Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Det känns inte bra, det här...

Ansträngd tystnad är alltid obehaglig.


Åh, damn it!


Engagemang... ja, men visst... men ge det lite tid, fan..

Jag sa ju från början att jag egentligen inte ens var ute efter något. :(

Att jag själv sen faktiskt har börjat trilla dit helt oplanerat är en lyckoträff (alla som känner mig kan instämma i det påståendet), men vad man måste inse är att den händelsen är liksom inte klar än.
Det är som om man tar ut en djupfryst Billys pizza och stoppar in den i ugnen på 20 minuter, men tar ut den för att se om den går att äta när 1 minut har gått...

Nu känner jag att jag har just precis hunnit BÖRJA tycka om henne; FÖR mycket för att vilja släppa henne, men det känns även som om hon har hunnit falla för mig way faster än jag har hunnit falla å min sida. Även om jag är på god väg, så är jag inte riktigt där än.


Vafan använder hon för ugn egentligen? :S Turbo-Whirlpool?



Såhär ligger det till, och såhär har det ALLTID legat till:

För mig tar det tid att bli kär, så är det. Det har funnits en del tjejer som jag har börjat tycka om, men som alltid (samma visa) inte pallar med att vänta, för dom är för otåliga och känner att dom är värda nåt mer direkt initiativtagande.
Och jag har alltid sagt "Visst, är jag inte värd att vänta in, gå till nästa snubbe".

Det är jag i ett nötskal.


Den här tjejen är dock nåt annat. Hon är definitivt en riktig pärla som man mer och mer inser att man inte vill släppa taget om. Hon är go och fin och har världens underbaraste personlighet. Det är den första tjejen som jag faktiskt har känt mig helt relaxed med. Troligtvis för att vi är så lika, men också för att hon får mig att känna mig speciell. ^^ Hon är så rar och söt att jag blir alldeles till mig ibland när jag tänker på henne.

Dock skiljer vi oss på vissa punkter, både på gott och ont.

Men saken är den att jag har liksom aldrig varit med om det här med "blixt från klar himmel"-snacket och tror därför inte på det heller. För att det ens ska finnas en chans att jag ska börja bli upp över öronen kär i en person, så krävs det att jag spenderar tid med sagda person och undersöker hur man klickar med varandra, om man har drag som är tilldragande eller frånstötande, om man skiljer sig för radikalt åt i åsikter, osv.
Ju mer tid man spenderar i varandras närvaro, desto mer kan bilden av någon som man faller för träda fram.

Med det sagt så är jag ändå en kille som måste värmas upp till tanken på att börja träffa någon stadigt, för ända sen mitt ex så ligger det något i min hjärna som stretar emot det här med förhållanden och regelbundna träffar (no offense, Kim).

Men jag tvivlar inte för en sekund på att jag skulle kunna bli ihop me henne när jag hunnit vänja mig vid tanken. Jag menar, fan, potentialen finns ju där! Det har vi ju sett båda två och jag har KÄNT det med. Varje gång jag säger puss i telefonen så menar jag det. Inte som polare utan som äkta, hjärtliga kyssar. Varje gång jag oroar mig för henne på grund av att jag känner starkt för henne, så gör jag det på riktigt.

(om hon också bara kunde lyssna på mig nån gång och käka/sova ordentligt och ta hand om sig ^^)

Och jag är villig att jobba på det här. Jag sa det från början: "Låt oss se vad som händer och satsa på en eventuell, skön sommar tillsammans."


Fast iofs.... "Vänja mig vid tanken?" Vafan, det är inte någon rysk roulette vi pratar om här.. :S ^^


Nej självklart inte, det handlar ju faktiskt om något vackert och underbart, det är riktigt.


Men... tja, sanningen att säga är att jag har varit singel alldeles för länge och trivs som det för bra för att jag helt plötsligt ska flippa på steken och aktivt vilja börja engagera mig i tvåsamhet. Det är väldigt nytt för mig och jag känner mig som ett barn som just ska börja lära sig cykla:
* Det är nåt jag definitivt VILL försöka mig på, men det är svårt och skrämmande och tar lång tid att sjunka in.

För mig är inte ensamhet något skrämmande, tvärtom. Det är oftast endast i sällsynta stunder (dom kallas fredagar och lördagar) som jag kan känna ångest ifall jag är den enda som inte har något att göra. I övrigt är jag en rätt så solitär snubbe som känner att han nästan bara kan slappna av när han är för sig själv, med riktigt nära familjemedlemmar eller kompisar man känt ett bra jäkla tag.

Lägg till det faktum att jag är en kille som egentligen har lovat mig själv att aldrig nånsin bli sambo, och man förstår att det är en väldigt komplicerad situation, det här.

Nåväl.
När det gäller oss två så, ja, personkemin stämmer definitivt, men för att det ska bli så pass intensivt att jag vill slänga mig på första bästa tåg eller ropa "Ja! Kom hit nu, fort, vafan är du inte här än??!!" så måste det där växa fram för mig.
Sån är jag och jag KAN inte ändra på hur jag är, oavsett om jag vill eller inte.

Tjejen som ska fånga mig måste ha humor, passion, omtanke, men mest av allt tålamod, det har jag märkt mer och mer.
Men tjejer idag vill liksom att allt ska gå så fort. :S
Är det jag som är onormal som vill ta det lugnt och säger "det kommer om det kommer, stressa inte"?

Fan då!

Även det sa jag från början, att jag ville ta det långsamt och avvakta....

Men det är inte så att jag beskyller henne för att känna som hon gör, absolut inte. Det är nog lite mer som jag känner att jag nog är rätt onormalt långsam i känslolivet medan alla andra är normala. Och det säger jag inte med en sarkastisk underton, jag tror faktiskt det stämmer.

Jag hade mer än gärna velat krama om henne när hon känner sig nere, men det hjälper ju inte att vi bor så långt ifrån varandra heller; det är ju verkligen en jävla piska liksom.

Jag är bombis på att om hon hade bott lite mer i närheten så hade det fallit sig mer naturligt att man hade kunnat umgås och sådär. Då hade jag kunnat ge henne rätt så jävla väldigt mycke kramar, då dom skulle vara lättillgängliga. ^^
Och då hade man förmodligen inte heller känt sig skyldig efter att hon åkt långväga och spenderat pengar på en tröttsam resa bara för att knappt hinna säga hej innan hon liksom ska vända på klacken igen. Visst, hon säger att hon inte har något emot att åka sådär, men vafan, de känns taskigt iallafall.

Jag väntar hellre tills man har tid på sig och kan spendera en längre period tillsammans. Då får man ju även den där chansen att kolla hur man klickar mer ingående.
Som sommaren t.ex... då man kan bada, dansa, dega, gå på roliga saker tillsammans, osv..


Hur blir det nu? Tja, jag vet inte. Frågan är väl om tröga PK är värd att satsa/vänta på, eller om man vill chansa på någon annan snubbe som kanske är mer lik den mall som överrensstämmer med förbestämda preferenser eller bor närmre.


Jag vet inte...

Jag inväntar beslutet med spänning.

Dock inte med samma typ av spänning som man exempelvis kan känna inför meddelandet av vinnaren i melodifestivalen, utan mera med den typ av spänning som känns av en en person med ögonbindel som inväntar att bli arkebuserad.


Jag hoppas på de bästa, men förbereder mig på det värsta.




Fan, det hela var mer komplicerat än jag trodde....