Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Okej, nu släpper vi alla dessa julgranslampor och holiday-spirits. Julen är över, short-lived as it was.

Jag älskar julen, you know, men jag har ett problem med den:
Den är alldeles för god damn KORT! :S

Seriöst, tänk efter... i en månads tid (oftast minst tre månader i förväg) så drillas vi med julreklam, julprodukter, julfilmer, julbestyr och julsånger. Det är en långsamt stegrande psykisk process ju närmare dopparedagen vi kommer, där förväntningar föds och underhålls med lovord och löften om det som komma skall och allt får ett orgasm-liknande utlopp i ett crescendo av rödklädda skäggsnubbar och julbord under en enda dag.

Men där tar det stopp.
Julen handlar om en enda futtig dag. Inget mer. Vi matas med hur mycket vi ska spendera på våra älskade, satsa på den familjära känslan och hur underbar julafton kommer bli, utan att inse att den är över på ynka tolv timmar.

Sen då?
Ja, sen följer ett kusligt tyst antiklimax, vars enda livsgnista sprakar av massorna som stormar till mellandagsreorna.
Under en enda natt plockas julens belysningar och reklamskyltar bort med en sån effektivitet att det är skrämmande.
När man vaknar dagen därpå är alla tomtar mystiskt borta, alla julfilmer, julcitat och omtänksamt designade julslogans bortplockade ur listorna och den där snögubben som verkligen betydde så mycket för barnfamiljen har bryskt förvandlats till brunt snömos.
Det är som om en enorm symfoniorkester plötsligt stannat av mitt i en pampigt stigande aria.

Tystnaden bryts något under nyår, då fluffklädda småungar går man ur huse landet runt för att skjuta exploderande granater på förbiströvande pensionärer, men förutom det så får allt ett relativt snöppligt slut och det nya året tar vid med samma gamla välkända ekorrhjul, med den skilnaden att en ny siffra har blivit inbränd i dess ram.

Nej, goda vänner, jag tycker julen borde sträcka sig längre för att ha en bättre inverkan på oss. En ynka dag är alldeles för kort när vi blivit uppjagade under flera månader på att förvänta oss något så spektakulärt som julen.

Nej, jag säger att en vecka ungefär skulle vara rätt lagom. Som ett lov. En veckas tidsram är nog för att både hinna inleda festligheter, spendera julen i trivsamt sällskap och avsluta högtiden med välplanerade utspel som inte lämnar någon oberörd och varsamt låter oss landa utan några som helst risker för mellandags-depressioner.

En veckas sprudlande glädje är vi fan värda efter ett helt år av vardagar under samhällets kontraktsmässiga slaveri och en existens fylld av ovidkommande, slumpmässiga händelser.


Så...

nu är jag klar om julen.



Nu över till något helt annat.

Döden.



Det är såhär, att jag läste ett inlägg som en bekant hade skrivit angående döden; ett inlägg som ni kan hitta här:
Alexandras inlägg om döden


Jag läste detta, varpå jag skrev ner något väldigt djupt i kommentarsfältet på hennes inlägg och jag skulle vara gruvligt missgynnande om jag inte skrev ner mina tankar även här.

Dock är dom på engelska, för hon valde att skriva inlägget på engelska så jag valde to respond in kind. ^^


Quite frankly, I am scared shitless of dying.
I don't really like to think of it, but I am not a man of strong faith. And all these stories about something beyond... I think it is something collaborated on between thousands of people who believe so strongly in their religion (made up or not), they can only see one possible outcome after death.
It doesn't matter if they are right or wrong, if there actually IS both an afterlife and God or not, but the point is that they are the only ones who can rest easy without ever having to think of death, because in their minds, the notion of dying is already confirmed as being the ascendancy into something beyond the mortal world.

But to me; a man who'd surely LIKE to believe, but doesn't really have the conviction in me; one who tries to find reason and meaning in everything that's happened in my life, but constantly grasps for straws... to me, dying is something unknown; something faceless and void; a last fear lingering in the dark.

* Does it hurt?
* Will I retain my consciousness or will I simply be erased from existence?
* Will I be able to look in on this world from time to time?
* Will I be reunited with my loved ones beyond the rim or will we be separated for eternity??
* Will I be judged?

To me, the fear of judgment after death is not really all that potent, because frankly, I would be relieved at the simple notion that there actually was a grand plan at all; designed to teach us love and compassion, humility and respect. I would gladly accept any judgment dealt by a supreme being, comforted by the knowledge that I haven't simply been dropped into the abyss of directionless darkness, forgotten by the ages and left to the cold machinations of the infinite unknown beyond the mortal veil, but instead finding out that everything has a purpose; even death.

Even though the fear of dying at its basest level is the fear of the unknown, I would also point out that most people who are afraid of dying are not afraid of death itself, but rather, they regret the way they lived.
Living is not about thinking of what might be beyond our mortal scope, but to spend the short lifespans we have been given in ways we can be proud of; to say that our lives mattered.

Anyone caught in a world of anguish because in their last hours on this earth they realize they should have done things differently, THEY are the ones who suffer the most.
On the other hand, one who has lived life to its fullest and without remorse; i believe THAT person is least inclined to fear death because he/she regrets nothing and welcomes the inevitable as a natural consequence of life.


Sen avslutade jag min något långa kommentar med ett citat som jag tyckte var passande:


"...Parting is all we know of heaven, and all we need of hell..."
- Emily Dickinson