Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Kommer du ihåg när grafiken inte avgjorde ifall ett spel skulle bli en succé?
När spelen fokuserade på att berätta en bra historia med nästan perfekt spelbarhet och i många fall bjöd på coola filmsekvenser med innovativt djup som än idag inte har överträffats?
När spelen var utmanande men ändå roliga?
När speldesigners ville berätta sin story över ett eller två spel; inte släppa ett halvt spel och sedan ta betalt för nedladdningsbart material för att dra nytta av vår önskan att vilja se hur det hela slutar?

Min barndom bestod av otroliga filmliknande upplevelser från andra världar födda ur fantasin tillhörande brillianta sinnen.
Uppväxten hos dagens barn består av att betala för generiska online-spel, innehållslösa shooters och repetitiv grinding för att nå en viss level som har blivit viktigare än själva storyn i spelet.

Spelbranschen har förlorat sin väg. TV- och dataspelens gyllene era är över .... det som vi lever i idag, är den efterföljande eran; den som bygger mer på profit än sann spelanda.

Vi som växte upp under 90-talet; vi var och kommer alltid att förbli spelvärldens pionjärer. Det började med oss och, på många sätt, så slutar det med oss.
Vi upplevde dom första massproducerade spelen och såg med glädje på när Mario svävade iväg med tvättbjörnsöronen eller när Mark Hamill som Christopher Blair sänkte Kilrah med Temblor-bomben; det pirrade i våra magar när vi tog dom där första stegen ut ur grottan i Fallout och vi skrattade oss tokiga till humorn i alla Lucasarts äventyrsspel, vi fick örgasmer av soundtracken till Turrican och Castlevania och vi drog efter andan när vi såg hur många dimensioner man kunde använda sig av i Super Mario 64.

Vi var testgruppen; dom som spelföretagen riktade sina skarpaste hjärnor mot för att experimentera med kvaliteten; se hur långt dom kunde nå när dom sträckte ut sina vida vingar och bjöd oss på fantastiska kvällar med handkontrollen fortfarande i händerna efter 3 timmars spelande. (det var mycket på den tiden)

Men inget varar för evigt och samtidigt som vi växte, mognade och lärde oss att det fanns ett liv efter gymnasiet, så upplevde spelföretagen efterdyningarna av den första eran. Resultatet stavades pengar.
Det började som serier av en hel massa spel. Uppföljare på uppföljare, om och om igen. Samma koncept, fast mer urvattnat.

Nästa steg var Internet; som snart gjorde sitt inträde på marknaden och startade så smått med multiplayer spel över nätet; något som började blygt med relativt fria spel som Counterstrike och Quake, men som så småningom växte och utvecklades sig till det oundvikliga: MMO-spelandet.

Spelföretagarna lärde sig väldigt snabbt att det inte handlar om hur MYCKET man ger en spelare, utan snarare hur LITE man ger, fast alltid med löftet om mer.
När så också möjligheten att interagera med andra spelare över nätet gjorde sitt intågande i den företrädelsevis storydominerande RPG-delen av kakan, ja då försvann sisådär hälften av behovet för en genomtänkt story; det bars tydligen upp av att kunna få snacka med andra spelare. Man behövde inte satsa så mycket kreativitet längre; det var ju helt plötsligt VI som användare som skulle stå för skapandet genom att skapa våra egna avatarer, våra egna val och våra egna strider.

Därav föddes en mängd spel som skulle komma att mjölka kunderna mer och mer på pengar, samtidigt som försöken att ge spelarna upplevelser av bästa kvalitet blev mer och mer halvhjärtade. Varför inte? "Det fixas i nästa patch. Vi lovar!"

Någonstans i den där soppan som vi kallar för 00-talet lämnade vi den nyskapande andan till fördel för den fria marknaden. I en värld där EA GAMES äter upp företag efter företag som en koloss av hunger och namn som Acclaim, Origin Systems, Hudsonsoft, Interplay, Psygnosis, Square och Rare numera bara lever kvar i våra minnen finns det inte längre plats för spelupplevelser likt dom som kryddade vår tillvaro back in the good old days.

Det började med oss och det slutar med oss. Dagens ungdomar växer upp i ett samhälle där dom förväntar sig tv-spel, dom ser det som en naturlig del av deras vardag lika mycket som matteboken hör hemma i skolan.

För oss, däremot, var det magiskt. Det var något fantastiskt som öppnade våra ögon för under vi aldrig någonsin hade kunnat drömma om tidigare och vi hade turen att få vara med när det började, när det växte och utvecklade sig.
Vi hade också turen att inte behöva vara barn och lida oss igenom den triviala sörja som det numera har blivit. Jag tycker ärligt talat synd om kidsen idag som växer upp med undermåliga spel vars enda syfte till syvende och sist handlar mer om pengar än spelglädje.
På många sätt har dagens gamers blivit offer för deras egen entusiasm. Vi förväntar oss att spelen idag ska överraska och trollbinda oss lika starkt som dom gjorde förr i tiden, så vi målar upp dom som bättre än dom egentligen är.
(1) Hörru, en NY expansion har släppts!! :D
(2) Verkligen? Vad har dom lagt till? :O
(1) Ehm, typ en ny gubbe... men vilken cool gubbe det är!! :D Absolut värt pengarna .....

TV-spel finns överallt, i för stor mängd med för lite substans och liksom den sötaste honung blir äckligt sliskig om man smakar för mycket av den, så har spelandets konst vattnats ur och blivit mer till ett offer för konsumtionssamhället än ett spännande tidsfördriv. Som så mycket annat i denna kapitalistiska värld.


Visst finns det en del som fortfarande kämpar; Bioware försöker exempelvis hålla sig flytande i EAs korridorer och Blizzard ämnar väl på något halvdant sätt fortfarande ge oss en bra story, oavsett hur lite dom egentligen behöver det numera när dom har en zigabon antal spelare som befolkar deras flaggskepp World of Warcraft; likte drönare som slaviskt följer rorsmannens takt betalar dom gladeligen för att kunna nå nästa level i en värld som egentligen inte betyder någonting.

På något sätt så har man lyckats döda magin i spelandet genom att både göra dom så komplicerade som möjligt och genom att försöka krama ur så mycket pengar man kan genom att stycka upp spelen i små bitar och dela ut dom varefter dom känner behovet för vinstgivande intäkter trycka.

Rent påtagligt så måste jag personligen säga att spel betyder inte samma sak för mig nu som när man var liten.
Jag kan nynna låtarna till varenda bana från Turtles in Time, jag kan recitera hela rader av text från Chrono Trigger, jag kan nästan alla knappkoder utantill i Super Street Fighter 2 och jag kan näst intill vandra genom alla palats i Zelda: a Link to the Past med förbundna ögon.

Varför känner jag inte samma värme inför nya spel som släpps idag?

Förmodligen för att det säkert har att göra med att upplevelserna gjordes så mycket mer speciella av just barndomen och minnena präglas därav med en stark nostalgisk känsla, men det är ändå häpnadsväckande med vilken skillnad man spelar nu jämfört med då.
Idag förväntar man sig ingenting, för man har blivit besviken i lika stor takt som man har vuxit upp. Inte alla spel är bra, långt ifrån.
När företagen sen även börjar begära regelbundna månadsavgifter för att man ska få fortsätta spela, då är det plötsligt inte så svårt att se varför glöden har falnat i mitt hjärta.

Jag älskar fortfarande att spela tv- och datorspel... men känslan av glädje och pirr i magen har bytts ut mot ett stoiskt lugn och låga förväntningar.


Nej, det är absolut inte samma sak längre.
Guld-eran dog med 90-talet. Allt vi har nu är antingen månadsavgifter eller ändlösa Medal of Honor-plagiat.

Jag saknar old school gaming :'(