Game of Thrones tröttsamma mall ..
Okej, jag måste bara skriva här och nu...
Sorry förresten, för att jag inte har skrivit på länge.. det känns nästan som att jag borde inleda med nån slags ursäkt samt ett sammandrag av det senaste halvåret då mycket har hänt på sistone och jag borde rada upp en sammanfattning, men jag såg precis sista avsnittet av säsong fem av Game of Thrones och jag behöver bara ventilera lite åsikter.
VARNING dock, spoilers kommer en bit ner!!!
Det är inte ens så att jag blir särskilt chockad längre.. efter avsnittet "Rains of Castamere" i säsong tre där Red Wedding åstadkom en av dom mest grafiskt brutala plot-twistarna i televisionens historia, så känns det inte som att jag längre kan bli överraskad; alla är fria måltavlor.
Nå, efter att ha accepterat detta så börjar man fokusera mer på story, en story som KAN ta vilken vändning som helst. Det är jättebra.
Jag älskade att vi har tagit oss loss från Hollywoods uråldriga recept där hjältarna besegrar dom onda, alla goda överlever och lever lyckliga i alla sina dagar.
Med detta sagt så gäller det att komma ihåg att story inte får vara negativ altför konstant så det blir rutin att förvänta sig att dom onda vinner, då skulle serien bli för ensidig och deprimerande..... vilket hände ÅTERIGEN i sista avsnittet av säsong fem... -.-
Det här avsnittet kändes nästan för fake. Med det menar jag att det överdosade så totalt på negativitet att det kändes som ett pressat försök av producenterna att försöka återskapa chocken och spänningen från just Red Wedding. Jag hade förstås väntat mig ett par två, tre dödsfall här och där, säkert tillomed någon som man hade fäst sig vid, men här... i princip var femte minut så dog någon, folk trillade av pinnen som på löpande band.
Hey jag gillar oväntade dödsfall i såna här tv-serier lika mycket som vem som helst, jag har inga problem med att se småflickor bli brända på bål osv osv.. men MÄNGDEN dödsfall kan gå till överdrift såtillvida att man märker klart och tydligt att det är uppenbara försök till att chockera.
--- SPOILERS!! ---
Jag menar, ska vi se hur många döda karaktärer vi kan räkna ihop under bara det här avsnittet? Jag räknar inte med statister nu som Stannis armé...
Okej.. Selyse hängde sig själv, Meryn Trannt lönnmördades av Arya som i sin tur inte dog men blev blind, Stannis blev avrättad, Myranda knuffades från borgmuren, Sansa och Theon hoppade mot en förmodad död, Myrcella blev förgiftad, Ellaria tog gift (verkade det som) frivilligt.. och allas vår kära Jon Snow blev förråd på exakt samma sätt som Julius Caesar; ihjälhuggen av sina kråk-kollegor med otaliga dolkstötar.
Tio pers som man har tagit till sig.
Mind you, många av dessa dödsfall är bara förmodade då vi faktiskt aldrig ser folk dö i exempelvis Stannis eller Sansas fall, men jag räknar med dom ändå då producenterna vill att vi ska tro det och det därför gills som förmodade dödsfall.
Vad jag inte förstår är hur dom nu ska gå vidare från Jon Snows död. Hans död lämnar en hel del obesvarat; i grund och botten så sköt kråkorna sig själva i foten när dom dödade honom då han i princip var den enda som kunde ena free folk och alla andra; det kommer bli som en snövit ångvält när white walkers kommer.
Som avslutande ord så rycker jag helt enkelt på axlarna och får vänta tills nästa säsong, men det här avsnittet har lämnat mig som i en deprimerad och oförväntansfull misär där jag i stort sett inte längre bryr mig.
Det är det som den här serien gör bra; den får oss att ge upp. Det tar ett tag, menförr eller senare så inser man att inga av protagonisterna nånsin kommer att få en tillfredsställande hämnd på något vis. Ned starks familj är ett solklart exempel på det..
Starks ätt var illa åtgånga redan innan serien började, med Neds bror och pappa som brändes levande och hans syster som kidnappades av Rhaegar Targaryen.
Sen kom serien där Ned blir ditsatt orättvist som förrädare och avrättades, Sansa tvingas in i ett sadistiskt giftermål efter det andra, Robb och Catelyn massakreras, Jon Snow mördas.. det här är en familj av protagonister som har fått utstå smärta efter smärta, tragedi efter tragedi, sorg efter sorg och förödmjukelse efter förödmjukelse... efter ett tag kan man tycka "okej, det räcker nu. Kom med nåt nytt".
Alltså, jag har all respekt för George R.R Martin och hans sätt att berätta en saga på; jag förstår hans "if you where expecting a happy ending, you have not been paying attention"-vinkling... men en bra berättelse måste kunna komma upp efter luft ibland.
NÅNTING bra måste balansera ut det hemska, annars blir allt bara en vältrande soppa av elände och tragedi.
Och när en historia blir sådär enformig och nedgången så är det ett under att man fortsätter titta.
Ja, man fortsätter för att man vill se vad som händer härnäst, men det är inte lika spännande längre.
Det blir en antites till dom stereotypa happy ending-sagorna.... en total motsvarighet, men inte heller en så lika välutformad och balanserad saga som den själv tror att den är.
Nu ska jag vänta ett år tills fortsättningen... yippie..
