Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Jag får då och då frågan om varför jag inte har nån tjej.

 

Det är intressant, för det första, varför folk antar att jag är UTE efter ett förhållande från början.

 

"Näe, för ingen vill ju vara ensam?"

Näe, det må vara sant i det långa loppet, men såhär ligger det till:

 

Jag har valt detta. Det stämmer. Jag har valt bort potentiella partners som har varit attraktiva både fysiskt och emotionellt stimulerande.

 

Och följande tanke är mitt resonemang för att vilja välja singellivet.

 

Jag tror att majoriteten av människor bluffar sig in i förhållanden i dom allra flesta parbildningarna. För att dom är rädda för att vara ensamma, för att dom tycker att det ger nån sorts typ av status eller för att dom kanske behöver tröst för att dom nyligen har blivit dumpade, vad vet jag.

 

Men poängen är att folk hittar så otroligt många dumma anledningar till att gå in i förhållanden idag förutom den enda anledning som borde vara deras enda ledsagande stjärna; dvs äkta kärlek.

Och äkta kärlek är sällsynt, ännu mer sällsynt om den är besvarad (på RÄTT sätt), det är inget som dyker upp runt hörnet varje dag.

 

När man tänker på en person upprepade gånger, ofta med varma känslor i hjärtat så det pirrar och gärna ofrivilligt, DÅ handlar det om kärlek.

 

Men idag byts det partners regelbundet som om det vore någon gigantisk emotionell loppmarknad och folk överväger vilken partner dom får det bäst med; det ska säljas, bytas, förhandlas och kompromissas.

 

Det är inte kärlek.

Inte på nåt sätt.

 

Därför går det också oftast som det går, hjärtan krossas för man var för olika, hade inte samma mål, man utnyttjades, etc.

 

Därmed så ser jag objektivt på hur jag fortfarande förblir stående ensam, då jag har vägrat på några som helst villkor att ge mig in i ett förhållande förrän jag får dom där tokförälskade känslorna; något som har hänt typ 3 - 4 gånger i mitt 31-åriga liv.

 

Men hellre det än det som jag ser sker på krogen; killar till höger och vänster gråter sig in i tjejers tröstande armar, säger att dom är dom enda som förstår och får ett mercy-fuck vilket riskerar sluta i ett halvhjärtat förhållande, eller så köper dom drinkar och bedyrar att hon är något speciellt och skapar en relation baserad på lögner.

 

Sen efter typ tre dagar så börjar man se facebook-kommentarer på tjejens sida om att hon kanske var lite förhastad i sitt beslut då det hatas och förbannas och ångras bittert.

 

*FACEPALM*

 

Hellre ärlig och solo än oärlig och upptagen.

 

Sen har jag inte direkt lätt för att bli kär heller och även om jag känner dom känslorna kan jag ha svårt att våga ta steget, det erkänner jag; p.g.a omständigheter eller annat.

 

Men det viktiga är ändå att jag vägrar att ljuga mig in i ett förhållande för att "ha nån".

Har jag inte äkta känslor för personen? Varför ska jag då bli ihop med personen? Ge henne falska intryck, osv.

För att ligga? Det finns enklare och mer platoniska sätt att ligga på än att systematisk förbereda för att krossa ett litet varmt hjärta längre fram.

 

Så vad är poängen? Jag har ofta frågat mig det, kan inte folk tänka långsiktigt?

"Kommer det här vara? Kommer jag att förbli kär i den här personen? ÄR det här kärlek överhuvudtaget eller är det något annat? Vad vill jag och vad vill han/hon?"

 

Därför lever jag ett självvalt singelliv tills den rätta korsar min väg.

 

 

 

 

 

Jag har spelat igenom Sleeping Dogs till Xbox 360, och min officiella respons är .. meh. Det är ett ganska bra spel som attraherar med friheten och det faktum att det är en spirituell uppföljare till True Crime-spelen som var awesome, iallafall det första True Crime: Streets of L.A.

Nu har det gått ett tag, men jag skrev ett personligt utlåtande av Sleeping Dogs precis efteråt som jag tänkte lägga upp här, men ni får ha överseende med att det står på engelska, för min tanke var att jag skulle lägga upp det på youtube i kommentarsfältet till nån Sleeping Dogs-video, plus att jag formulerar mig bättre på engelska.

I have basically just one complaint. It might seem trivial but it is the one thing that nudges the game just below the line separating games that I want to keep in my collection from games I want to sell.

The ending.

It basically sucked. Well, maybe not the ending itself as much as the lack of multiple choice-endings. I dare say that Square-Enix really dropped the ball on this one. I would've at least expected TWO separate endings, one for staying with the cops, another for going rogue.

This is the biggest issue I have with this game.

 

Seriously, what happened? With the capabilities of the Seventh Generation-videogame consoles, it should not be that difficult to arrange. I mean, they did it in True Crime: Streets of L.A, one of the predecessors of this game (based on your choices, that game actually had THREE separate endings, no less).. and that was a game for the Sixth Generation of consoles.

What happened to diversity? I mean, its in there for appearance, but not having a choice in regards to the outcome? That just makes the whole story seem pointless.
No, this was a major let-down from Square-Enix.

 

And Square-Enix?? A company widely known for its high quality standards regarding the plotlines of its games... no, this was sad. The lack of multiple choices regarding the ending in a game which focuses on the story and even has done away with multiplayer-abilities, makes Sleeping Dogs into something that looks like a product of fifteen years back, when games like GTA III were linear, predictable and dull.

 

 

Sen att spelet utspelar sig i Hong Kong och man hör asiatiska solopipor på marknaden.. visst, det är en kulturell nymodighet, men ärligt så får det mig faktiskt bara att typ vilja spela Jade Empire till XBOX istället.

 

Nu säger dom att det kommer en uppföljare, och jag kommer säkert köpa det. Men det minsta jag väntar mig är att det ska finnas olika slut, så man faktiskt känner att ens val påverkar spelet.