InnanJagDörVillJagSeDigILatexOverall

Jag är ledsen, men det här måste faktiskt sägas. Tjejer på krogen är fucking pussies. Faktiskt.

Nu kommer jag låta som värsta självgoda egocentrikern, och det ber jag om ursäkt för, men nu var det faktiskt så att inte ens jag kunde missa att många kollade in mig ikväll. Nej, på riktigt alltså. (Och det händer inte ofta, så det är man tacksam för när det väl händer)

Det var allt från 19 åringar till överkåta 40 åringar som kollade in mina moves när jag dansade och, nej, det var inte för att dom tyckte jag såg skum ut på dansgolvet. ^^ Om jag säger såhär, det var inga ofördelaktiga blickar jag fick; glimten i ögat och leenden som vittnar om ett intresse.

Okej, men hallå.... kom då!? Gör fucking slag i saken och kom över.. jag bits inte?

Tjejer på krogen är väldigt fega! :O Antingen är det 40 åringarna som spejsar för sig själva på dansgolvet, eller så är det 19 åringarna som stänger in sig i en tajt kompisgrupp och vägrar släppa in nån annan i deras lilla isolerade "danscirkel".

What's up with that? :O
Det beteendet har jag aldrig förstått mig på. Jag menar, hur kan det vara roligt? Gå ut med sina kompisar på krogen; inte för att träffa nytt spännande folk, utan för att dansa med sina närmaste vänner och sen dra igen. :S Det kan man ju lika bra göra hemma; slå på stereon och blinka med vardagsrumslampan lite så har ni en snart VIP-kö i trappuppgången på nolltid.

Är det att tjejer är rädda för att bli stämplade som slampor om dom visar sitt intresse och vågar dansa med killen som dom så uppenbart spanar in?
Eller är det så att alla tjejer har lärt sig att det är killen som ska jaga och har blivit lata eller helt enkelt glömt hur man gör?

Kom igen nu brudar, ni får fan också ta i lite. ^^ Vad hände med den här jämlikheten som var så viktig för er? :D

Många frågar nu säkert "ja men durå? kunde inte du ha visat intresse och gjort slag i saken själv?"
Jovisst.. om JAG hade varit intresserad, men nu var det så att det var inte jag som slängde lystna blickar efter brudarna. (för en gångs skull^^)

Näe, men förutom den lilla forskningsaspekten i genusbeteende så var det skitkul ikväll. Malin och jag var på brassan och både sjöng duetter och shejkade; sen var vi på den större brassan och shejkade på riktigt!! ^^
Och jag känner inget behov av att ta en resorb! :D Yiihaaa! ^^

Imorgon är det teater på kvällen och jag ska äntligen få mina repliker! :D Yay!!!

Nu ska jag ta och dyka ner under täcket. ^^ Ha de gott alla partyprissar :)







Sov gott! :)

Har du nånsin suttit i en situation där en viss vänskap är så pass intensiv att den till slut blir kontraproduktiv för att man nästan aldrig får vara ifred?

Jag brukar alltid säga "Man kan aldrig få nog med vänner" .. och då det påståendet oftast stämmer, så kan vissa vara mer påfrestande än andra.

Jag började hänga med en ny kompis det senaste halvåret. En genomtrevlig kille som man kan ha mycket skoj med. :)
Dock har det blivit lite väl komplicerat på senaste tiden.

Det började med att vi drog ut på krogen en kväll under en helg och sen så blev det även en sväng helgen därpå. Följande helg blev det att vi började hänga både på fredag och på lördag och sen så började telefonsamtalen komma allt tätare.
I början var det kul, jag kände att jag hade hittat en ny vän att kunna ha de skoj med.
Men det blev snart relativt påfrestande. Denna kompis skulle hela tiden göra saker med mig, tyckte att det var jobbigt att vi inte sågs under vardagarna och använde hellre ordet "vi" än orden "du" och "jag".

Jag är en kille som värnar om min ensamhet och frihet; ofta är dom två sakerna en och samma för mig.
När någon blir såhär intensiv i sina påtryckningar om att hänga och insisterar på att vi är som ett kollektiv som alltid hör ihop och ska göra saker tillsammans, då drar jag direkt öronen åt mig och skjuter ut taggarna.

Medan man faktiskt på riktigt uppskattar att han tycker om mitt sällskap och att dom känslorna mer eller mindre är besvarade, så blir för mycket umgänge riktigt odräglig tillslut.
Jag vet inte, det är väl sån jag är. För mycket av en vara eller substans kan vara jobbigt eller skadligt, som t.ex för mycke socker, för mycke alkohol, etc etc. Allt är okej med måtta; för mycket blir tradigt.
Samma sak med umgängeskretsar.

Förmodligen är nog våra definitioner av ordet "vänskap" nog rätt så radikalt olika. Medan han verkar tycka att det är synd att vi inte ses på vardagarna, så känner jag att jag inte alls skulle ta skada av mer space ifrån varandra. Det finns liksom andra polare som jag vill kunna hänga med också. Dock är det så svårt att förklara sånt och ändå inte låta elak; för det vill jag ju inte.

Klart man kan hänga ihop ett stort gäng, men ibland vill inte jag det. Ibland vill jag kunna avgöra själv var jag ska vara och när jag ska vara det, utan att liksom behöva meddela en annan part om det.




Jag värnar om min frihet så intensivt att ni anar inte...
Det är det absolut första jag slåss för och det sista som jag faller i strid för...

Eller hur?? :D Gamer-tjejer är dom underbaraste tjejerna att bli ihop med, för då behöver man aldrig ställas inför ultimatumet "XBOXen eller jag" ^^

Problemet är väl mer att dom snor tiden som man själv vill spela. :O Då är det nog fan bäst att man köper in två enheter och två tv, eller så får man hålla sig till enbart multiplayer-spel som på bilden. ^^

Men tänk, bästa sitsen han har :D hennes häck lär nog vara mäkta skön ^^ ... sen så kan man börja småjucka lite och komma på andra tankar också.


Jag menar... det finns ju något som heter pausknapp... ;)

Don't fall for a pretty face.
It's happened before, the end result is always the same.

Varför faller jag alltid för tjejer som har kille??? :O Det är helt jävla otroligt.


Eller ja, faller o faller.... låt oss bara säga att jag har blivit smått förjust i en tjej som är vacker som en gudinna, rolig att vara med och kan röra sig på ett dansgolv med farligt läckra moves! ^^ ♥ ♥

:D








Hon har kille.

End of story.

Jag börjar fan tro att tjejer som kollektiva varelser är omöjliga att väcka intresse hos. :S

Jag har testat allt; varit snäll, gullig, varm, stark, rakt på, agressiv, nonchalant, känslig, svårflörtad, förtroendeingivande, skrivit alla rätta saker, visat mig både vild men även trygg.

Ändå är tjejers genuina intresse svårare att fånga än Loch Ness odjuret på bild.

Jag förstår inte? Är tjejer robotar som har en on/off knapp där dom bestämmer sig att "Ja, nämen nu så tar vi och väljer att bli intresserad, för det är faktiskt tid för det enligt Skalmans äta/sova klocka"

Det finns iofs vissa knep som man kan använda sig av.

Ett bra trick som alltid verkar gå hem är att få tjejen att tro att hon är speciell för dig, typ den enda tjejen i världen med dom ögonen; såååå unik och såååå intressant.. inte alls som alla andra.
Det är oftast felfritt... om hon nu inte blir avtänd av det då jättemånga killar kör på den linjen hos henne (ifall hon är en riktig puma)

Grejen är bara den att såna där trick kan jag inte använda mig av. Det GÅR inte.
Varför?
Nej, för jag vill inte ljuga. Ljuger man för att förbättra sin image, så är det ju som att få tjejen intresserad av någon annan, inte den man faktiskt ÄR.

Det är ungefär som att köra med så låga kort som att sätta in en bild på nån annan och låtsas vara den personen. DET är ett knep som är totalt meningslöst, för i slutändan så kommer hon ju se att du INTE är Damien 22 år från Sydamerika med magrutor och uppknäppt sjorta, utan Bert-börje från Småland med ölkagge och ålderskris.

Nu pratar jag heller inte om tjejer på krogen. Alla hackar på krogen, att det skulle vara så ytligt ställe att träffa människor på.. men se, där har dom fel. Krogen är faktiskt bättre än vad folk tror, för där är alla olika.
Vissa är sociala, vissa dansar, vissa inte. Vissa flörtar och vissa kunde inte vara mer ointresserade. Det är en värld för sig.


Nej, jag pratar om internet med alla sina dejtingsidor, där tjejer uppger sig för att vara intresserade av att träffa "någon" som man klickar med.




Nätdejtingsidorna är en veritabel skyttegrav av dubbla meningar, gömda agendor och tvetydiga intentioner.
Tjejer som reggar sig där uppmanar oftast att killar ska skriva till dom, då dom är öppna (vilket är ren och skär bullshit, för det dom söker efter är översållat av parametrar och preferenser) och alltid lovar ett svar.

Det där med "alltid lovar ett svar" är en sanning med modifikation. Dom lovar alltid ett svar om du ser ut, låter som och luktar likt den drömdejt dom vill ha. Inget annat är gott nog. Inte ens för vänskap eller småprat.

In all fairness, girls, inser ni inte att ni stympar era egna chanser till att finna lyckan med nån schysst snubbe om ni ska fortsätta ställa omöjliga krav på män?
Kom inte o klaga på att "ååh, de är så synd om mig för jag hittar ingen som är rätt för mig" när ni har en lista på tjugotvåtusen artiklar som ska stämma in på drömdejten.

Och det här stämmer på ALLA brudar, även dom som säger "näe, men JAG är iaf inte sådär strikt" ... bullshit, vad hände med snubben som nyligen sa "hej, du verkar så rar och jag gillar din presentation. vad har du för dig?" ... verkade han för ointressant trots hans stadiga jobb, helt okej utseende och glada humör? Mhm, du har lite av den där dubbelmoralen i dig du med, minsann, tro inget annat.

Det verkar som att tjejer inte längre nöjer sig med casual presentationer som på den gamla goda tiden i chattrummen, nej, nu ska man vara "snygg"(rent subjektivt), mörkhårig med långt hår, vältränad men inte träningsnarkoman, mellan XX och XX år, jobba inom telecom branschen, inte tjäna mindre än 23000 per månad, ha bil, vara hundägare, gilla samma saker som jag, bo nära fast inte för nära, ha en gul tröja på sig på tisdagar, osv"..

Varför inte bara söka efter den sjunkna staden Atlantis när du ändå håller på??

Tjejer som skriver "Ska de vara så svårt att hitta den rätta???" måste lära sig att vidga sina vyer och inte begränsa sig själva med alltför trångsynta kriterier. När dom väljer att söka efter en partner med en massa specifika krav i baktankarna så får dom faktiskt skylla sig själva.
Be open-minded, people! Lyckan kanske finns med just den person som du inte skulle välja i första taget.




Slutligen så vill jag ge alla bröder där ute en heads up-varning för tjejers bullshit som sätts upp på dejtingsidor.





Ser ni något av följande så läs mellan raderna:



* Jag är glad, öppen, social och vill gärna hitta någon att dela mitt liv med, men en kaffe går lika bra.

betyder

- Jag kanske är en glad person, men social är jag fan inte; det kommer du märka när du inte får svar på ditt mail. Även fast jag skriver så för att verka snäll, så slösar jag varken tid eller en kaffe på vem som helst då jag faktiskt bara finns här för att hitta en partner. Vänner har jag redan.


* Det är insidan som räknas, fast utseendet väcker nyfikenheten
* Skriv inte bara "hej, hur är det?", sånt hamnar i papperskorgen.

betyder

- Utseendet är i stort sett det enda som spelar någon roll för mig, om du nu inte har skrivit en hel jävla Camilla Läckberg-roman till min mail som gör dig måttligt intressant; fast inte för mycket ändå, för då orkar jag inte läsa.


* Jag söker inte en mammas pojke, utan en het, spontan kille som vet vad han vill och älskar att dra ut och hitta på något. Än har jag inte funnit någon som kan sänka fler shots än jag! ;D

betyder

- jag söker en invandrad brat från spanien med mycket pengar som har anpassat sig till stureplan och kan försörja mig (pynta för mina drinkar) när jag är 48 år och fortfarande drar ut på krogen för att försöka fylla mitt innehållslösa liv.


* Har tröttnat på krograggandet

betyder

- har fått för många könssjukdomar på sistone, det är dags att varva ner lite och försöka hitta någon att maila med 748 gånger innan träff, för könssjukdomar kommer inte om man använder tangentbord före ligg; de har min mamma sagt.


* Ses hellre, än att maila fram och tillbaka i hundra år!

betyder

- fan, vad jag är bra på att ljuga. :O Varför skulle jag vilja träffa dig för? Föredrar en elektronisk, textbaserad snuttefilt som kan stötta mig i allt, även fast han inte får komma till.


* Är du lika gammal som min pappa, bry dig inte ens om att skriva

betyder

- Jag har Peter Pan-komplex då jag vägrar bli vuxen och acceptera det faktum att jag är en sexuell ung kvinna som män oavsett ålder blir attraherade av. Jag har svårt att tänka outside the box och blir rädd för nya idéer och möjligheter; jag behöver en stereotypisk Justin Bieber med kladd-ruffs för att kunna leva kvar i min comfort-zone. Skriv inte till mig om du inte vet vem Svamp Bob Fyrkant är.


* Ok, var är alla snyggingar?

betyder

- Restaurang Lårben; Öppna dygnet runt.


* Jag erkänner, jag är en bitch men jag står för det också

betyder

- Jag erkänner, jag är en bitch men jag står för det också.



Watch out for the sharks out there, people!!
Maskulinist, javisst!!

Har du någonsin bara stannat upp och lyssnat till ljudet av ingenting? .. Det gjorde jag idag och jag ska säga att det var fan värt det.

Det var en solig söndag (idag) som efterföljde en sönderpartad helg med röj hit och dit. Min hjärna var all over the place; tankar skenade och jag hölls igång med konfliktmässiga känslor som ångest, trötthet, upprymdhet och tacksamhet.

Jag vet inte vad ni tycker, men ibland kan sådana känslor vara enormt stressingivande. Att ständigt hålla hjärnan igång med stressmoment blir en vana som gör att kroppen, sinnet eller själen if you will, hålls orolig och förblir sådan. Jag misstänker att det är en liten bäck som till slut eventuellt kan mynna ut i någon av dom där floderna som heter "Utbrändhet" eller "Depression".

Hursomhelst så orkade jag inte att göra nånting. Jag hade tänkt träna, men det fick bli på måndag istället. Samtidigt borde jag göra något. Vad skulle jag hålla igång mig med? Vad kunde jag göra? Hmmm....

Jag vet inte hur det började, för jag var inte trött eller så, men helt plötsligt inser jag att jag sitter och bara lyssnar på tystnaden och ler som ett fån. ^^
Solen sken in genom fönstret, fåglarna flög förbi utanför... och jag kände att tiden som jag gav mig själv fick stressmomenten att bara rinna ur mig.
Så mentalt tillfreds har jag inte känt mig på länge och den stilla friden var väldigt rogivande.


Jag har hela tiden alltid försökt hålla mig sysselsatt med något, distraktioner som upptar mitt fokus, vare sig det är att spela spel, dansa, chatta, träna eller whatever. Men nu, för kanske första gången på länge, så insåg jag att man behöver fan inte ha något att göra hela tiden och jag tror nästan att alla skulle må bra av det; att bara göra ingenting och lyssna på tystnaden; dricka litervis med harmoni i form av frånvaron av folk, ljud och distraktioner.

On a sidenote så har det varit en riktigt lyckad helg med röj, dans, kanske en gnutta mer alkohol än jag var inställd på, sköna polare och finfina brudar. :)
Mer sånt! ^^

Peace out!

 

 

Och ja, ännu en gång, det är jag som har kommit på, skapat, redigerat och lagt upp filmen. ^^

 

 

 

På andra plats, gruppuppgiften från i höstas ^^

For your enjoyment, i give you... KARMA

 

 

 

 

Och nu, en samling över dom bästa klippen som jag har hittat på nätet involverande allas vårat favoritkoncept.

Tjejer.

 

 

 

 

 

 

 

Kommer du ihåg när grafiken inte avgjorde ifall ett spel skulle bli en succé?
När spelen fokuserade på att berätta en bra historia med nästan perfekt spelbarhet och i många fall bjöd på coola filmsekvenser med innovativt djup som än idag inte har överträffats?
När spelen var utmanande men ändå roliga?
När speldesigners ville berätta sin story över ett eller två spel; inte släppa ett halvt spel och sedan ta betalt för nedladdningsbart material för att dra nytta av vår önskan att vilja se hur det hela slutar?

Min barndom bestod av otroliga filmliknande upplevelser från andra världar födda ur fantasin tillhörande brillianta sinnen.
Uppväxten hos dagens barn består av att betala för generiska online-spel, innehållslösa shooters och repetitiv grinding för att nå en viss level som har blivit viktigare än själva storyn i spelet.

Spelbranschen har förlorat sin väg. TV- och dataspelens gyllene era är över .... det som vi lever i idag, är den efterföljande eran; den som bygger mer på profit än sann spelanda.

Vi som växte upp under 90-talet; vi var och kommer alltid att förbli spelvärldens pionjärer. Det började med oss och, på många sätt, så slutar det med oss.
Vi upplevde dom första massproducerade spelen och såg med glädje på när Mario svävade iväg med tvättbjörnsöronen eller när Mark Hamill som Christopher Blair sänkte Kilrah med Temblor-bomben; det pirrade i våra magar när vi tog dom där första stegen ut ur grottan i Fallout och vi skrattade oss tokiga till humorn i alla Lucasarts äventyrsspel, vi fick örgasmer av soundtracken till Turrican och Castlevania och vi drog efter andan när vi såg hur många dimensioner man kunde använda sig av i Super Mario 64.

Vi var testgruppen; dom som spelföretagen riktade sina skarpaste hjärnor mot för att experimentera med kvaliteten; se hur långt dom kunde nå när dom sträckte ut sina vida vingar och bjöd oss på fantastiska kvällar med handkontrollen fortfarande i händerna efter 3 timmars spelande. (det var mycket på den tiden)

Men inget varar för evigt och samtidigt som vi växte, mognade och lärde oss att det fanns ett liv efter gymnasiet, så upplevde spelföretagen efterdyningarna av den första eran. Resultatet stavades pengar.
Det började som serier av en hel massa spel. Uppföljare på uppföljare, om och om igen. Samma koncept, fast mer urvattnat.

Nästa steg var Internet; som snart gjorde sitt inträde på marknaden och startade så smått med multiplayer spel över nätet; något som började blygt med relativt fria spel som Counterstrike och Quake, men som så småningom växte och utvecklades sig till det oundvikliga: MMO-spelandet.

Spelföretagarna lärde sig väldigt snabbt att det inte handlar om hur MYCKET man ger en spelare, utan snarare hur LITE man ger, fast alltid med löftet om mer.
När så också möjligheten att interagera med andra spelare över nätet gjorde sitt intågande i den företrädelsevis storydominerande RPG-delen av kakan, ja då försvann sisådär hälften av behovet för en genomtänkt story; det bars tydligen upp av att kunna få snacka med andra spelare. Man behövde inte satsa så mycket kreativitet längre; det var ju helt plötsligt VI som användare som skulle stå för skapandet genom att skapa våra egna avatarer, våra egna val och våra egna strider.

Därav föddes en mängd spel som skulle komma att mjölka kunderna mer och mer på pengar, samtidigt som försöken att ge spelarna upplevelser av bästa kvalitet blev mer och mer halvhjärtade. Varför inte? "Det fixas i nästa patch. Vi lovar!"

Någonstans i den där soppan som vi kallar för 00-talet lämnade vi den nyskapande andan till fördel för den fria marknaden. I en värld där EA GAMES äter upp företag efter företag som en koloss av hunger och namn som Acclaim, Origin Systems, Hudsonsoft, Interplay, Psygnosis, Square och Rare numera bara lever kvar i våra minnen finns det inte längre plats för spelupplevelser likt dom som kryddade vår tillvaro back in the good old days.

Det började med oss och det slutar med oss. Dagens ungdomar växer upp i ett samhälle där dom förväntar sig tv-spel, dom ser det som en naturlig del av deras vardag lika mycket som matteboken hör hemma i skolan.

För oss, däremot, var det magiskt. Det var något fantastiskt som öppnade våra ögon för under vi aldrig någonsin hade kunnat drömma om tidigare och vi hade turen att få vara med när det började, när det växte och utvecklade sig.
Vi hade också turen att inte behöva vara barn och lida oss igenom den triviala sörja som det numera har blivit. Jag tycker ärligt talat synd om kidsen idag som växer upp med undermåliga spel vars enda syfte till syvende och sist handlar mer om pengar än spelglädje.
På många sätt har dagens gamers blivit offer för deras egen entusiasm. Vi förväntar oss att spelen idag ska överraska och trollbinda oss lika starkt som dom gjorde förr i tiden, så vi målar upp dom som bättre än dom egentligen är.
(1) Hörru, en NY expansion har släppts!! :D
(2) Verkligen? Vad har dom lagt till? :O
(1) Ehm, typ en ny gubbe... men vilken cool gubbe det är!! :D Absolut värt pengarna .....

TV-spel finns överallt, i för stor mängd med för lite substans och liksom den sötaste honung blir äckligt sliskig om man smakar för mycket av den, så har spelandets konst vattnats ur och blivit mer till ett offer för konsumtionssamhället än ett spännande tidsfördriv. Som så mycket annat i denna kapitalistiska värld.


Visst finns det en del som fortfarande kämpar; Bioware försöker exempelvis hålla sig flytande i EAs korridorer och Blizzard ämnar väl på något halvdant sätt fortfarande ge oss en bra story, oavsett hur lite dom egentligen behöver det numera när dom har en zigabon antal spelare som befolkar deras flaggskepp World of Warcraft; likte drönare som slaviskt följer rorsmannens takt betalar dom gladeligen för att kunna nå nästa level i en värld som egentligen inte betyder någonting.

På något sätt så har man lyckats döda magin i spelandet genom att både göra dom så komplicerade som möjligt och genom att försöka krama ur så mycket pengar man kan genom att stycka upp spelen i små bitar och dela ut dom varefter dom känner behovet för vinstgivande intäkter trycka.

Rent påtagligt så måste jag personligen säga att spel betyder inte samma sak för mig nu som när man var liten.
Jag kan nynna låtarna till varenda bana från Turtles in Time, jag kan recitera hela rader av text från Chrono Trigger, jag kan nästan alla knappkoder utantill i Super Street Fighter 2 och jag kan näst intill vandra genom alla palats i Zelda: a Link to the Past med förbundna ögon.

Varför känner jag inte samma värme inför nya spel som släpps idag?

Förmodligen för att det säkert har att göra med att upplevelserna gjordes så mycket mer speciella av just barndomen och minnena präglas därav med en stark nostalgisk känsla, men det är ändå häpnadsväckande med vilken skillnad man spelar nu jämfört med då.
Idag förväntar man sig ingenting, för man har blivit besviken i lika stor takt som man har vuxit upp. Inte alla spel är bra, långt ifrån.
När företagen sen även börjar begära regelbundna månadsavgifter för att man ska få fortsätta spela, då är det plötsligt inte så svårt att se varför glöden har falnat i mitt hjärta.

Jag älskar fortfarande att spela tv- och datorspel... men känslan av glädje och pirr i magen har bytts ut mot ett stoiskt lugn och låga förväntningar.


Nej, det är absolut inte samma sak längre.
Guld-eran dog med 90-talet. Allt vi har nu är antingen månadsavgifter eller ändlösa Medal of Honor-plagiat.

Jag saknar old school gaming :'(

 

 

Well, that's another one for the record books, i guess. Sugande kvällar börjar oroväckande nog bli en vana för mig.

Orkar inte dra det i detalj nu, men låt oss bara säga att SL:s urusla kvällsschema för pendeltågen kombinerat med en fittig backslick vakt på krogen gjorde min kväll lagom sugig. Ville dansa järnet och röja, men icke. Det gick inte, sörrö.

Så jag drog hem. Igen. Jaja, jag fick iallafall se stan. Igen.

Och när man försöker få tag i polare som kanske har lust att göra nåt, ja då är dom inte i stan eller så ligger dom o sover eller så SKA dom strax sova eller så har dom inga pengar... bla bla bla, samma visa.
Visst, jag har inte heller några pengar; jag har liksom 400 spänn som ska räcka till månadsskiftet, men jag försöker iallafall leva lite. Det kostar liksom inget att dansa.

Fast tydligen så gör det ju det ändå, inte sant?
Jävla inträde. Jävla samhälle där man inte kan få gå genom en dörr om man inte pyntar 140 spänn till nån jävla dörrkollare.

Tjejer började liksom snacka med mig redan i kön också, så man hade ju halva inne. Säger vi. ^^ Hur kul hade det inte blivit på dansgolvet då?

Men sen kommer grisvakten och bah "näe, du kanske kom hit fem minuter innan listan slutade gälla, men nu är klockan tio över."
Jamen vafan, jag har ju stått i den här jävla snigelkö:n hur länge som helst för att ni sa det! Ni sa att kö:n gällde alla som stod på listan så det är ju tack vare er som jag har stått och frusit arslet av mig här.
Hans motargument var nåt om nån busschaufför som inte skulle släppa på folk om dom inte stod vid hållplatsen i tid; jag vet inte, fattade inte hälften.
Eller så gjorde jag det, men orkade inte fatta RELEVANSEN(!) i sammanhanget, eftersom krogen inte hade fyra hjul och förväntades vara nån annanstans om fem minuter.

Näe, här ska vi paxa alla brudar för oss själva. Jävla stureplans-creep.

Fan, jag hade ju rakat pungen också; första gången på ett bra tag. Han hade ju fått ett helt jävla Gandalf-skägg, men nu är han len och fin porrpung. Vad fick jag för det? En tur och retur resa till fabulösa Stockholms innerstad by night and frozen over. *suck*

Nåja, får väl se vad som händer ikväll när rave-kenta fyller år. Tydligen har dom abonnerat hela jävla China Station. Kanske blir roligare där. Får se.

Nu ska jag sitta och ojja mig åt min träningsvärk efter gymmet igår.

Men vad i helvete?
Finns det inga normala människor kvar här i världen????????

Jag syftar på det faktum att näst intill alla som jag pratar med på internet eller som jag har träffat har någon form av beteendestörningar som panikångest eller tusen andra saker som verkar ha blivit trendigt.

Under dom senaste tio åren så har en explosionsartad trend att skära sig och bli våldsbenägen och destruktiv spridit sig från ungdom till ungdom.

Vad jag undrar är... varför? Hur kan detta ha blivit så himla stort? Det finns inte många som jag pratar med idag som inte har åtminstone en kort period i dens personliga uppväxt med nån form av beteendestörning inbakad; som man givetvis får reda på i efterhand.

Var är alla normala? Vart är alla tjejer som faktiskt inte alls har känt behovet av att skära sig för att det är så synd om dom? Vart är fightern som höll ut, bet ihop och sparkade ner sina problem genom att ge sig fan på att bekämpa sina personliga svårigheter med sin järnhårda vilja, UTAN rakblad eller droger?

Dom är sorgligt sällsynta nuförtiden...

Alltså... vet ni vad de bästa med LCHF dieten är?

Att jag får lov att göra mörkhyade bollar... och ändå så orkar man inte mer än en eller två innan man är mätt. XD

Allt beror ju på att LCHF receptet (som alltså innebär mycket fett, få kolhydrater) proppar bakelserna höga på fett istället för socker. Så, medan man under vanliga omständigheter med socker och havregryn alltid vart sugen på mer söta bollar relativt fort, så sitter man med LCHF bollarna och bara smackar nöjd och belåten oftast efter en enda, ÄVEN om man är sötsug-beroende som jag. XD
Sockrets frånvaro märks heller inte, eftersom Sukrin funkar lika bra, men passerar rakt genom kroppen och låter blodsockerhalten vara ifred. :D


Receptet i sin helhet:

* 100 gram smör (80% fett)
* 1 ½ deciliter krossade nötter (jag brukar blanda valnötter och mandlar; minst mängd kolhydrater och bra fetter överlag)
* 1 kryddmått vaniljpulver (INTE vaniljsocker)
* 2 matskedar kakao
* 1 deciliter Sukrin
samt
* 1 tallrik med kokosflingor att rulla i för garneringen.

Inför denna gång hade jag även läst på några forum och fick tips om andra smaksättningar och kombinationer, så denna gång valde jag att även lägga till:

* 2 matskedar vispgrädde (40% fett)
* 1 - 2 matskedar hackade hasselnötter

Men det går även bra utan.

Okej, börja med att krossa nötblandningen så bra du kan. Blanda sen alltihop (förutom kokosflingorna självklart) i en bunke och knåda allt tills det har blivit en enda tjock sammansatt massa.
Sen rullar du bara lagom stora bollar i kokosflingorna och voilá! :D Instant Mörkhyade Bollar.
Jag ställer dom alltid i kylen typ en timme eller nåt så att dom blir lite fastare också och inte kladdar så mycket.


Resultatet!