Spillror
Självklart...
Hjärtat mitt gråter. Jag ser mig om efter lyckan som fanns vid min sida alldeles nyligen. Du är som en dröm, som helt plötsligt försvann i ett moln av regndimma.
Längtan i min kropp tar sig en annan ton. Tills nyligen var det en pirrande, salig och varm känsla. Världen var solig och ljus, illustrerad i glada färger.
Nu är den längtan utbytt mot en sorgsen, kvävande känsla som ger förtvivlan och mörker. Borta vid horisonten flammar blixtar upp under svarta tunga moln av likgiltighet.
Varför måste du hålla kvar? Varför håller somliga fast vid något som inte funkar längre, även när chansen finns att dom kan få det tio gånger bättre om dom bara släpper taget om det förgångna och provar något nytt?
Jag ser mig omkring, men det finns inga svar; bara frågor. Ensamheten trycker på tills jag känner mig helt krossad av samma sak som har krossat mitt hjärta.
Jag som trodde att du började få samma känslor som jag har haft i flera års tid nu.
Jag som trodde att du började vackla lite åt det hållet med.
Jag som trodde att min önskedröm höll på att slå in.
Hur kunde jag vara så blåögd?
Kommentarer
Trackback
