Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

 

 

Jaa, god ju på er alla då... kul att missa mitt årliga julinlägg med ett x antal dagar, men det är ju så att jag har haft en väldigt ångestladdad månad här på slutet av 2016 och det har gjort att julen DETTA år har fått ligga i baksätet hela resan.

 

Ja, det har verkligen inte varit någon god jul för mig detta år och det jag tänkte ta upp här nu är något som har drabbat mig rätt hårt på ett psykiskt plan och kommer tyvärr att ta upp merparten av inlägget, så jag beklagar om ni väntade er någon roligare text, men jag behöver skriva av mig lite av mina tvångstankar.

 

 

Jag har dödsfobi. Det vet jag nu.

 

Visst är alla människor rädda för döden på ett instinktivt plan, men det jag syftar på är en mer fastrotad tvångsmässig fruktan för döden som upptar merparten av min vakna tid. Jag tänker på det hela tiden. Ibland mer, ibland mindre. Men sen en månad tillbaka finns den alltid där när jag vaknar och det är det sista jag tänker på när jag går o lägger mig.

 

Detta hindrar mig från att leva.

 

Det började med min panikångestattack i månadsskiftet som fick in mig i en ond cirkel. Jag fick ångest vilket fick mitt blodtryck att skjuta i höjden, varpå läkarna på vårdcentralen direkt skriver ut medicin till mig för att sänka blodtrycket, medicin som har börjat ge mig skumma biverkningar med trötthet, yrsel, magkramper och bröstsmärtor, vilket i sin tur inte lugnar ner mig det minsta eftersom man själv börjar tro att det som förmodligen är biverningar i själva verket är nåt fel med hjärtat. Och denna oro har färgat min vardag, fått mig att börja tänka mer på livet och hur flyktigt det är.

 

Nu vill jag förstås veta när jag kan sluta äta den här medicinen (Losartan Bluefish), för den har gjort mig till en helt annan människa; en människa som får hjärtklappningar och konstiga "blodspolningar" (som jag kallar det, för de är så jag närmast kan beskriva känslan) i bröstkorgen, men jag förstår inte hur vi ska kunna göra det utan att göra en ny mätning när jag INTE går på medicin. Jag har numera noll förtroende för läkare på vårdcentralen eftersom den första skrev ut medicin omedelbart utan någon som helst kontroll, och den andra gjorde ett 24-timmars blodtryckstest när medicinen så uppenbart grumlade resultatet.

 

Och för att sen komma tillbaka till det som upptar mina tankar som mest nu... min dödsångest.

 

Döden skrämmer mig. På sistone har jag börjat inse att livet är väldigt bräckligt och ändligt. Självklart har jag vetat detta på något undermedvetet plan ända sedan barnsben, men det är också problemet... vi människor är jättebra på att förneka det, på att leva som om att vi har all tid i världen. Men börjar man tänka så inser man att så inte alls är fallet.

 

Vi människor lever från år till år, för oss går tiden så långsamt och vi åldras med den långsamt. Vi kanske tänker max ett tiotal år framåt med planeringar av utbildningar, bostad, jobb, etc, men att fundera över saker och ting som händer ännu längre fram är som att fundera över ett helt annat liv.

 

"Nej, då är jag vuxen. Nu är jag barn."

 

"Nej, jag har förmodligen barn då. Nu är jag ungkarl."

 

"Nej, jag är gammal då. Nu är jag ännu frisk och stark."

 

Men sanningen är att vår existens sträcker sig som mest över en handfull årtionden för att sen försvinna igen, likt en låga på en ljusstake som tänds bara för att släckas. Vi går således tillbaka till att vara det vi var innan vi föddes. Kommer du ihåg nånting från åren innan du föddes.. innan du fanns? Nej. Du fanns inte. Och rent biologiskt går vi oundvikligen tillbaka till det.

 

Och det skrämmer mig.

 

Jag vill inte förlora allt jag är, allt jag har blivit med åren... min personlighet, mina tankar, mina åsikter, mina känslor, mina minnen... dom existerar en kort tid i den här världen och sen POOF! är dom borta för alltid.

 

Självfallet finns det dom som säger att jag inte kan veta något säkert, att det finns ett liv efter döden.. att kärnan av min personlighet på något sätt skulle leva vidare "någon annanstans", totalt oberoende från den komplexa biokemiska maskin som är våran hjärna. Tron på en odödlig själ, med andra ord; ett hopp om en existens efter vår fysiska som genomsyrar så många nivåer av vårt samhälles existensiella korridorer idag att inte ens många av dom mest hårdföra ateisterna vill eller vågar förkasta det.

 

Men det jag fruktar är att dessa liv-efter-döden scenarios som så ofta ackompanjerar världens alla religioner faktiskt helt enkelt kommer som resultat av människans inbillningsförmåga.

 

Att det sen fyller en viktig funktion är inte något jag bestrider. Min teori är att mänskligheten har konstruerat dessa livet-efter-döden koncept som en psykisk försvarsåtgärd för att vi ska kunna hantera våran begränsade livslängd och inte bli mentalt instabila när vi inser hur kort vår existens är. Vi behöver något att tro på, vi behöver tron på att vi ska kunna få återse folk vi älskade nån annanstans nån annan tid, så att inte förlusterna med sin enormitet knäcker oss.

 

Jag kan naturligtvis ha fel, och som en betingad reflex så hoppas jag även att jag har fel. Jag kan bara inte skaka av mig känslan att jag har kommit något stort på spåren dom senaste veckorna.

 

Fram tills för en månad sen så ansåg jag mig också vara en av dom som faktiskt tror på ett högre syfte, en mening med vår existens. Jag är konfirmerad och uppvuxen i en liberal hållning till kristendomen, så Gud har jag i mitt liv tills nu alltid sett som en osedd polare som man kan be om hjälp och prata med när man behöver, som en slags osynlig KBT terapeut.

 

Han har även funnits där som en försäkran om att min själ kommer bli omhändertagen efter döden.

 

Nu känns det dock som att den tron är skakad i grunden. Tron på att "någon eller något har planerat allt det här, allt har en mening, ett syfte och så även efter döden" känns som ett så mänkligt tankesätt; koncept som är grundade ur mänskliga uttryck och tolkade ur ren mänsklig synvinkel.

 

Jag smuttar på ett glas vin och googlar fram "thanatofobi"; dödsfobi. Jag läser i forum från fler folk som har börjat inse att livet är ändligt och som är lika förskräckta som jag på tanken av att bara sluta existera, att gå tillbaka till att vara ingenting, det som vi var innan vi föddes.

 

Det som skrämmer mest är tvådelat, dels rädslan för det okända.. att inte kunna VETA... och dels rädslan för att det faktiskt är oundvikligt. Döden kommer till alla, oavsett vem du är; en dag finns du inte längre bland dom levande.

 

Samtidigt så vet jag att jag inte SKA resonera såhär.. jag är 33 år, snart 34. Om vi säger att jag lyckas hålla mig i liv tills jag är 80 år så är det fortfarande sex, sju år kvar tills jag har levt HALVA min livslängd. Jag har mycket kvar att leva för och det här är liksom ett ämne som inte är aktuellt för mig idag eller på ett relativt långt tag framöver, förutsatt att man undviker livshotande skador eller sjukdomar.

Och jag inser även att vad som händer efter döden förmodligen inte är lika viktigt som hur vi lever våra liv när vi är här på jorden.

 

Men viktigt för vem? Vem eller vad har avgjort att vi ska börja existera för att vågspela (OM det nu ens går ut på det) i gott och ont?

 

För mig har existensen numera börjat te sig som en skum verklighet där ingenting egentligen har någon mening. I slutändan spelar inget någon roll. Det spelar ingen roll vad du gör eller hur du lever. Det spelar ingen roll om du är en självuppoffrande altruist eller massmördare, om du är en seglivad Donald Trump eller ett okänt spädbarn som blir bortryckt av en granatattack två timmar efter födseln.

 

Om hundra år finns varken du eller nån av dom du känner kvar i livet.

 

Om hundra år är det en annan värld.

 

Om hundra år är det inte vår tid längre.

 

Om hundra år har jag återvänt till att inte existera.

 

 

Och det skrämmer mig.