UNIVERSUM TÄNKER INTE SOM VI
Vi tolkar universum utifrån vårt egna perspektiv. Naturligtvis ska det finnas en mening med livet och självklart ska alla tas om hand efter döden av en välkomnande famn där alla man saknat väntar på en och rättvisa ska skipas för alla orättvisor och alla hemligheter ska uppdagas.
Vi präglar universum med vår egen syn. Vi människor har ett grundläggande begär efter ordning och avslut. Därför tänker vi också i vår enorma hybris att det är självklart att universum tänker som vi gör. Naturligtvis ska det finnas en gud eller flera som har gjort allt detta möjligt och dom har en plan för oss. Religioner har sprungit fram ur vårt otvetydiga behov för ordning och kontinuitet efter livet. Det är ett så mänskligt sätt att tänka.
Det har gått så långt att mänskligheten har blivit sövd till att tro denna villfarelse att den här existensen inte är det enda som finns. Kanske kan vi träffa Napoleon eller Elvis efter döden, definitivt våra nära och kära; allt annat är obegripligt.
Men det är också det som är saken.
Tron på livet efter döden är så vida spridd att säkerligen en majoritet av mänskligheten inte inser att det är här och nu som är det enda som räknas. Vi tror på livet efter döden för att tro någonting annat är alldeles för hemskt att inbilla sig. Vi väljer att leva i förnekelse om vår egen dödlighet såtillvida att vi bedrar oss själva.
Men universum tänker inte som vi. Livet handlar inte om dig och dina val. Livet handlar om att tjäna den mänskliga evolutionen. Det är allt. Existensen fortgår så länge den kan för att utröna vart vår ras tar vägen. Generationer föds och dör för att se vart allt barkar, kommer vi få stora näsor, kommer vi utveckla vingar, kommer vi en dag bli telepatiska, osv.
Stora förändringar har redan skett, det räcker med att du tar en titt på din egen fot. För ett x antal miljoner år sen såg den precis ut som dina händer, då vi behövde kunna greppa med fötterna då vi svingade oss från gren till gren. Även det mesta av vårt hår på kroppen har i stort sett fallit ut, bara skalpen är numera pälsbetäckt.
Vi föds, tar ett andetag och är sen borta, enbart för att vara en kugge i ett gigantiskt maskineri som sträcker sig över eoner av tid.
Men varför ska vi bry oss om sånt? Vi kommer ju "vara" med dom som lämnar oss sen. Alltid sen. Vi vet ju uppenbarligen vad allt handlar om redan. Illusionen om livet efter döden har gjort oss nonchalanta och oberörda angående tanken på vår korta existens. Varför lösa osämjan med din närmaste när du alltid kan göra det "efter döden".
Hörrni... ni får tro vad ni vill. Men jag råder er att faktiskt tänka på häret och nuet. För tänk om jag har rätt? Tänk om du aldrig någonsin kommer få träffa din mamma eller käresta igen när dom försvinner? Det är livet som räknas... sätt din lit till det och gör det bästa av det, för när den oändliga icke-existensen oundvikligen kommer så kommer historien vara ditt enda avtryck.
