Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

 

 

Alltså.. Dead Space 2. Det första spelet var en rysare på ett rymdskepp och fungerade utomordentligt bra. I uppföljaren är du på en rymdstation och här försöker man uppnå samma känsla av skräck men lyckas inte riktigt lika bra. Titan Station är inte en lika skrämmande omgivning som Ishimura. Ishimura gav en klaustrofobisk känsla, medan Titan, även om man går från punkt A till punkt B, ger illusionen av att vara ett mycket större och mer öppet ställe. På så sätt förminskas också den där instängda känslan. Och färgerna var mer råa och smutsiga i ettan, här är dom något mer rena och förfinade, även om en stor del av atmosfären har hängt med.

 

Många varnade mig innan jag började spela om att DS2 skulle vara mer actionbetonat och inte riktigt lika bra som ettan, men till spelets fördel tyckte jag inte alls att det var

 så actionbetonat som jag hade förvarnats om, huvudfokus låg fortfarande mycket på skräck och fungerade utan problem.

 

 

Skräcken spelas dock upp på ett annorlunda sätt. Visst finns det fortfarande riktigt skrämmande stunder som t.ex när dom raptor-liknande stalkers leker katt och råtta med dig eller när uppenbarelser av Nicole plötsligt står framför dig i mörkret, men det är också mycket mer betonat på jump-scares; monster som faller ner från ovan eller dyker upp bakom en dörr. Det är mer Resident Evil än det är original Dead Space, där man kunde hitta saker som var mer psykologiskt påfrestande som t.ex en gråtande människa som glatt skjuter skallen av sig bara för att få fasan att vara över, osv.

 

Sen har vi nåt som är lite utav en spoiler (så hoppa förbi det här stycket om du inte vill veta), men jag känner att jag måste ta det också. Daina gick alldeles för abrupt från att låta genuint oroad och vänlig till att bli en typisk skurk med alla stereotypa karaktärsdrag som en skurk har (t.ex att hon plötsligt talar i ett purrande självsäkert tonläge och också skämtar oroväckande om Isaacs "pretty little head" osv... det var en alldeles för stark personlighets-tvist, även om det var uppenbart att hon skulle förråda Isaac så fort man får reda på att hon börjar leda honom till unitology-kyrkan, osv. Men min poäng är att det gick alldeles för fort; från första början är hon uppmålad som en riktig vän, vilket vissa kan säga "ja men det är ju det som gör det så bra", men nej det är det inte.. för hon lät FÖR övertygande; att hon vände om helt på en sekund och drog fram alla klassiska detaljer för en skurk gjordes för tvärt, helt enkelt.

 

Men sen finns det självklart positiva saker. Nåt jag gillar är känslan av att inte behöva backtracka alltför mycket. I första spelet skulle man ofta tillbaka till ställen man hade varit på och det blev lite tröttsamt i längden, eftersom det kändes som att man inte kom nånvart när man hela tiden tog sig tillbaka till ställen man redan hade klarat av. I tvåan känns det mer som att man konstant blir guidad bort från allt gammalt och det ger en större känsla av okändhet när man hela tiden kommer till nya ställen, en resa genom stan som man inte riktigt kan veta om i förväg. Eftersom varje ställe man kommer till är helt nytt, så gör det att man mer påtagligt känner hur storyn fortskrider och det känns inte lika enformigt

 

Även storyn är lite mer intressant nu. Självklart älskade jag storyn i det första spelet också, särskilt loggarna som återberättade bakgrundshistorien styckevis, men själva spelupplägget fokuserade ofta på att man bara skulle springa runt och fixa saker på det övegivna skeppet, laga det här och reparera det där, osv. I tvåan är storyn mer personlig. Man vill veta vad som har hänt Isaac och varför han inte minns nåt, osv. Här är storyn mer betonad på vart man ska och varför, allt känns mer personligt kopplat. För att inte tala om att Isaac själv nu har mer utav en personlighet då han inte är stum längre utan har en superb röstskådespelare som gör jobbet galant.

 

Överlag är dock spelet fortfarande väldigt linjärt och egentligen inte så mycket mer än att gå till fots från punkt A till punkt B, skjuta monster och bli rädd för jumpscares, osv. Jag är inte direkt särskilt stort fan av den här typen av spel då jag mer gillar valmöjligheter, öppna världar och RPG-liknande frihet; jag spelade mest för att få reda på hur storyn utvecklade sig då det var det enda jag var intreserad av.

 

Dock fanns det vissa specifika tillfällen då jag höjde på ögonbrynen av imponering, exempelvis (SPOILERS IGEN) då man tog sig ut i rymden och flög runt för att ställa in solpanelerna, eller den horribla och nervspända scenen i maskinen då man måste pricka Isaacs öga rätt, annars får man en riktigt hemsk scen som resultat. (DEN var faktiskt riktigt vämjelig och jag satt som på nålar NO PUN INTENDED när jag försökte pricka nålen rätt i ögat. BLÄ!)

 

 

SLUTSATS:

Dead Space 2 är annorlunda, på både gott och ont. Detta väldigt linjära spel är som sagt egentligen inte riktigt min typ av spel, men det får definitivt tre starka dödstjärnor av fem möjliga.