Förhållanden och mig
Jag får då och då frågan om varför jag inte har nån tjej.
Det är intressant, för det första, varför folk antar att jag är UTE efter ett förhållande från början.
"Näe, för ingen vill ju vara ensam?"
Näe, det må vara sant i det långa loppet, men såhär ligger det till:
Jag har valt detta. Det stämmer. Jag har valt bort potentiella partners som har varit attraktiva både fysiskt och emotionellt stimulerande.
Och följande tanke är mitt resonemang för att vilja välja singellivet.
Jag tror att majoriteten av människor bluffar sig in i förhållanden i dom allra flesta parbildningarna. För att dom är rädda för att vara ensamma, för att dom tycker att det ger nån sorts typ av status eller för att dom kanske behöver tröst för att dom nyligen har blivit dumpade, vad vet jag.
Men poängen är att folk hittar så otroligt många dumma anledningar till att gå in i förhållanden idag förutom den enda anledning som borde vara deras enda ledsagande stjärna; dvs äkta kärlek.
Och äkta kärlek är sällsynt, ännu mer sällsynt om den är besvarad (på RÄTT sätt), det är inget som dyker upp runt hörnet varje dag.
När man tänker på en person upprepade gånger, ofta med varma känslor i hjärtat så det pirrar och gärna ofrivilligt, DÅ handlar det om kärlek.
Men idag byts det partners regelbundet som om det vore någon gigantisk emotionell loppmarknad och folk överväger vilken partner dom får det bäst med; det ska säljas, bytas, förhandlas och kompromissas.
Det är inte kärlek.
Inte på nåt sätt.
Därför går det också oftast som det går, hjärtan krossas för man var för olika, hade inte samma mål, man utnyttjades, etc.
Därmed så ser jag objektivt på hur jag fortfarande förblir stående ensam, då jag har vägrat på några som helst villkor att ge mig in i ett förhållande förrän jag får dom där tokförälskade känslorna; något som har hänt typ 3 - 4 gånger i mitt 31-åriga liv.
Men hellre det än det som jag ser sker på krogen; killar till höger och vänster gråter sig in i tjejers tröstande armar, säger att dom är dom enda som förstår och får ett mercy-fuck vilket riskerar sluta i ett halvhjärtat förhållande, eller så köper dom drinkar och bedyrar att hon är något speciellt och skapar en relation baserad på lögner.
Sen efter typ tre dagar så börjar man se facebook-kommentarer på tjejens sida om att hon kanske var lite förhastad i sitt beslut då det hatas och förbannas och ångras bittert.
*FACEPALM*
Hellre ärlig och solo än oärlig och upptagen.
Sen har jag inte direkt lätt för att bli kär heller och även om jag känner dom känslorna kan jag ha svårt att våga ta steget, det erkänner jag; p.g.a omständigheter eller annat.
Men det viktiga är ändå att jag vägrar att ljuga mig in i ett förhållande för att "ha nån".
Har jag inte äkta känslor för personen? Varför ska jag då bli ihop med personen? Ge henne falska intryck, osv.
För att ligga? Det finns enklare och mer platoniska sätt att ligga på än att systematisk förbereda för att krossa ett litet varmt hjärta längre fram.
Så vad är poängen? Jag har ofta frågat mig det, kan inte folk tänka långsiktigt?
"Kommer det här vara? Kommer jag att förbli kär i den här personen? ÄR det här kärlek överhuvudtaget eller är det något annat? Vad vill jag och vad vill han/hon?"
Därför lever jag ett självvalt singelliv tills den rätta korsar min väg.
