Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Det här är det absolut sista inlägget jag tänker skriva om den gångna incidenten; ett begrundande avslut if you will; för det är både utmattande och inte hälsosamt att fortsätta grubbla över det som varit. Även om ens känslor så ofta har dragit upp allt igen så måste man försöka gå vidare.

Jag sitter här nu, bitter, avtrubbad och begrundande.... jag har promenerat långt, låtit känslorna vara min drivkraft, jag har tänkt mycket och gått igenom olika känslomässiga faser sen det hände; först bestörtning, sen ilska, sen sorg, sen vemod och nu .. omskakat reflekterande.

Förvarning:
Jag kommer använda hårda ord... eller .. inte hårda ORD kanske, men fakta och funderingar och slutsatser som kommer låta anklagande, men detta inlägg är inte menat som ett personligt påhopp, utan mer bara att det känns nödvändigt då jag behöver få ner de på papper. Som min bloggbeskrivning säger så är det här ett klotterplank för mina åsikter, mina frustrationer och även min ilska, så allt som sägs här är en ren ventilering av tankar som har gnagt i mig i en veckas tid nu och mycket ilska måste ut innan jag spricker. Jag vill liksom inte ha den i mig nåt mer. :(

Jag menar, om vi ändå ska gå skilda vägar, fine, then what's the point? Då spelar det förmodligen ingen roll vad jag säger här ändå.


Frågeställning:
Jag stöts bort av en väldigt nära vän för att hennes pojkvän är svartsjuk av sig. Hon säger sig stöta bort mig för MIN skull då fortsatt kontakt innebär komplikationer och kanske även hot; det ska tydligen vara enda utvägen.

Okej. Vems är felet? Who's to blame?

(För att undvika spekulationer om vilka detta är irl så kan jag säga att dessa personer bor i Arvika och förmodligen med största sannolikhet inte känner majoriteten av er som läser.)


Hypotes:
Felet är absolut pojkvännens, då en partner i ett förhållande inte har varken den abstrakta eller den praktiska rätten att ens få tänka tanken om att (1) begränsa sin partner till eller (2) utesluta denne från, ett visst umgänge. Vänskap är något fint, något som inte ska avvisas om det inte finns grund för det.

Nå, låt oss för sakens skull anta att jag möjligen förvisso kan ha känslor för denna tjej som inte bara är av vänskaplig natur.. men here's the thing.. så länge jag inte agerar ut dom så ska inte min närvaro ses som ett hot. Att han sen faktiskt vet om det gör att jag tycker det är underligt för, för det första så fick jag höra att det tydligen inte innebar något problem när han först fick reda på det och för det andra så har han inte med det att göra överhuvudtaget, då mina känslor är mitt problem att handskas med; inte hans.
Jag har bevisat att jag kan handskas med dom, jag har fan i mig hanterat mina känslor på bästa sätt vid olika känsliga tillfällen t.o.m, av ren och skär respekt!! Nåt som hon VET.
Jag har sagt till henne att jag kan hantera mina känslor, att jag lovar att SÄGA TILL om det blir för jobbigt.

Så vem fan är han att bestämma vem jag får och inte får vara vän med? Vem är han att skära av något som har inneburit en stor lycka och gladlynt vänskap i mitt liv? Han har INGEN rätt till det.
Jag hoppas verkligen inte att jag råkar stöta på honom på krogen eller nåt, för då vet jag fan inte vad jag gör....... och det instabila känslotillstånd som alkohol (!!) kan innebära kan vara en krutdurk vid helt fel tillfälle.

Men ... aja.. låt oss gå vidare...

Sen KAN jag inte undvika att faktiskt känna mig en gnutta sviken av hon som var min vän också.

Jag vet att jag sa att jag inte skulle förebrå henne och nej, till största delen så gör jag det inte, för det är inte hon som har ställt ett fucking utlimatum.
MEN, jag känner mig faktiskt trots det ändå lite orättvist behandlad och i det här inlägget måste allt ut innan jag kan gå vidare.

Det måste understrykas att jag tror starkt på den fria viljan och att inte våga ha pondus och faktiskt stå för att man vill kunna ha kontakt med vem man vill, för att inte tala om någon som man är nära vän med, känns lite... ja, förnedrande för min del, faktiskt.
Liksom, här står jag och trodde att vår vänskap betydde något, att den var värd att kämpa för, var värd lite blod svett och tårar. Men så fort piskan snärtar till från hennes pojkvän, så lägger hon sig plötsligt på rygg och underkastar sig ett påbud som uppstått ur svartsjuka; nånting som absolut inte bådar gott för relationens framtid då det tyder på en oroväckande brist på tillit.
Det är sånt som man måste lära sig att arbeta med, inte underkasta sig, för då kommer man ingen vart och inget kommer att förändra sig till det bättre.

Visst, hon kan ha diskuterat med honom om det här och t.o.m kanske grälat, men var kom den här viljan att ge upp ifrån? Jag menar, man får väl ställa lite krav i en relation om sina rättigheter, ifall det som rättigheterna omfattar nu betyder något i ens liv? Är inte vänskaper med folk värda att kämpa för; att tåla lite hårda ord för?
Bara för att man är i ett förhållande ska inte ena parten ha rätt att utkräva besöksförbud om inte grund finns för det, och enligt oss båda två så finns inte det i detta fallet, so what's the problem? Vad har han då att komma med? Ologiska grunder? Det går inte ihop.
Jag vill säga "Sluta vara så jävla rädd för att bli lämnad! Han har varit med dig i flera år nu och lär inte lämna dig bara för att du står upp för din vän! Det är orealistiskt att tro det. Få honom att lita på dig istället."

 

Och sen det här med att hon bröt kontakten för MIN skull...

 

Vet du vad du kunde ha gjort för MIN skull? Eller för all del, för VÅR skull.. du hade faktiskt kunnat ställa ett motkrav, en motprestation.

Jag hade velat att du sa nånting i stil med:

"Näe, vet du, nu är du fan oschysst. Du har ingen anledning att vara så HÄR jävla svartsjuk och är du det så TOUGH! Det är fan inte mitt problem. Väx upp istället och var inte så löjligt misstänksam eller litar du inte på mig? Mina vänner är MITT privilegium och inget som du har med att göra. Väljer DU att inte lita på mig så kanske vi borde omvärdera vad kärlek faktiskt betyder för dig".

Men nu gjorde hon inte det. Istället så avfärdade hon min vänskap som nånting som hon beklagligen, men icke desto mindre, valde att inte fortsätta med. Nu när jag tänker efter så känns det faktiskt inte alls bra. Förut så kände jag att hon inte hade något val, men man har fan alltid ett val. Nu känner jag mig lika bortkastad som en tom tub med tandkräm.
Jag tror för övrigt att hon hade växt som människa om hon hade vågat stå på sig.

Okej, jag vill inte säga såhär egentligen. Jag är ledsen om det låter som hårda anklagelser och jag vill egentligen inte använda såhär hårda meningar nu, för jag både tyckte (!) och kommer fortsätta tycka (!!) väldigt mycket om henne, men i det här inlägget har jag valt att inte skygga med orden. Allt ska ut så jag får det sagt och inte behöver ha det tryckande på mig längre.

And im sorry if it hurts, men deal with it!

Nu när jag tittar tillbaka så har jag nog skrivit mest om henne. Varför är jag mer och mer arg på just henne?
Ja, det är väl för att i grund och botten så känner jag mig mest sviken av henne just nu, även om felet är mest hans. För att det ÄR hans fel, det är otvivelaktigt.

Men låt mig säga en sak, HAN kunde jag inte bry mig mindre om egentligen. Efter att ha ställt ett sånt urfånigt utlimatum så sjönk han i mina ögon och får gärna fortsätta simma där nere på den låga nivån bland alla andra encelliga djur.
Men henne ..... jag skulle inte ta det så hårt om jag inte tyckte så fasligt mycket om henne som vän. Jag tar det så personligt när det gäller henne, för oavsett undertryckta känslor så var vår vänskap helt fenomenal och jag räknade henne som en av mina absolut "inner-circle trustworthiest", liksom. Nån som man kan bjuda på sitt bröllop, nån som alltid finns där i vått och torrt.... nu? Det känns konstigt nu.

Jag vill verkligen klargöra att så lämnad och övergiven som jag har känt mig efter detta har jag aldrig känt förut. Vi hade liksom precis börjat reda ut våra problem och allt var bra... och så kommer han o lägger sig i, som en olycksfågel dyker han upp och hux flux så är hon förvunnen ur mitt liv igen. Sånt här tär på mig och jag blir slutligen bitter när jag inser att allt är så himla flyktigt. Särskilt illa är det när vi har klickat så bra som vi gjort.

Tack vare han är hon ute ur mitt liv igen....

...and it sucks.

Hur kunde jag va så naiv, ja hur kunde jag va så naiv?

 

Mer orkar jag inte säga nu.


Time to move on. For real, this time.