The Legend Of Zelda: Breath Of The Wild - Review

 
 
 
2018-08-10 @ 21:09:43 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

FILMRECENSION - Ghostbusters 2016

 

 

 

 

 

So I finally got around to watching this and.. okay, yes... I got a few things to say about this one... and yes, it is mostly all bad. And yes, I will bring up the original movies for comparison.

 

But that's not because of any failed understanding that this latest Ghostbusters-movie is trying to do its own thing; no, its because even though it is indeed trying to be its own thing, virtually every decision with that purpose in mind STILL makes this movie so horrendously bad; despite the best of intentions.

 

So, pros and cons.

 

Lets start with the easy part. The cons.

 

 

 

CONS

 

 

First problem.

 

Rambling-humor.

 

Soooooooooooo much rambling-humor in this movie, it goes way overboard. There is pointless rambling for cheap kicks at every turn.

 

Oh, you don't know what rambling-humor is? Well then, let me explain.. I actually don't know if there is a real technical term for it (I just made up the word to have a point of reference), but rambling-humor is when characters start to ramble on about something completely unimportant and out of context while facing an obviously critical situation. Another word for it could be the "Owen Wilson-effect".

 

 

 

Talking Yapping GIF from Talking GIFs

 

 

 

For instance, when the mayor of New York says that they need to spread the rumor that what happened at the concert was fake, the main characters suddenly shift their focus and start to debate whether or not the saying "cat's out of the bag" is a viable figure of speech... I mean, they spend so much energy and time on it, its crazy.

Rambling-humor forces out something completely random to be the object of attention in a desparate grabs for laughs through an attempt at making the immediate threat seem less intimidating only to be shocked into attendance a moment later, usually by someone less inclined to focus on such trivial matters.

 

Rambling-humor is something that was new and fresh and fun ten years ago, but today, its been done to death. Seriously. But this movie takes every bit of the mundane everyday-life details and have the characters bring them up in the most inappropriate situations again and again. I swear, its like every member of the team has Inattentive ADHD. 

 

So yes, the first problem is the obvious lack of humor through the humor-less humor being provided. Period.

 

The second problem is the way that this movie prides itself on being pro-equality, but actually ends up being shockingly one-sided in the other direction.

Before we get to the intricate offense of one certain character in particular, I just have to bring this up.

 

Instead of an all-male team, Paul Feig figures we should be treated to an all-female team. Okay.. but... here is a question... why? I mean, what's wrong with a gender-mixed team? I agree that women should be treated fairly and represented equally in the entertainment industry, but why go for something that is just as extreme as the old configuration was, only in the opposite way? A gender-mixed team would have been perfect for the times, but instead they chose something that is such an obvious socially gender-based statement, it makes the sighs out of everybodys throats shake the foundation of the theatre.

 

In regards to the characters themselves, there is an unbalanced portrayal as well. If you think that this movie is more egalitarian than the 80s-versions, you couldn't be more wrong because it acutally comes across as more offensive towards males than anything that the original Ghostbusters-movies ever did to women.

 

Case in point? The secretary. My god....

 

 

 

 

He is obviously there to be eye-candy, I get it, that's the joke... if that was it, then I'd be fine with it.

But its not enough that we have to watch this totally uncalled-for sexist approach towards male secretaries (Janine was never shown in that light to begin with), he is also given an insultingly stupid persona; making him laughably (in a bad way) clueless and about as deep as a McDonalds menu. He serves no purpose other than being a pretty shell of a man; as if it is a fuck-you to all men out there, like "men are substandard characters in general and we want to make a spoof of exactly that".

 

Also, there is the comment that Rowan makes about the souls trying to enter the material world to destroy it being "mostly dudes".... why was that even needed in the dialogue? I mean, its like it was Paul Feig's intention to give the finger to men everywhere.

 

 

And the stupidity of the secretary actually touches on the subject of what is the third problem. The OVERALL stupidity.

 

Because even though he gets the worst treatment in the script bar none, the stupidity doesn't seem to be limited to the secretary.

Just about everyone the Ghostbusters meet behaves in one of two ways; either stupid or trying to be clever with little contrived wise-cracks.

Yes, the Ghostbusters are not alone in the joking-business anymore, oh no.. everybody wants to be a smartass in this movie (yes, I saw it too.. the national security agent actually makes the "I'm watching you"-gesture, all the while screaming "I'M WATCHING YOU!!, and this is after he makes his dull "try to open the car door"-routine which made me roll my eyes so hard, I could practically see the inside of my head) and it is so painful to see, that you suddenly feel like you are watching a Benny Hill-segment with CGI. Everybody is just being so .. ridiculous!!

 

In the original movies, they at least made a good effort to pretend that they were real city-officials, cops, dinner-guests, subway-riders... fuckin' real people!! 

Yes, Walter Peck was a douche (although technically, he was right all along), but even though the limit of that movie's over-the-top acting was mainly represented by his frustrated attempts at shutting down the Ghostbusters, he still came across as a solid person with a real agenda that could have existed for real.

 

In the new movie, the forced jokes out of virtually every person's mouth just constantly hits you in the face and reminds you that this isn't a subtle comedy like the original movies, its a caricature of a comedy; its a completely different kind of movie which really doesn't work in its favor.

 

That's when many people want to bring up the "new direction"-argument, but if you truly wanted to make this new, why then are the new characters so blatantly modeled after the original ones?

 

I mean, the predictable token-lineup, which isn't just a veritable spoof of the original characters but also goes beyond being parodies, is almost offensive in both respects; be it as caricatures or homages.

 

 

 

 

You've got the overly-enthusiastic nerd (Abby=Ray), the quiet and even bigger nerd that constructs the gizmos and gadgets (Holtzmann=Egon), the black loud-mouth representative of the everyday-New Yorker with cringe-worthy levels of stereotypical catch-phrases (Patty=Winston) and lastly, the proper woman who seems inclined to join the others, but mostly wonders what she is doing there. (Erin=Peter, minus the attitude).

 

Then there is the villain.

 

Ah yes.. the villain. Surely they had to have come up with something extraordinary to represent the antagonist in this modern-day take on the Ghostbusters franchise??

 

No.

 

 

 

 

While every previous Ghostbusters-movie had a supernatural main antagonist (G1 had Gozer, a sumerian demon-god, and G2 had Vigo, the malevolent spirit of an undead sorcerer), Ghostbusters 2016 has Rowan.

From the outset, Rowan is just a whiny, spiteful human being trying to act out the clichéd fantasy of every crazed loner with a gun that has been treated poorly by society; kill them all! "Oh, yeah, there are some evil spirits in my scheme, but yes, this is mostly about my personal revenge!!" .. *YAWN*

 

The cameos of the original Ghostbusters-cast are cute, but nothing fancy, and they are all about as subtle as Stan Lee's appearance in all of the Marvel movies. Bill Murray tries to make his character interesting, but it only took for him to die for me to forget that he was even in the movie.

 

Then there are just bits and pieces of the movie that genuinely seemed to TRY to make the movie look bad without any pretense whatsoever...

 

Like when the Ghostbusters try to talk Rowan down (again, with rambling-humor about soup and salad), I was like "Why are you not blasting him to bits right now?? This person literally just explained to you how he was going to release hell on earth with people being ground to pulps by malevolent otherworldly beings. SHOOT HIM, FOR GOD'S SAKE!!"

 

Or the juvenile antics of the Rowan-posessed Kevin. Like.... the dance-number... *shivers* .. yes, it actually happened.

 

 

 

 

 

My god, this isn't The Mask! Lose the Cuba Pete-routine!

 

 

 

PROS

 

 

Pros? In THIS movie!? .. 

 

 

Well, let's see... did I laugh at ANYTHING?

 

No.

 

Okay.. but didn't I giggle even a little? A snicker here or there?

 

Well, yes. But those occurences are easy to count:

 

1. The dean at the Kenneth P. Higgins Institute was funny just because he was such a complete doofus and his contrived joke about flipping the bird was actually funny.

 

2. The headline NOSEBUSTERS.

 

And I will say that the action in the battle of the last act was kind of cool.

 

 

But then comes the stupidity of the rambling-humor right back, as they immediately after saving the world go back to talking about completely irrelevant things like sandwiches and hair colors.

 

 

Blah Blah Blah GIF from Nationalsiblingsday GIFs

 

 

Its like "naah, we don't need to deal with that traumatizing event in our lives"; the events of the past days seem to be as as normal as seeing leaves on the ground during autumn.

 

 

FINAL VERDICT

 

This may come as a shock, but I went into this having nothing personal against the movie. And I didn't want to diss it completely without giving it a shot. Sure, I did have my reservations in regards to the all female-team (I still don't understand why a gender-mixed team is so taboo), but all-in-all, I was curious and tried to have an open mind.

 

But the over-saturation of forced humor is what kills it completely. With jokes upon jokes at every turn, you feel like you are drowning in bad punch-lines. It went beyond being annoying and actually ruined the movie to a large part, and thus, I can't in good conscience give this more than one Death Star out of five possible.

 

 
 

 

 

That's it. We have finally done it! Welcome to you, movie who has gotten the lowest score ever in one of my reviews: GHOSTBUSTERS 2016!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Oh yeah, and Slimer has a girlfriend.

 

 

 
 
I'm not even joking.
 
 
2017-04-20 @ 03:11:00 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

SPELRECENSION - Batman: Arkham Knight

 
 
 
 
 
Happy Halloween på er alla!! ^^ Lite sent, jag vet :P Men bättre sent än aldrig. ^^
 
 
Jag har äntligen spelat igenom min Collector's Edition av Batman Arkham Knight och tänkte nu avhandla litegrann huruvida det spelet når upp till dom höga förväntningarna jämfört med dess föregångare, som ärligt talat har satt ribban ofantligt högt.
 
Och utlåtandet är att detta spel gör dig inte besviken. Inte om du är ett tvättäkta Arkham-fan.
 
Låt mig inleda med en kusligt träffsäker sak som jag inte ens var medveten om förrän jag kom in en bit i spelet; jag lyckas alltid helt oavsiktligt pricka in just dom högtiderna som vissa specifika spel i Arkham-serien utspelar sig under.
 
Inför julen 2014 började jag lira Arkham Origins, ett spel som passande nog utspelar sig under julnatten... och nu när jag började spela Arkham Knight som äger rum under Halloween, vars faktum det refereras till precis lika mycket som julen nämndes i Arkham Origins.. ja, tror ni inte att jag började lira det passande nog just i slutet av Oktober??? ^^ Jag lovar er, det här är helt omedvetet. ^^ Lite underliga sammanträffanden, måste jag säga.
 
Nå, tillbaka till spelet i sig. Jag tänker som vanligt lista några av både för- och nackdelarna som jag märkte av under spelets gång.
 
 
 
PROS 
 
Först och främst vill jag ta upp det simpla fördelaktiga faktumet som görs uppenbart redan från start. Jag tror inte någon som har spelat spelet kan förneka att det är det största Arkham-spelet nånsin i serien.
 
 
 
  
Med hela tre separata stadsområden kan man nu näst intill förlora sig i Gotham City totalt (om det inte vore för en viss motordriven maskin, men vi kommer till den strax) och i början kunde jag bara glida runt häpen av den gigantiska staden.
 
En detalj som jag gillar är att designteamet även har lagt in hänvisningar till både Arkham Asylum (som vanligt långt bort i fjärran) och det betydligt mer närliggande Arkham City som man klart och tydligt kan se ligger ett stenkast bort från Miagani Island (en av huvudöarna i stadskärnan som Arkham Knight utspelar sig på), men också bakom en osynlig vägg vilket självfallet omöjliggör att man kan bege sig dit (vilket har sina uppenbara orsaker).
Men inte nog med det, dom har även erkänt Arkham Origins existens i tidslinjen (som gjordes av en helt annan utvecklingsstudio) och placerat en klart synlig Pioneer's Bridge och Diamon District hägrar mer mot fastlandet bortom det närliggande Old Gotham (*Arkham City) ... alla dessa referenser till gamla spel gör mig smått tårögd, Rocksteady visste precis hur dom skulle trycka på mina knappar. ^^
 
Spelupplägget då? Jo, den största och mest kontroversiella (åtminstone bland fans) skillnaden i det här spelet är naturligtvis att man ÄÄÄÄNTLIGEN får sätta sig och ratta Batmobilen i det virtuella Gotham. Och låt mig bara säga att det är en riktig fröjd.
 
 
 
 
Rocksteady har i ett uttalande gjort klart att man ville hitta en slags balans mellan att glida runt/gå till fots och att köra Batmobilen, dvs att man inte skulle kunna känna att man kan lira hela spelet exklusivt på det ena sättet, och det kan jag med glädje konstatera att dom lyckas få till helt klockrent. Man är aldrig längre bort ifrån Batmobilen än ett knapptryck, men det finns fortfarande mycket som motiverar att man tar sig runt på hustaken.
 
Dock har jag sett skrivas på forum att batmobilen verkar vara den stora frågan i detta spel och en högst blandad välsignelse; många fans verkar tydligen se batmobilens första körbara framträdande i Arkham-serien som en förändring till det sämre, att den på något sätt fick för mycket fokus. Men jag anser nog att även om jag kan förstå hur en del hardcore-fans kan tycka att den är överdrivet använd, så var det här rätt naturligt. Batmobilen SKA användas för transport; Gotham City är en stor stad i miljoninvånar-antalet och i min mening tog bilens introduktion inte bort nånting från allt som redan gjorde Arkham-spelen bra.
Det är faktiskt lite utav en personlig våtdröm att äntligen få sitta och glida runt i Batmans svarta monsteråk, nåt som jag kan erkänna att jag har velat göra ända sen jag var liten och köpte Batman Return of the Joker till Game Boy. Bilen funkar även som komponent i kluriga pussel och Riddler-uppgifter vilket tillsammans med dess offensiva icke-dödliga vapen gör den till ett angenämnt verktyg för en rad olika situationer.
 
Med denna lilla twist i det senaste Arkham-spelet så var dom naturligtvis också tvungna att ändra om hela stadsdesignen i stort; från att ha inneburit snäva områden med trånga gränder till att äntligen inkludera gator gjorda för biltransport vilket öppnar upp staden och förminskar den klaustrofobiska känslan från dom gamla spelen. 
 
 
 
 
Dock finns det trots detta givetvis även fortfarande områden med trånga gränder och små utrymmen så det räcker i Gotham City, så inget har gått förlorat bara för att man har designat om huvudgatorna.
 
Vidare har det tillkommit ytterligare en stor förändring och denna har med stridsscenerna att göra.
Äntligen... ÄNTLIGEN får man möjligheten att para ihop sig under spelets gång med sina allierade i vissa specifika storysegment, och inte bara med Robin, utan även Nightwing och Catwoman kommer till Batmans hjälp i det här spelet.
 
 
 
 
Till och med Azrael, en mindre karaktär från Arkham City, återkommer för att testas av Batman och även om han är mer av ett okänt element då man faktiskt kan välja att göra honom till en fiende vid ett vägskäl i storyn (valfrihet, yay!^^), så får jag känslan av att även han har hjärtat på rätt ställe. Vilket är behövligt, för det hade nog blivit lite tröttsamt i längden för realismen med en enda hjälte och tonvis med skurkar. Och som om allt detta inte var nog, man kan även byta till Batmans allierade (förutom Azrael som man inte slåss sida vid sida med, utan mer att man styr honom i Batmans prövningar) mitt i striden och slåss med dom som sin huvudperson om man vill. ^^ Helt fenomenalt!
 
Det här är verkligen första gången som man känner av att Batman har vänner vid sin sida. visst har man fortfarande en hel rad av skurkar vars enda mål är att ta kål på den bevingade hjälten, men nu känner man inte riktigt heller samma ensamma utsatthet som man gjorde i dom tidigare spelen; på både gott och ont. Jag personligen tycker att det var på tiden med lite karaktärsutveckling för dom sekundära karaktärerna, inte minst Robin, som är en rätt stor del av den dynamiska duon.
 
 
Nu till mina åsikter om ett par saker som kan ses som ganska grova spoilers, så alla som inte har spelat spelet än får hoppa till slutet av spoilernotisen, dvs längre ner i texten där det står "SLUT PÅ SPOILERS!" i stora bokstäver. ^^
 
 
 
 
 
 
SPOILERS!!!
 
 
Att dom lät Jokern vara med genom större delen av spelet som ett hjärnspöke var i min mening en helt briljant idé. För om vi ska vara ärliga, det hade inte varit ett äkta Arkham-spel utan Mark Hamills vitsar och galna kommentarer och jag var faktiskt mnodstulet beredd på att detta skulle vara ett spel utan Jokern från början. Så var naturligtvis inte fallet (nåja, på sätt och vis) och när han dök upp så skrek jag verkligen till av glädje! ^^ Älskar verkligen hur han följer med som ett slags sociopatiskt ont samvete som sitter på ens axel och dyker upp varje gång man gör nåt viktigt i spelet och ger sin åsikt om det. Även i sidouppdragen kan Jokern dyka upp och kommentera händelseförloppet vilket borgar för skratt. ^^
 
Jag ska erkänna att twisten att Jason Todd var Arkham Knight inte hade någon tyngd för mig, men det beror inte på spelet i sig; utan jag hade dessvärre råkat spoila för mig själv att han var det redan innan jag började spela spelet (jävla youtube!) så jag visste det redan, men även om jag tycker det är synd att jag gick misste om upplevelsen gällande den plot twisten så är det självklart inget jag kan skylla spelet på.
 
Slutet var en smula kontroversiellt, men passande. Jag slutförde allt till 100% så jag fick "True Ending" och jag måste säga att det gick i helt rätt linje med hur jag såg Arkham-spelen utveckla sig. Sen jag började spela Arkham Knight så har jag haft den övertygelsen att Arkham-spelen är som en tidslinje, inte bara över spelens story, men även som representerat för hela franchisen i stort.
 
Det jag menar är att Arkham Asylum är mer eller mindre mittpunkten som man kan besöka om man vill uppleva varumärkets status quo; ett spel där Jokern är frisk, Batman konfronterar honom och inga större avvikanden sker. På det sättet fungerar Asylum som det mest neutrala spelet av alla, där man kan se den renaste och mest opåverkade konfrontationen mellan Batman och hans klassiska skurkar; i stort sett spelet där den mest obildade novis kan komma in utan föregående information och ändå få en givande upplevelse. Sen kan man välja att gå tillbaka till det förflutna i Arkham Origins för att se hur allt började (inte hur Bruce blev Batman, men åtminstone hur han träffade Jokern för första gången), eller hoppa in i framtiden i Arkham Knight när Jokern är död och hur Bruce Wayne blir avslöjad för hela världen som Batman.
 
 
SLUT PÅ SPOILERS! ^^
 
 
 
Så, välkomna tillbaka, ni som inte kan diskutera djupare ämnen inom spelet. :) 
 
Storyn i sig är naturligtvis inget jag kommer gå in på i djupet såhär i spoilerfria sektionen, dock kan jag säga att jag gillar att även polisen får en större del än tidigare. I dom föregående spelen har polisen varit en osynlig partner, som hållit sig tyst i skuggorna och enbart hjälpt Batman med enstaka information och även det endast sparsamt. Faktum är att dom enda gångerna man verkligen har sett polisen har nästan alltid varit i slutet av spelen. (iaf Arkham Asylum och Arkham City)
 
I det här spelet är dock polisen mer närvarande än någonsin. Även om dom inte tar en aktiv del i brottsbekämpningen så finns dom på plats och fungerar som ett slags konversations-bollplank. Man besöker polisstationen med jämna mellanrum och lämnar in diverse skurkar som man har fångat genom olika storyuppdrag, en väldigt välkommen nyhet då det äntligen får det att kännas som att man verkligen gör konkret skillnad, jämförelsevis med dom föregående spelen då skurkarna oftast har lyckats fly efter varje konfrontation. Varje polis ger även sin syn på saker som Batman har åstadkommit under spelets gång, nåt jag tyckte var upplyftande för inlevelsen och jag gjorde det till rutin att alltid gå runt och prata med varje individ så fort nåt nytt hade hänt. Detta ger känslan av att man tillsammans med polisen är som en familj som tillsammans står som enda hopp mot skurkarna i Gotham.
 
På det sättet gillar jag även hur poliserna har utvecklats i enlighet med storyn sen allt började. Dom har gått från att i Arkham Origins vara korrupta skithögar som aktivt jagar Batman med enbart ett fåtal som vågar fundera över ifall kanske inte Batman gör det rätta trots allt, till att öppet stötta Batman i Arkham Knight; t.ex så tackar dom Batman om man räddar dom i biljakter eller om man hamnar i närstrider under en polishelikopters strålkastare så kan man höra hur dom hejar på Batman, osv.
 
 
 
CONS
 
Så, hur är det med dom mindre attraktiva aspekterna? Finns dom? .. Ja jo, även om Arkham Knight är ett fenomenalt spel så är det, precis som inget spel KAN vara, perfekt och jag ska nu gå över till att prata om dessa moment som drar ner betyget något.
 
Först och främst, även om spelet definitivt är ett av dom bästa spelen jag kört på väldigt länge så är det fruktansvärt buggigt. Vid otaliga tillfällen har jag fastnat i fria fall innan jag nått marken, sett helt osynliga avsatser i predator-event, osv. Vid ett tillfälle hörde jag inte bandet som Jack Ryder spelade upp även fast undertexten visades och spelet har tillomed krashat helt en gång. Den största glitchen som jag har fått reda på är mest omrapporterad på nätet är hur vissa personer (ska inte spoila) i fängelset helt försvinner spårlöst från sina celler efter ett visst moment som kommer rätt sent i huvudhistorien. Dock är det väl kanske inte dom mest viktiga individerna för storyn och det ska tydligen gå att komma runt det problemet genom att helt enkelt vänta med att få dessa individer på plats i polisstationen tills man har genomgått det här momentet i huvudhistorien. (vad svårt det är att berätta om saker utan att faktiskt nämna dom, haha)
 
Så den extremt höga bugg-halten är problem nummer 1. Problem nummer 2 är laddningsskärmarna som ständigt gör sig påminda varje gång man måste starta om ett spel, t.o.m om man börjar från en snabbsparning för mindre än en minut sen och som utspelar sig i samma rum som man redan befinner sig i. Missförstå mig nu inte, jag är väl medveten om att dagens storspel kommer på skiva och oundvikligen behöver tid för att kunna ladda upp allt det magnifika som spelet faktiskt kommer med och till sin heder ska nämnas att Arkham-spelen alltid har utnyttjat dessa laddningstider på helt rätt sätt, då dom återberättar storyn i screenshots med tillhörande text så man hänger med i vad som har hänt och vad som är aktuellt.
 
Problemet är dock att dom är lite väl långa även när man dör, klockade upp till en halv minut (!) om man inkluderar dom obligatoriska hånsekvenserna från fienden vars faktion just dödade dig, och om man just har kämpat sig blodig i en frustrerande situation ett par gånger om så blir man ÄN mer frustrerad när man måste uthärda en halv minuts omladdning enbart för att ta dig tillbaka ett par meter så du kan börja om samma fight på nytt.
 
En annan sak som inte kanske förstör spelet direkt men som kan vara något irriterande är den flytande mållåsningen i spelkontrollen. Ofta funkar den som den ska och gör så att spelet flyter på bra.
Dock har det hänt att man i en närstrid med många fiender plötsligt börjar försöka golva fel kille, något som kan vara förödande om man har låg hälsa och ger sig in i närkamp med exempelvis underhuggare med el-batonger.
En annan stor del i Arkham-spelen har också alltid varit det faktum att Batman använder sin änterhake för att ta sig till avsatser och dylikt och i det här spelet har man ibland en tendens att skjuta en hundradels sekund för sent när det är en mängd olika avsatser som målsökaren ska låsa på i farten. Och detta är något som helt plötsligt kan resultera i att man råkar låsa på helt fel ställe, vilket i sin tur är något som t.ex i ett Riddler-race (där skillnaden mellan seger och förlust oftast utgörs av hårfina marginaler) kan vara ödesdigert, för att inte tala om extremt (!) frustrerande och aggressionspåkallande.
 
Sen är det naturligtvis ballt att kunna lyssna på vad skurkarna säger om Batman, om staden och allt möjligt över Batmans interna komradio; det har det alltid varit eftersom det ger mycket storyfluff. I det här spelet känner jag dock att samma meningar upprepas en smula för ofta. I föregående spel hörde man självklart också skurkarna säga samma saker efter en viss tid, men i Arkham Knight har jag hört dom bokstavligen säga samma sak inom loppet av en till två minuter. Jag förlorade räkningen på hur många gånger jag sa för mig själv: "You litterally said the same thing just a moment ago".
 
Och på tal om radio... det är lite synd att dom har plockat bort funktionen att kunna ratta in radiokanaler via cryptographic sequencern som man kunde göra i både Arkham Origins och Arkham City. Det var kul att kunna lyssna på dom olika radiosignalerna och bara höra vad olika personer sa om allt som skedde, det gav ytterligare ett lager av inlevelse till spelen och det saknar jag lite i Arkham Knight.
 
 
 
SLUTLEDNING
 
Okej, så är det en värdig uppföljare då? Hur står sig Arkham Knight mot dom andra spelen? Är det bättre eller sämre än föregångarna?
 
Om jag ska vara ärlig så tycker jag faktiskt att alla spel i Arkham-serien är lika bra och det i sig säger en hel del då alla spel generellt sett är helt fantastiska.
 
Arkham Asylum var banbrytande när det kom och jag har det fortfarande som kandidat för att vara min personliga favorit då jag delvis har mest nostalgiska minnen från det spelet och jag ser det fortfarande som den mest ultimata konfrontationen med Jokern.
 
Arkham City var allt som Asylum var och mer därtill; spelets yta var större och här introducerades för första gången alla balla sidouppdrag i Gotham's Most Wanted som gav spelet en mer icke-linjär känsla. Vi fick även bevittna gängkonfrontationer för första gången, då Two-Face, Penguin och Jokern hade sina distinktiva fotmän ute på gatorna och dom kunde håna varandra i dialog.
 
Arkham Origins var det första spelet att ge oss ett regelrätt Gotham City att röra oss i (en del av dess karta skulle senare bli Arkham City och, fick vi även se i Arkham Knight, var ett område som faktiskt utgjorde en väldigt liten del av hela staden) och kändes mer fritt på det sättet, för att inte tala om hur hela den historien ger oss en väldigt intressant version av hur Batman och Jokern möttes för första gången samt hur Batman i sitt första år även får slåss mot korrupta poliser på gatan.
 
Slutligen kom så Arkham Knight, den avslutande delen som innehöll i princip allt godis som vi redan hade fått över en större yta och en mer dynamisk stad... OCH man kan köra batmobilen överallt.
 
Verkligen alla spelen är bra på sina egna sätt och i min mening har Arkham-spelens kvalitativa utveckling gått parallellt med den redan höga ribba som blivit varje spels kännetecken, såtillvida att dom har gått från att redan vara helt fantastiska från början till att bara bli bättre för att slutligen verkligen avsluta på topp.
 
 
 
BETYG
 
Det går inte att bortse från detta. Även om jag vill försöka vara hård och syna spelet i sömmarna så kan jag inte komma från det faktum att Batman Arkham Knight faktiskt gav mig precis det jag ville ha, plus en del överraskningar. Jag måste vara rättvis och sätta ett relativt högt betyg, även fast spelet inte är perfekt.. men ännu en gång, säg mig vilket spel som är det? För vad spelet är i dess renaste form så är faktiskt Batman Arkham Knight i sitt utförande, enligt mig, den fulländade Batman-upplevelsen.
 
Slutbetyget blir fyra och en halv dödsstjärnor av fem möjliga. Om jag inte misstar mig så är det det högsta betyget jag har gett till ett spel nånsin. Gratulationer till Batman Arkham Knight för att ha brutit rekordet! :)
 
 
 
 
 
 
 
 
2016-11-07 @ 14:49:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

FILMRECENSION - Captain America: Civil War

 

 

 

 

Engelskspråkig recension igen.

Jag tror bara jag ska sluta tillkännage det i fortsättningen, för jag gissar att det troligtvis alltid kommer förbli på engelska. ^^

 

 

*SPOILERALERT*


Here's a movie that will finally get a high score, because this movie is awesome. I actually watched this movie several months ago, but as described in the latest review, I am very bad at giving credit where credit is due; mainly because I suck at describing and elaborating on things which are positive. I'm better at complaining; I hate to admit it, but its true. ^^

 

However, here's finally an opportunity for me to practice on commending instead of just condemning, and I am going to try to do this movie justice by actually uploading a full review of this as an example of a movie that really gave me an awesome experience from start to finish.

 

 

PROS

 

Oh my god, what DIDN'T I like about this movie?


I love this movie for several reasons; one of them being that this is not just your average typical low-brow action flick. This movie has a deeper message that really shines through and presents a moral dilemma which I think even little kids are picking up on.

 

Who takes responsibility for the innocents that die on the sidelines in a superpowered battle?

 

Aren't the heroes causing more deaths simply by opposing the villains?

 

Why don't they ever mention the people who obviously die as collateral damage and why hasn't the government ever touched upon this?

 

 

These were questions that never really saw the light of day when I was growing up and watched superhero-movies; it was always so dichotomic, you had your heroes and your bad guys. Fight!

 

And let me tell you, this is the one thing that stands out the most in this movie: the split between the characters and the utterly ambiugious choice between the two.

The audience is encouraged to think for themselves and decide which of the two groups they want to root for and I think that is just brilliant! There is no clear line between good and evil here. The view of preserving your independence in order to do what you think is right is equally as valid as siding with the government in order to do what society thinks is right.

 

The rogues gallery in this movie is really impressive and gets you really excited, mainly because they consist of the heroes themselves; there really isnt any supervillains this time. The bad guy is just some normal guy who wants to do all of the Avengers in because he had been victimized by them.

At first it felt kind of like a let down, but after a while it just dawned on me that it was the perfect way of doing things here. This guy becomes a simple but determined manipulator which in turn by proxy make villains out of whichever side of Team Cap/Team Stark you DON'T side with. Ingenious!!

 

This movie really makes you think and honestly, is the first action-movie in a long time that also almost managed to move me to tears. The tragedy of having to go up against your friends; you can feel the wrongness of the situation, nobody wants to do this but they have to and it is tearing them apart.

 

And that's another thing that's executed perfectly; the drama.

 

The same way that the moral dilemma in Age of Ultron made me yawn because they seemed to constantly hammer in the obvious dangers of creating an A.I, this one gripped me by the balls and kept me wondering which hero would side with which side.

 

The actors in this movie really dish out their A-grade material and it shows. Because of the moral dilemma, character-development come by the boatload here. And I love how the two main characters suddenly swich sides on their own default opinions. Suddenly, the usually by-the-book Steve Rogers is in favor of staying away from the government after having seen the duplicitous nature of SHIELD in Captain America: The Winter Soldier, while the typically rebellious Tony Stark developes a conscience because of his actions in Age of Ultron and starts to favor accountability and a closer tie to the people by submitting to an elected administration. Its like they developed into two opposites from being the opposite opposites and I just find that both funny and clever. ^^

 

The action-scenes in this movie are sooooo good, you are litterally hanging on for dear life. And in many cases when it comes to action, movies tend to either go overboard or not enough, but not here.

In this movie, the balance is executed perfectly between dramatic downtime and adrenaline-pumping action. It gives you just enough to keep you entertained, but not so much that you get sick of it. Everytime the movie progressed into a new fight-scene, I was like "Yes! Good! Let's get it on!" and when it ended, it always seemed to end at just the right time and good action does that.

 

But the main fight... holy shit, nothing beats that. Nothing else in the movie even comes close.

 

 

 

 

Not that I know how or what to say other than the fact that it was an all-out pummeling-fest which left me completely exhausted, but in a good way, as if I had just orgasmed.

 

I truly loved it!!

 

And I think the reason that this fight is so epic is most likely because this wasn't a hero vs a villain or even a hero vs a hero.... this was a TEAM of heroes vs a TEAM of heroes. The controversy and awesomeness alike in such a concept reaches epic proportions. You get to see all of those characters that you have followed througout the previous connected movies duking it out and for all the true fans, that is just ecstasy beyond our dreams.

The only downside was that it WAS so short for all that it was; I had wanted to see more of the heroes going at it, but I realize that the entire movie can't be all about the Avengers beating the crap out of each other.

 

Oh yeah, Spider-man is in there!! :D

 

 

 

 

And I was pleasantly surprised too, because I was afraid that his puns and quick remarks might make him sort of childish and goofy, but they actually work pretty well. They're not even bad puns, they're good. ^^ I mean, when was the last time you experienced good puns in an action movie?


Another thing I was afraid of was that he might be underplayed as sort of a sidenote, but no.

 

I mean, he actually manages to hold his own against TWO opponents, damnit!

 

That's just how its supposed to be, because even though he might be young, Spider-man isn't some side-character that you can just brush away; he has his own franchise and must be respected and even though his appearance was relatively brief, they did good by him. Thank god.

 


The climax was both exhilarating and tragic. The scene where Tony finds out about his parents was so incredibly touching that I could experience every ounce of pain that he felt. It made me feel that Tony was completely justified in taking action against the titular protagonist Captain America; not just because of his standpoint regarding the accords, but also because of his sense of being betrayed. As Tony learned about who killed his parents and that Steve hadn't told him that he knew about it, you can really see his heart breaking.

 

 

 

 

It culminates in this epic three-way duel between cap, 'man and soldier in which they truly go all out, I mean they pull no punches here. You can tell that this fight is all about emotions going out of control and it just adds to the tragedy. Even the aftermath leaves things unresolved with the Avengers split, which opens up for new possibilites by not returning to the status quo. It is kept interesting even in the end.

 

 

 

CONS

 

Negatives?

 

Hmm, I don't know.

 

 

Bad characters? Not really. They all feel significant to the story as a whole.

 

Bad performances? Nah.. everyone performs at the very least to an acceptable standard; even the Martin Freeman-character, who managed to get away with his fake american accent. ^^

 

Where there plot holes? ... I don't really remember. Not that I can recall. And if there were, I was kept so entertained that I missed them completely.

 

............

 

Well, okay. Actually there was one thing which sort of is worth mentioning; a piece of vital information which went over the heads of most people.

 

When you find out that Captain America had known about Bucky murdering Stark's parents, many people including myself went "Wait, what? When did you learn that?"

 

Apparently, its supposed to be implied from some obscure newspaper article which Rogers sees back in Captain America: The Winter Soldier when he and Black Widow is in the underground bunker complex talking to Arnim Zola.

 

But I can't really fault Civil War for that as it is a problem that stems from a completely different movie entirely. And if I ever do a review of that movie, you can be sure I'm gonna bring that up.

 

Other than that, I have no real complaints at all. Though, I guess a minor nitpick I have is the fact that the duality and theme of "pick your side" of this movie is so omnipresent that I felt that it really should have been a full-fledged Avengers-movie and not presented under the banner of one single superhero, but as I said, thats just nitpicking.

 

 

 

CONCLUSION

So.. what about the final score?

Will it reach the ever-coveted five deathstars out of five possible?

 

 

It depends.

Is it absolutely perfect, the very Platoesque paragon of all movies ever made?

 

Well, no, of course not. But then again, what movie is? And I will say that for an Avengers- movie (yes, it should be "Avengers: Civil War", damnit!!), its pretty damn close to perfect.

 


So... for the first time ever... Captain America: Civil War will be the first movie ever to reach my highest grade.

 

I hereby award you FIVE deathstars out of five!

 

 

 

 

May you give rise to a new level of quality entertainment that is sustained in your successors.

 

 

2016-08-30 @ 14:47:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

FILMRECENSION - Batman vs Superman: Dawn of Justice

 
 
 
 

 

Återigen blir det här på engelska. Vet inte varför, men jag har börjat skriva mer och mer debattinlägg på engelska. Jag antar att det är nånting som både ni och jag får stå ut med. ^^

 

*SPOILERALERT*

 


This movie is very confusing and has a fair amount of plot holes. Normally, plot holes can be debated and dismissed if minor, but some things in this movie just sticks with me.

 

For instance, how kryptonite in gaseous form appears to be as effective against Superman as a cigarette is to a non-smoker.. sure, you cough a few times but within a couple of minutes, you're fine again. Yes.. it wears off!
And as kryptonite is supposed to be more or less as poisonous to Superman as nuclear radiation is to ordinary humans, we can only deduce by that logic that the effects of harmful radiation exposure to the average homo sapiens usually wears off as well.

 

I'll be sure to notify radiation-sickness wards around the world.

 

What else? Well, Gotham and Metropolis should NOT be that close. I know full-well that some sources state them to be very close, usually in the same general region, but in my opinion they should not be twin-cities.
My biggest beef with this is the fact that there would be no need for Batman if Superman was on active duty in the same immediate area. Many want to argue that the bat is "on the night-shift" because Superman has to sleep, but I'm sorry, that's an argument I will never accept because the very idea of Superman and Batman dishing out their own brands of justice in the same city raises way too many questions.

 

On the map below you can clearly see that the cities are supposed to be located a fair distance from each other, separated by a huge body of water that even manages to contain an island. This is acceptable, mainly because the indicated distance deduced by the apparent size of the city-markers put them out of sight-range. And anything so remote would not be considered the "backyard" for either superhero; the water which separates the two cities would be akin to a significantly large lake or an oceanic strait.

 

 

 

 

However, the subsequent images of Luthor watching the Batsignal over Gotham from his Lexcorp headquarters in Metropolis and Lois pointing to Gotham from the roof of the Daily Planet show them to be so close that they could almost be mistaken for neighboring boroughs of a single metropolitan city just across a local bay; i.e Staten Island and Brooklyn.

 

 

 
 

 

 

Its inconsistencies like this that annoy me.

 

You want more? Okay.. what exactly is Batman's motivation for wanting to kill Superman? When Batman fights Superman he displays such anger and hate which I have difficulty finding a reason for.
I mean, what..? Does he believe that Superman was the culprit behind the bombings? No?
Is he somehow convinced that Superman is evil because a future version of the Flash warns him about Superman? A vision which turns out to BE. A. DREAM!
Does he in some way feel responsible for the innocent bystanders that are hurt and as such is triggered by the message that he "let his family die" because it somehow parallels current events? That's an incredible stretch.
And even so.. why hold Superman responsible? Yes, shit blows up around him, but he has superpowers! Of course his abilities are hazardous to surrounding areas. But his INTENTIONS are good.

 

And that's just it. The most damaging prospect of all is that Bruce Wayne; the "world's greatest detective", can't see three fingers in front of him. He never stops to think about who Superman is, what his intentions are and why he does the things he does; he just labels Superman a danger to society without delving deeper into the situation. I would imagine that a mind which operates on a genius-level like Bruce Wayne would at least consider all the facts and gather every bit of information on the man-god before trying to kill him.

 

And I have to say.. during that fight when Batman brings up their parents... it almost seems like he is acting out some sort of childish jealousy.

 

"Why did your parents give you a good childhood while mine left me?"


"Why are you looked up to while I'm feared?"

 

I kind of see what they were aiming for, that they wanted to show his more human emotions, but come on.... this is Batman! Twenty years of pummeling criminals into dust would've acted as therapy and at least softened any residual anxiety in connection with his parents deaths. If anything, the Robin-death would've been more current, but that hasn't even got anything to do with it.

 

I also didn't really like the fact that Superman has to be coerced into fighting Batman; it just felt so cheap.
When I think "Batman vs Superman", I imagine them going all-out, with both of them feeling completely justified in taking a stand against the other. In this fight you could clearly tell that Superman was pulling his punches.

 

And would someone please tell me what this is supposed to be? Why is Wonderwoman SMILING in the middle of a losing battle?

 

 

 

 


I mean, granted; it does make her look hot.. but was it their intention to make her over-the-top sexy in a completely inappropriate situation?

 


And another thing, doesn't Superman look an awful lot like Christopher Mcdonald in this close up-shot??

 

 

 

 

One thing I did like though, is how this movie makes use of the rarely-touched-upon fact that the mothers of both superheroes have the same first name. Its something that I have mentioned several times in online-discussions, and the fact that many fans have not realized it has always perplexed me. But in this movie it is touched upon quite cleverly and is ultimately what turns the situation.

 


In conclusion, this movie was a mixed bag. What it had going for it was the fact that it was fairly interesting at its core as I genuinely wanted to follow the story because it dealt with relevant topics, such as how Superman should deal with negative backlash.


However, unfortunately, I also found it to be quite boring at times. I found myself engrossed in youtube videos on several occassions (or sites trying to explain the plot holes in the movie); hitting that pause button over and over, needlessly prolonging and chopping up the experience.

The movie took sooo long before it gained any momentum, mostly presenting us with exposition and mundane scenes, before FINALLY getting to the good stuff. The complete edition is THREE FUCKIN' HOURS!!! Now, I know exposition and causality are necessary and indeed, I welcome it, but this movie just went overboard with it and coupled that fact with the slow pace and way too arduous runtime; which was a sure-fire way to grind down all interest.

 


Så.. vad ska den få för betyg? ....

 

Jag har märkt att dom filmer som jag recenserar tenderar att få ganska låga betyg, och det har inte riktigt gått upp för mig varför förrän nu. Jag börjar undra om det inte är så att jag har mycket lättare att skriva ner vad jag har att klaga på än när jag faktiskt tycker en film är upplyftande.

 

Case in point: X-Men Days of Future Past.

 

Den filmen såg jag relativt nyligen och den satte alla kriterier perfekt; jag tyckte den var en helt underbar upplevelse och det var nervkittlande att få se alla gamla skådespelare komma tillbaka för att göra sina gamla karaktärer igen och kombinera dom med dom nya från First Class. Och slutet var det perfekta slutet... det var bara några saker som jag noterade.. (återigen, saker som är negativa tenderar jag att notera medan positiva saker lätt absorberas av mig utan vidare begrundan), men inget som gjorde att filmen ens var "bra". Den var "toppen"!

 

Och ändå så har jag inte skrivit nånting om den...

 

Det här får bli en läxa för mig. Jag måste lära mig att faktiskt ge credit where credit's due.

 

Men låt oss inte spåra ur fullständigt nu. Åter till betyget för Batman vs Superman: Dawn of Justice.

 


BETYG:

 

Om jag sa att Batman vs Superman: Dawn of Justice var en bra film så skulle jag ljuga. Men den är ingen total flopp heller. Jag såg den utökade versionen; folk som såg den kortare biograf-versionen verkar dock ha fått en ÄNNU sämre upplevelse (stackare)... så jag står och väger lite här, vilka aspekter ska faktorera in i ekvationen?

 

I slutändan drar förvirringarna, plothålen och det sega tempot ner betyget avsevärt mer än det hade behövts. Men på samma gång så håller storyn bra nog och jag är inte besviken lika mycket som jag är fysiskt utmattad; ärligt, med alla pauser jag gjorde vart filmen säkert mer än fyra timmar lång (!!!!!!!!)

 

Filmen lyckas åtminstone pressa sig upp till tre hela dödsstjärnor av fem möjliga.

 

 

 

Bättre än TMNT Out of the Shadows, men det säger inte mycket. Dawn of Justice är godkänd som bäst. Jag väntar mig mera av uppföljaren...

 

 

 

 
2016-08-29 @ 02:15:00 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

FILMRECENSION - TMNT Out of the Shadows

 
 
 
Så jag såg uppföljaren till den "nya" turtles filmen igår.. och jäklar vilken upplevelse! Inte på något bra sätt dock. Jag blev upprörd över en hel del saker som fick mig att helt automatiskt börja sitta och skriva ner vad jag tyckte under tiden som jag såg filmen.
 
Här tänker jag nu klistra in allt jag skrev. Dock är allt på engelska då jag hade som inledande avsikt att posta det här under nån youtube video men sen insåg jag att jag lika gärna kunde göra en hel recension. ^^

 

*SPOILERALERT*

 

Turtles Out of the Shadows.

 

I'm sorry, but as a turtles-fan who grew up with every turtles show in history, this is kind of painful to watch. The characteristics, the group dynamics, the feel of it all.. its just so off and completely unblalanced. Even though I will say I actually like this movie a little bit more than the first one simply because we see more of the canon-material, its still flawed beyond belief.

 

My biggest problem is how the director insists on enhancing the image and giving character development to one guy instead of the entire group. Both of these recent live-action movies are so obviously directed by someone who is clearly a Raph-fanboy, because in each one Raphael is more or less the one we should identify with as the hero, sometimes subtly and sometimes blatantly.

 

In the first one, its "Raphael to the rescue!". He is the only one not captured during the fight in the lair and needs to save the day. The rest of the turtles just sort of melt into the shadow; Don is lost in techno-babble, Mikey is annoying and Leo barely gets any screen-time because.. what, they couldn't figure out any reasons at all for giving the leader some character development? No obvious lessons learned or emotional breakdowns because of the pressure of dealing with leadership or anything? No, he's just sort of this voicebox who says what they are going to do, and that's basically it.

 

Instead its Raph who needs to learn something, its Raph who needs to connect with the group, its Raph that needs to be the guy that rescues them and its Raph that gets the final super-funny joke as they hang on for dear life at the end.

 

But what about the second movie? Surely Raph isn't the favored turtle in THIS story? They can't do it TWICE?

 

 

 
 

 

Well, shows how wrong you are, because this is even MORE unbalanced, as the director is trying to unfairly paint Leo to be some sort of douchebag when he willfully decides to keep the truth about the ooze from his brothers, blatantly says that the only vote that counts is his and Raph gives voice to what most of us are thinking, again turning Raph into some sort of moral center of the story (albeit a violent one).

Sure, in the end Raph's action was proven wreckless, but Leo is still going on about how he was right, they should fall in line and be all like him, yadda-yadda-yadda.

I just think it is appalling that while the first movie had Leo be this secondary character that didn't stand out at all, this movie turned Leo into this jerk that lacks any form of social standards. Its obvious that the creators of this movie haven't seen the show before. Hell, its even doubtful that they've seen the preceeding movies.

 

This whole the-ooze-might-turn-us-human-but-we-must-stay-turtles-because-that's-what-we-are... I will declare that it is highly unlikely.. no, as a matter of fact, its down-right impossible for Leo to ever make such a drastic decision that affects the whole group in such a profound manner without any input from the others or at LEAST (!) with him consulting master Splinter.

Any turtles-fan knows that while Leo occasionaly has to make the tough decisions, he is not SO closed-off and blindly arrogant that he actually can feel so justified to single-handedly make that call for everybody, no matter the intentions given as an excuse.

 

And in the end, what did it all amount to? Well, apparently it didn't even matter, because when it comes right down to it and they have to make the final decision of whether to use the ooze or not, Leo makes a complete reversal on his standpoint and just says "I'll do whatever you guys do." ... like, what??.. you were going to come to blows with Raph over this before and now its like "Fuck it! You decide!"?

 

And yes, again its Raph that wants all of the turtles to have a vote, its Raph who needs to overcome his fear of heights, its Raph who speaks for the entire group at the end .. God, this is such a flagrant fanboy-biased portrayal, I don't even...

 

Allright, let's move on before I get a nosebleed just thinking about this...

 

 

Then there's the Shredder. Good god... where to even start with this one?

 

 

 

 

If I thought the Shredder in the first film wasn't given any character and too little screen-time, this one, while being seen a whole lot more, STILL manages to be completely bland.

And I can't for the world figure out how they could mess this up so completely. They HAVE the character to work with and the actor who plays him, Brian Tee, actually looks really good as the Shredder; his appearance matches what I could accept as Oroku Saki and his voice when he meets Krang has that raspy threatening tone.

 

But they barely even present a decent facade, let alone a completed product. He mostly just stands around with a face that looks like it belongs on the side of a japanese mount Rushmore and acts like Leonardo's counterpart in the Foot Clan; he gives commands and nothing else.

No reiterating his schemes with maniacal laughter or anything that we have come to expect from the guy. He isn't even wearing his Shredder-suit until the very last part of the movie; he could've easily just as well have been mistaken for one of the leather-dressed ninja soldiers to the casual onlooker.

 

I thought they would've given us a more fleshed-out Shredder in this movie, seeing as how the first one was so ridiculously underplayed that this one had to be the definitive version. But no, this one is even more underplayed, and this time its truly insulting simply because he IS shown that much more and still manages to be this non-descript individual.

 

The scene where he meets Krang is probably the most underwhelming anti-climactic scene I have ever seen on film.

So Shredder just appears before Krang and is like "where am I?" and this massive robot with a disembodied brain comes out and literrally tells him to pay it no mind.

 

Yeah, you know... because... why should he care?

 

It then goes on to blatantly tell the Shredder that he wants the teleporter which Baxter Stockman found in order to open this door to earth, like its as common as taking your dog out for a walk.

And Shredder just gives a response that's somewhere along the line of ... "Okay. Can I go now?" .. seriously, no disbelief, no questioning Krang's character or intentions... I swear, Shredder gives the most uninterested reaction to the first meeting of an extradimensional being ever recorded on film. And its not even a spoof! I'm serious, I pay even less attention to Shredder than I do to the human sidekicks in this movie, and that's when you know its bad.

 

But wait, there's more! Because not only does he have the radiant charisma of a rock, he is also a complete idiot.

 

For you see, he actually goes along with the plan to rule the world, chosing to trust this *COMPLETELY* *INHUMAN* *THING* right there on the spot.

 

 

 

 

Come on!.. you have never seen this creature before! At all!! You are not in any position in which you can just dismiss the very potential threat being presented to you by this completely unknown variable, let alone even going so far as to join forces with it!! You don't know its ultimate agenda, you don't know if its speaking the truth or not.

 

Of course, you could argue that Shredder might have and probably does have his own plans and is scheming right now to take control away from Krang at the end an- .. or okay, he really believs him and gets betrayed by Krang, yeah.

 

 

 

 

I can't believe this is happening.. and then, when Shredder dumbfoundedly exclaims "You betrayed me!" ... I was like "NUUHUUU!!???? IT'S AS IF THIS EVIL-LOOKING ALIEN HAS PLANNED THIS ALL ALONG!!!" :O .. oh my god..! Even the Shredder from the Cartoon of the 80s were smarter than this.

 

And to top it off, possibly the worst plot-decision EVER!.. get this...

 

...they brush aside the Shredder.

 

THEY BRUSH ASIDE THE SHREDDER!

 

 

 

 

 

.. Yeah, that's right! :O 

He's basically disposed of like a little bitch when Krang just decides to stuff him in the fridge. And we NEVER SEE HIM AGAIN!! Yeah, so much for the badass ultimate nemesis of the turtles. *JAW DROPPED*

I would say that he had it coming for already being so incredibly stupid, but.. seriously? The Shredder is the supervillain in this franchise; if anything, Krang is the secondary antagonist, he always has been.

 

YOU...... ASSHOLES!!!!!

 

Krang himself is just your average generic megalomaniac. I would've wanted to get a more in-depth connection with the character, but we don't even get his backstory! No, you heard me. He just appears out of nowhere, like some random door-salesman that just shows up and wants to pester your life for no discernable reason.

 

And yes, as I said, the human sidekicks are nothing special, but to be fair, that's to be expected. Vern, Casey and April are all just there for human relations, barely noticable as a result.

We do get some sort of police-chief woman who actually manages to make me raise an eyebrow, but that's mostly because she is so good at playing the obligatory asshole for the majority of the film.

 

 

So, was it all bad completely through? No. There were some things that tried to balance out the negativity.

 

Like Bebop and Rocksteady

 

 

 

 

 

Every time we cut to them the whole movie just took off. The corny jokes and their goofiness is really something that I believed that I would hate and roll my eyes at, but they actually work surprisingly well. This is exactly how I would've imagined Bebop and Rocksteady would act if they ever got onto the silver screen; they certainly have more character and DEFINITELY more chemistry with each other than they ever had in the cartoon. 

 

Also, I do think that the decision to reject the ooze by the turtles was the obvious right choice, because if they had taken the ooze to become human, there wouldn't have been anything special about them; they would just have been human ninja teenagers.. and.. yeah, it would have been just as dumb as it sounds.

But yeah, again, that was Raphael (ofc, who else) who made the moraly sound choice and took it upon himself to smash the container, again showing that he knows what's truly right and nobody questioned it.. as opposed to when Leo made such a decision and everyone went apeshit over it.. ... you know, I'm surprised the movie isn't called "Raphael and his three turtle-brothers".

 

The ending... my god is it cringe-worthy! If you thought the ending of the first movie was bad, with the tired "oops, i blew up your car"-cliché... well, here they go all in with Vern doing the sidekick-joke in the crowd that we've seen a million times, how Raph gets his five minutes of mic-time and how Casey and April OUT OF NOWHERE just decide to like one another for no apparent reason other than the fact that they usually get together in the other movies. Because, yeah.. they totally managed to show us a stellar performance in how a romance blossoms in this movie.

 

No, sorry... that was sarcasm.

 

 

Okej, så betyget?

 

Alltså, jag kan inte med gott samvete ens ge den här två dödsstjärnor av fem möjliga. Det får bli en och en halv.

Jag hade givit den en enda dödsstjärna om det inte hade varit för källmaterialet som faktiskt presenteras här i proper anda.

 

Men det gottgör tyvärr inte för den enorma mängden av horribla misstag och felaktiga inriktningar. Filmen är en enda röra.

Däremot går den att se, men bara om man absolut inte väntar sig nån direkt autentisk hänvisning till originalen.

 

 

 

 

2016-08-12 @ 12:38:00 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

SPELRECENSION - L.A Noire

 
 
 
 
Ett sent glad sista advent på er alla där ute. Jag har precis skrivit klart en långrandig recension om spelet L.A Noire och jag tänkte sammanfoga den här i mitt fjärde advent-inlägg.
 
 
 
 


Det här spelet var en besvikelse utan att faktiskt vara ett dåligt spel. Ja, det var en ganska kryptisk beskrivning, men jag ska göra mitt bästa för att försöka förklara.

 

När jag började spela L.A Noire så förväntade jag mig en mängd friheter och aktiviteter som vi vid det här laget har kommit att förvänta oss av Rockstars öppna världar, men det slutade med att jag blev mer och mer irriterad av spelets brister. Dock tog jag mig igenom det och allteftersom så kunde jag ha mer överseende, men låt mig göra det klart; det här spelet har både bra och dåliga sidor, men på sin helhet så känner jag att det är en smula undermåligt och lyckas inte direkt träffa rätt.

 

Först vill jag säga att L.A Noire är en outvecklad version av något som hade kunnat bli riktigt bra. Vilket är väldigt förvånande för ett spel som är utgivet av Rockstar. Dessa giganter som gav oss total frihet i mästerverk som GTA och Read Dead Redemption, men det märks extremt tydligt att det inte är något av Rockstars egna in-house utvecklingsteam som har gjort det här spelet. Team Bondi tar ett intressant Noire-koncept och presterar något som ligger ungefär jämsides med GTA 3 i fråga om linjär spelbarhet.

 

Okej, vi kommer inleda med en hel radda av negativa saker som jag störde mig på, för att slutligen fylla på med det som jag ansåg agerade som spelets botgöring. Men förbered er, för dom negativa aspekterna som jag störde mig på kommer att uppta typ 90% av den här recensionen. (Jag är väldigt bra på att klaga på saker jag ogillar, har jag märkt^^)

 

Okej, here we go. Det största problemet är att detta inte är GTA. Inte heller Red Dead Redemption. Och det märks på ett abrupt sätt när man börjar spela och inser hur lite frihet man har. Förutom valmöjligheten att välja om man vill ta sig an slumpmässiga street crime-fall så är inlevelsen i L.A Noire väldigt begränsad. Du gör ingenting annat än att föja storyn. Och inte nog med det, i det här spelet är Free Roaming och storyuppdrag separerade var för sig, vilket är både överraskande och en redig besvikelse. Du får välja på att antingen vara ute och köra storyuppdrag och enbart det, i en omfattning där fallen avlöser varandra utan någon som helst dötid däremellan, eller också väljer du free roaming och kryssar runt vart du vill, helt utan nånting att göra.... det här är urdumt bara det, eftersom man i andra spel av Rockstar har slagit ihop frihet och story för bättre inlevelse.. men sen även det faktum att free roaming inte har någon som helst annan poäng än att man ska samla på sig achievments och samlingsobjekt som att t.ex sätta sig i så många olika bilar som möjligt (för att låsa upp dom i ett onödigt visningsrum i huvudmenyn), leta landmärken, söka upp polisbrickor, etc. Vad hände med restaurangerna, biltvättarna och bowlinghallarna från GTA? Sidoaktiviteter är totalt obefintliga i det här spelet.


I storyuppdragen är du däremot konstant ute på fall som guidar dig från punkt A till punkt B utan några som helst distraktioner och det hela utspelar sig mer som en sammanhängande teater än ett interaktivt spel. Jag hade velat ha ställen att gå in på som kanske inte hörde ihop med fallen, men som gav lite känsla av frihet och inlevelse. Varför inte t.ex barer där man kunde gå in och sätta sig för att fundera över ett svårt fall medan man lyssnar på tonerna av skön noir-jazz? Eller ett bibliotek där all möjlig information om staden och dess karaktärer hade kunnat läsas. Och framför allt vill jag kunna åka hem till frugan, parkera bilen och spara spelet, eventuellt med en ny bil i garaget, likt GTA; fast ärligt köpt för pengar ihoptjänade under fallen.


Dock lyckades jag faktiskt hitta en restaurang som man kunde gå in på, men man kunde inte interagera med nånting, man kunde inte beställa nåt i kassan, prata med servitrisen eller spela på jukeboxen; man kunde inte ens sätta sig; allt detta som gav mig minnen av tidiga GTA-spel i 3D där yta utan substans var kärnan i ett spel. Då var det dock förlåtet, eftersom det var på en ny experimentell nivå. L.A Noire kommer dock efter både GTA IV och Red Dead Redemption, spel som man tycker att Team Bondi borde ha sneglat på.
Fler möjligheter som att kunna göra sidoaktiviteter och ha ett fast hem att åka till för sina "off"-hours hade gett mig känslan av att faktiskt vara mer närvarande i spelvärlden, att faktiskt VARA Phelps, på samma sätt som att hänga med folk och göra fritidsaktiviteter med sina polare gjorde att jag kände det som att jag fick stor insyn i Niko Belics liv.


Den här begränsningen märks även på andra sätt. Ett tydligt exempel är polisbilen och dess blotta närvaro, vilket i princip gör möjligheten att kunna stoppa och överta andras bilar helt meningslös. Genom hela min spelomgång i fallen satt jag i andra bilar enbart när jag på ett scriptat sätt presenterades med en "slumpmässig" bil på en parkering som jag var tvungen att hoppa in i bara för att jag behövde jaga en flyende misstänkt, men i övrigt så satt jag inte EN ENDA SEKUND bakom ratten på en annan bil än polisbilen som alltid följde med till olika ställen.

Eftersom varje ny partner man skaffar har sin egen speciella bil så går hela poängen att kunna tvångsrekvirera en civilbil ute i trafiken helt om intet eftersom behovet helt enkelt inte finns där. T.o.m i Red Dead Redemption kunde man hoppa på andra hästar bara för att där var det djungelns lag och behovet fanns ibland, men i L.A Noire är det bara en onödig funktion. Man KAN ta andra personers bilar, men varför göra det när man redan åker i polisbilen? Plus att polisbilen är den enda bil som har radio som ger tillgång till street crime larm. Det enda syftet som bilbyte tjänar till är, som sagt, för att kunna samla ihop till olika achievments när man inte spelar story-fall, men det är alldeles för simpelt och otillräckligt att använda en hel spelmekanik till.


Att sen överhuvudtaget köra bil i storyuppdragen tjänar i stort sett inget annat syfte än att få höra en kort dialog mellan karaktärerna i bilen för att ges lite fluff, men utöver det så finns det inget annat; inga korvkiosker, inga tvätthallar, inga hamburgerstånd, inga barer att stanna på, inga roliga radiokanaler att zappa mellan (bara en, på låg volym), inga taxibilar att åka, inga biljard eller bowlinghallar att ta sin partner till för att stressa av, osv. Bara bilar, bilar, bilar och ett enstaka radioanrop om ett street crime ibland. Och då allt i det här spelet handlar om att bara ta sig från punkt A till punkt B, så blir det bara otroligt tradigt att köra bil under alla andra former än i dom actionladdade biljaktssekvenserna. Mestadels kommer du bara vilja att din partner kör dig till ställena du ska till för att spara tid, då att drönande åka runt i ett händelselöst Los Angeles är inte så kul som det kan verka.

På många sätt tycker jag nästan att dom hade kunnat skippa att göra det här till ett öppen-värld spel då man ändå inte har något annat att göra; det känns nästan som en förolämpning, en teaser, typ "kom och sno andra bilar, åk var du vill ... för att? tja... du kan?". Det hade lika gärna kunnat varit ett ärligt linjärt äventyr i Max Payne-anda och storyn hade utvecklats lika bra för det.


Ett annat problem som har fått mig att verkligen ställa mig upp i ren frustration och skrika rakt ut är att inte kunna ladda om ett spel om man misslyckas med en specifik detalj i ett fall utan man måste börja om ända från början om du vill göra riktigt bra ifrån dig. Visst, spelet autosparar åt dig, men du kan inte ladda från en sparning som gjordes innan den senaste autosparningen, vilket betyder att du inte kan gå tillbaka till en tidpunkt innan ett visst förhör för att välja andra frågor ifall du frågade fel första gången, utan du måste antingen fortsätta med en blemma i registret eller köra om fallet ända från början.


Det här är inte GTA, där ett uppdrag handlar om en enda händelse, typ ett race eller ett lönnmord, osv .. nej, ett fall är en lång kedja av handlingar som broderas ut med olika konversationer och händelser längs vägarna och felbesvarade frågor går inte att göra om utan att spela om allt.Jag antar att felbesvarade frågor på nåt sätt ska göra mig motiverad till att spela om hela fallet.. men just eftersom det är HELA fallet som isåntfall måste spelas om så gör det mig bara irriterad och arg.


Sen finns det även fall som har insta-death svar när man nästan är klar med fallet, vilket nästan gjorde mig galen. Som exempel, i DLC-uppdraget "A Slip of the Tounge" samlar du på dig sjutton bevis i listan och dessa har du att välja bland när du frågar ut den sista karaktären i fallet; välj rätt bevis och du har klarat fallet... MEN! .. väljer du fel bevis det första du gör så får du ingen mer chans; fallet misslyckas omedelbart och du måste göra om allt ända från början! Och här pratar vi säkert en tio minuters speltid att bara göra om grejer på. I just det här specifika fallet är bevisen man samlar på sig så luddiga att det hela blir en gissningslek vad man ska
presentera i slutet och även om det bara tar dig tre eller fyra olika gissningar innan du väljer rätt så är det liksom tre eller fyra gånger som du måste köra om samma jävla fall helt från början om och om igen med att förhöra samma personer, åka till samma ställen i samma ordning.

Jag menar, hur många gånger ska jag sitta och spela igenom samma skit innan jag slänger kontrollen i tvn av ren utbrändhet??? När man spelar ett tv-spel/dataspel som bygger tungt på story så vill man ha en känsla av att man kommer vidare, men med det här systemet att behöva köra om fall från början ifall man vill göra bra ifrån sig så känns hela upplevelsen onödigt besvärligt. Eftersom man bara kan sitta och memorera vilka svar som är rätt så handlar det bara om huruvida jag kommer orka sitta och spela om fallet flera gånger så jag lyckas minnas rätt varenda gång.


Med ett system där man kunde spara/ladda närsomhelst som i GTA så hade det inte alls varit lika långrandigt. Visst att det blir lätt att ladda om och bara svara rätt då, nåt som många säkert kan tycka skulle göra spelet för enkelt, men samtidigt så är det ju precis vad man gör nu också, bara med den skillnaden att man måste spela om hela fallet från början för att kunna välja om sina frågor. All underhållning försvinner när man har gått igenom ett fall, behöver börja om fallet och inser att man måste göra om allt som man precis gjorde; en känsla som förvärras av det faktum att man nu i förväg redan vet vad hela fallet handlar om, vilka som är misstänkta och vilka bevis man kommer plocka upp, etc... i det ögonblicket är allt det spännande som bortblåst och spelet går över till att handla om onödig, repetetiv upprepning. Och om man missar på vissa frågor som är centrala för fallets handling, ja då ska man spela om allt igen enbart för att kunna se vilken tråd det är man behöver pussla rätt. Jag menar, vad i detta låter kul? Det ÄR inte kul. Inte på något sätt.

Och lägg till frustrationen när det inte går att hoppa förbi dom scriptade introduktionsfilmerna till fallen. Varför kan man inte välja att skippa dom?? Det är bara olidligt att behöva ta sig igenom det om man redan har sett det och kanske torskat på fallet så man måste spela om det igen.


Och på det här sättet är spelet också alldeles för lätt. Man kan i princip aldrig förlora, L.A Noire håller dig i handen hela tiden för att driva på storyn och jag kände aldrig att jag svävade i livsfara i spelet. Även om man har kört fast så behöver man bara snacka med ens kollega för att få en ledtråd om vad man ska göra härnäst. Som sagt så är det ju så att även om fallen inte löses med 100% rätta svar så kan man bara köra om fallen och välja alla alternativ om och om igen för att memorera den slutgiltiga perfekta svarsordningen, nåt som gör att känslan av nån specifik prestation inte infinner sig nånstans.


Ytterligare ett problem med just frågorna som man ställer i förhören är också att man har alldeles för liten aning om vart dom kommer leda i konversationen. Till exempel så frågade jag ut en snubbe om hans fru dagen innan, och han undanhöll information om att han hade slagit henne, information som jag redan hade då både en granne bekräftade det och dom kroppsliga skadorna tydde på en blåtira, så naturligtvis valde jag att säga att han ljög för att sen presentera kroppens skador som bevis. Dock började Phelps direkt komma med helt ovidkommande argument och anklaga mannen för att ha mördat henne, vilket inte alls var min avsikt, jag ville bara påpeka att han hade ljugit om misshandeln, inte gå på målsökande slutsats om att det var HAN som mördade henne.

Det är ibland svårt att veta vart frågorna tar en och det gör det hela lite obalanserat, många
gånger blir man orättvist straffad för att man helt enkelt menade något annat.


Jag måste även påpeka att då spelet på detta sätt skryter med att det erbjuder en väldigt detaljerad berättarstil som går ut på att man kan gå miste om detaljer när man letar ledtrådar och förhör folk, så känns ledtrådsjakten extremt trasigt ibland när ledtrådskedjor som behövs för att gå vidare i fallet kan missas och göra att man inte kan länka nästa misstänkta person med det som man borde kunna ha länkat dom till. Man kan t.ex anklaga en person för en lögn och inte ha rätt bevis för det (vilket gör att man misslyckas) i den situationen då man egentligen istället skulle ha tvivlat utan bevis vilket enbart i det fallet kanske hade givit dig en NY ledtråd och
på så sätt gått miste om ännu en länk i kedjan. Och det är surrealistiskt när bevis som klart och tydligt pekar på att en person är skyldig, som att t.ex hitta gömda morfinsprutor hos en person som förnekar att han vet nåt om det, av oförklarliga skäl inte dyker upp i bevislistan för att man kanske inte har förhört en annan person eller hittat en annan ledtråd först.


På det här sättet hindrar spelets mekanik mig från att logiskt peka ut personen och brottsmaterialet som kopplade, nåt som vilken verklig polis som helst skulle fatta. I detta specifika fall kunde den misstänkte först förneka att han visste nåt om morfinsmuggling (ett svar som Phelps accepterade), för att i följande fråga plötsligt glatt prata om morfinsmugglingen, då spelet i DEN frågan antog att vi hade kopplat honom till den (men vi hade ju inte det eftersom vi inte hade kunnat lägga fram det som bevis från bevislistan).. helt ologiskt. Its enough to make you go bonkers!


Detta är helt oacceptabelt och kommer sig av att L.A Noire vill göra fallen onödigt invecklade till fördel för en detaljrikedom som är mer irriterande än spännande och resulterar i att spelet då och då skjuter sig själv i foten. Jag har inga problem med väldigt detaljerade detektiv- äventyr där man kan missa vissa ledtrådar och p.g.a det missa vissa delar av fallet... men det måste vara bra utfört. I L.A Noire kan det uppenbarligen visa sig helt ologiskt, nåt som bryter inlevelsen.


Vidare så är avslöjanden också ofta relativt luddiga, ibland får man inte ens reda på motiven (vilket tillhör historien i vissa situationer, men jag tycker ändå att det borde blivit mer reaktioner, protester och känslomässiga utbrott från dom anklagade). Ett par fall avslutas enbart genom bevisning utan att man får nån typ av förklaring om varför brottet hade begåtts och det gör att man sitter och funderar efteråt samt att känslan av avslut inte direkt är överväldigande.


Sen kände jag även att spelet L.A Noire saknade en hel del av just noir-känslan. Förutom en stiliserad svartvit huvudmeny till tonerna av skön noir-jazz så beter sig spelet mer som ett "åka hit och dit"-spel.

Nej, noir för mig är när detektiven kommer hem efter dagen, går ut med hunden och försöker skingra tankarna men inte kan släppa det där fallet som han har arbetat på hela dagen och tonen för mysteriet i fråga sätts av hans egen röst som i hans huvud går igenom och berättar allt han känner och förmedlar en djupare kontakt med spelaren i form av en monolog som gör spelaren mer känslomässigt inblandad. Ett perfekt exempel är Westwood Studios gamla Blade Runner-spel till PC från 1997/98.

 

 


DÄR har du en perfekt noir-känsla med samma detektiv-arbete och slutledningsmekanik, med två stooooora skillnader.. (1) I Blade Runner hör du McCoys monologer hela tiden, och (2) det spelet hade flera olika slut p.g.a sitt ickelinjära upplägg. Så, en mer djupgående story där Phelps påverkas på ett personligt plan av jobbet och även händelser och problem inom familjen skulle vara klockren noir. Noir-detektiven har egentligen överhuvudtaget inget lyckligt hem, oftast är han en försupen, bruten och avdandak före-detta polis med egna personliga tragedier i bagaget. Hur Team Bondi kunde missa detta solkara verktyg för spänning och inlevelse gör mig helt förbluffad.


Visst fanns det (SPOILERVARNING) en handling en bit in i spelet som handlar om att Phelps blir av med sin fru och barn för att han vänstrade med den tyska sångerskan på Blue Moon Bar-klubben, men i Phelps fall kändes det lite pressat och onaturligt, då utvecklarna ända tills dess hade uppmålat Phelps i princip till att vara den skinande omutbare vite riddaren som inte ens tillät hans partner att ta en sup på jobbet. (SLUT PÅ SPOILERS)


Och nu kommer vi in på mindre problem som dock inte är försumbara.


VAD ÄR POÄNGEN MED ATT INTE HA GPS-SPÅR PÅ MINIKARTAN!???? Jag vet att det här är 1940-talet, men kom igen... till och med Red Dead Redemption hade gps-liknande vägledning på minikartan, och det utspelade sig i vilda västern år 1911, så resonemanget kan inte vara realism. Att inte ha gps-spår att följa under en transport till ett mål gör en bilfärd väldigt svårnavigerad i L.A Noire.

Man måste konstant trycka på paus och ta fram kartan för att kolla vart man är och hur man ska ta sig till målet, då det finns tusentals med gator och små gränder och plötsliga stop som gör att man måste backa ut och hitta en annan väg. Det FINNS en möjlighet att få en luddig ledtråd om vart man ska genom att man trycker på X och hör sin partner säga nåt av "sväng vänster här" eller "fortsätt rakt fram" som alltid gäller inför nästa korsning man kommer fram till, men det är så brutalt onödigt eftersom man alltid måste sitta och i princip spamma X bara för att kunna följa ett spår som man lika gärna hade kunnat programmera in som en följelinje på minikartan.


Sen har vi kontrollen. Kontrollen när det gäller skottlossningar är inte smidig för fem öre, Phelps tar tid på sig att gå in i och ut ur cover, för att inte tala om att börja och sluta springa, som också det tar två sekunder att skifta mellan. Jämfört med t.ex Nico Belic så är Cole Phelps en tung dinosaurie som svarar segt på kommandon; hans långsamma rörelser (i synnerhet när man ska vända sig i farten) gör att ett skottlossningsdrama känns onödigt obekvämt. Även springa uppför brandstegar är förvirrande, då jag i det här spelet återförenas mot min vilja med problemet "Ska jag trycka spaken åt höger eller upp för att gå uppför stegen som står till höger?"

 

Inte heller vapnen kan du ha framme när du vill, som i GTA. Visst, det här är ett helt annat typ av spel; i GTA var du brottsling och det är väl mer normalt för en kriminell att vifta med puffran på stan än det är för en polis, men här utförs det inte på ett bra sätt. I L.A Noire känns det väldigt slumpmässigt när man kan dra vapen. T.ex, i stora händelser som bankrån blir det förstås en shootout, men i andra händelser där man springer till fots och jagar en person så kan man ibland dra vapen för att få en person att stanna genom att sikta på denne (vilket gör att man avfyrar ett varningsskott i luften), och ibland så går det inte att göra det utan man måste springa ikapp personen och tackla den till marken. Det är helt ologiskt att det är såhär slumpmässigt, eftersom man tycker att varningsskottet borde vara en effektiv åtgärd i alla jakter till fots. Åtkomsten av ditt vapen påverkar även VALET av ditt vapen. I bakluckan på din bil har du ett gevär som du kan byta till (och en automatkarbin via DLC), men du kan bara öppna bakluckan och göra det när skottlossningsfasen väl är igång och datorn kan mycket väl ha parkerat bilen en bra bit bort när fasen inleds bara för att du ska behöva springa tillbaka till bilen för att byta vapen. Det känns alldeles för omständligt, varför inte bara ha vapnet tillgängligt att byta till när som?


Och likt tidigare versioner av GTA så är försvinnande bilar återigen ett problem. I GTA V hade Rockstar äntligen till synes lyckats fixa det, men här kan jag återigen vända karaktären ett varv runt bara för att upptäcka att Forden som stod tio meter ifrån mig för en sekund sen plötsligt är borta.


På tal om bilar så ignorerar NPC-bilar rödljus. En liten detalj kanske och det verkar bara handla om ifall bilarna ska svänga höger. Ska dom rakt fram eller vänster så stannar dom. Men Även om så är fallet så har iallafall jag fått lära mig att rött betyder rött oavsett om du ska rakt fram eller svänga. Rött betyder inte "STOP!! Fast kör om du ska till höger". Från min körkortsutbildning har jag lärt mig att det eventuellt kan finnas separata stoppljus för just filen som ska svänga åt höger, men i det här spelet är inte stoppljusen uppbyggda på det sättet, så det känns bara märkligt när man står stilla vid en korsning (för att rollspela) och bilen brevid glatt kör mot rött. Hade man kunnat så hade jag som polis stoppat och arresterat varenda en av dom jävlarna! :P


En annan näst intill obetydlig men ändock irriterande detalj är radioanropen gällande street crimes. Oftast hör man anropen, ges en chans att svara på det.. men får ingen konkret kontakt förrän man nästan har kommit fram till brottsplatsen då anropet upprepar sig helt och hållet och först DÅ spelar upp hur Phelps svarar på det och får instruktioner. Och om man då vill höra hela radioutväxlingen mellan Phelps och operatören så måste man alltid sakta in och köra i orealistisk snigelfart för att höra allt till punkt, för anropet med den ganska långa konversationen sätter igång när man är kanske 50 meter från brottsplatsen och en filmsekvens tar vid omedelbart då man kommer fram. Kanske inte spelar sån stor roll i det stora hela, men det är en irriterande detalj att notera.


Och varför är inte tidnings-filmerna som man har lyckats samla på sig tillgängliga att kunna spela upp från huvudmenyn???? Det är grymt irriterande att behöva gå in i ett fall bara för att hitta tidningarna för att kunna se filmerna igen. Samma sak med flashback-klippen från Coles tid i armén. Det hade varit så lätt att bara sätta dom upplåsta som tillgängliga som extramaterial i huvudmenyn.


Inte nog med alla dessa fel, jag har även sett att det tydligen ska finnas ett extra uppdrag som är EXKLUSIVT till PS3-versionen; ett uppdrag som inte går att tanka ned genom Xbox live för oss 360 ägare, men som följer med i "Komplete Edition"... men lik förbannat hör jag i min vanliga version hur karaktärerna småpratar om fallet som om man skulle känna till det, och Phelps själv verkar väldigt insatt i det och lovar att hjälpa en tjej som man både före och efter det aldrig ser röken av.


Slutligen så är spelet glitchigt, vilket är synd för ett spel där inlevelse är av stort behov.

(SPOILERS, ANTAR JAG) Ja, hur mycket inlevelse har man när Mickey Cohen och hans tuffa gangstrar ska möta upp Jack Kelso och Courtney Sheldon i en gränd, och Kelso inte bara är totalt osynlig, men också helt stum. Jag varken såg honom eller hörde hans del i dialogen (jag såg dock texten), försökte ladda om till ingen nytta; jag var tvungen att kolla hela sekvensen på Youtube för att fatta. (SLUT PÅ SPOILERS)


Och nu när jag har klarat spelet, så (SPOILER) har jag hittat en sak till som gjorde mig vansinnig. Under hela spelet får man inblickar i Harlan Fontaines liv genom tidningsklippen, expositioner som bygger upp spänning som jag antar ska leda till en slutgiltig showdown med honom. Men näe, i sista kapitlet så kommer nån psycho-mordbrännare in och stryper Fontaine, den här klipska storhjärnan bakom Coles många problem, och huvudskurkens roll och plats i slutfighten tas då plötsligt över av den här totala nobody:n som man först till synes inte alls har nån särskild personlig koppling till. Jag menar, WTF!??? Jag såg fram emot slutfighten med Fontaine, mannen som har ställt till med så mycket. Det där gjorde mig skitsur. Senare visar det sig att den sista skurken är Hogeboom, som Cole tjänstgjorde med i marinkåren, men jag menar, hans påverkan i hela spelet är minimal och känns absolut inte som nåt som rättfärdigar han som den sista skurken, särskilt om man jämför med Fontaine. Jag tycker det är okej att Hogeboom kan få vara med som en skurk, men inte på bekostnad av Fontaines plats i slutet; han sopades orättvist under mattan och avfärdades alldeles för lätt. (SPOILERS AVSLUTADE)


Okej, och nu till det positiva...


Jag måste dock säga att mitt hjärta på nåt sätt vill försöka förlåta L.A Noire för alla dess brister. Spelets absolut största styrka är storyn som trots allt håller upp L.A Noire och om man kan bortse från alla dom olika bristerna (som inte på något sätt är omärkvärdiga) och faktiskt fokusera på polisarbetet i sig så går det att uppskatta L.A Noire för vad det är; med tålamod och ett öppet sinne så lyckas spelet slutligen skina igenom i sin egen rätt. Men från ett Rockstar-spel hade jag väntat mig lite mer.. eller nej, MYCKET mer valmöjligheter och sidoaktiviteter.Men för att vara rättvis så kan jag nämna dom få ljusglimtar som faktiskt finns där.


T.ex så ÄR det rätt härligt stimulerande att både genomsöka hus och brottsplatser efter ledtrådar; i DOM spridda ögonblicken känner man sig verkligen som en riktig detektiv. På samma sätt är det också rätt skoj att fråga ut vittnen och viktiga personer, och mekaniken för just det syftet håller måttet... även om AVSIKTEN med mekaniken, att bara fungera som en räknemaskin för hur många korrekta gissningar man lägger fram, är bedrövlig i sig.


Vidare så älskar jag hur tidnigarna som man samlade under spelets gång berättade en helt skild story i filmsekvenser som utspelar sig samtidigt parallellt med huvudpersonens berättelse. Och hur dom båda historiernas synpunkter till slut skulle vävas ihop för att låta karaktärer från tidningarna korsa vägen med Phelps. Riktigt snyggt gjort.


Det var också faktiskt väldigt uppfriskande att få spela polis överhuvudtaget. Alla andra öppna Rockstar-spel sätter dig mest in i rollen som en yrkeskriminell på ett eller annat sätt. Att för en gångs skull kunna stå på lagens rätta sida som renrådige Cole Phelps var en frisk fläkt i dagens läge då protagonisten så ofta ska vara nån sorts form av anti-hjälte. Men här spelar vi en människa som inte tar mutor eller tillåter sin partner att dricka i tjänsten. Det var roligt att för en gångs skull se ett modernt spel med en sån svartvit moralmänniska bakom ratten. Även om han (SPOILER IGEN) slutligen begick det där lilla misstaget, vilket, återigen, kändes alldeles för okaraktäristiskt.


SLUTSATS:

Spelet är okej när det gäller spelbarhet i sig, men det hade kunnat göras jävligt mycket bättre och för att vara ett Rockstar-spel så är det extremt förvånande och en stor besvikelse. Det saknade alla detaljer som Rockstar numera har satt som standard i sina öppna spel. L.A Noire är en slags hybrid som inte riktigt vet om det ska vara ett öppen-värld spel eller en strikt linjär berättelse. Jag verkligen älskade noir-vinkeln och jag ser vad dom försökte göra, ett spel som hade kunnat bli ett awesome "Red Dead Murder Mystery", men beslutet att stympa så mycket av friheter som vi tidigare har blivit bortskämda med gjorde att man tappade bollen.


BETYG:

Hade tänkt att ge spelet två dödsstjärnor, men tack vare sin story som är L.A Noires starkaste kort (faktiskt det enda som håller det flytande), så får det två och en halv dödsstjärna av fem möjliga.

 

 
 
Nu ska jag sova. Natti fnatti! ^^
2015-12-20 @ 23:37:00 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

FILMRECENSION - Star Wars: The Force Awakens

 
 
 
Så var det äntligen dags. Den första Star Wars-filmen i modern tid att ha premiär som JAG såg på vita duken. (eller så har jag sett Attack of the Clones på bio också, minns inte riktigt)
 
Jag var alltså igår och såg den nya Star Wars-filmen Star Wars VII: The Force Awakens, och jag 

tänkte skriva ner en recension om den.


Först och främst, det här inlägget kommer självklart spoila då jag kommer ta upp vissa plot-twists, så.... SPOILERSVARNING!!!!!

Läs inte detta om du inte vill få handlingen  avslöjad.


Okej, så.. jag är nog en av dom få fanboys som inte är riktigt så lyrisk som alla andra fanboys är idag. Missförstå mig inte, filmen är definitivt bra, men inte så überbra som alla kritiker vrålar ut från bergstopparna. Redan när vi gick ut från bion så började jag diskutera med Alex dom små detaljerna som vi ogillade, även om mycket som vi tog upp också fick positiva omdömmen.


Storyn är okej. Den kunde givits mer djup då man instinktivt får känslan av att man vill veta mer om vad som har hänt sen förra filmen. Man får aldrig riktigt förklarat för sig vad som har hänt huvudkaraktärerna (både dom gamla OCH dom nya) på djupet och det är det som bidrar rätt mycket till att jag känner att den här filmen inte riktigt klarar att stå på egna ben som en oberoende film. Man får en relativt glasartad beskrivning av Han Solo om att Luke misslyckades med att träna egna Jediriddare och sen så gick alla sina egna vägar, men that's it. Och dom nya karaktärerna är minst lika nedtystade. Som en sak kan nämnas att jag exempelvis blev nyfiken på Reys backstory. Men eftersom i princip ingen av karaktärernas backstory, vilka dom är, vad dom gör där, hur dom kom dit, nånsin förklaras så känns det inte som att Force Awakens klarar att stå för sig själv. Jag jämför med A New Hope som var som en egen fristående film. Den kunde man se och inte behöva känna sig bestulen på att kunna få greppet om karaktärerna. Det var inte förrän i Empire Strikes Back som man fattade att det var en del av en trilogi.


Dom nya karaktärerna känns något pressade och klichéer som formade ur moderna stereotyper, vi har en token-black guy som en stormtrooper, en tjej som uppenbarligen kommer bli en Jedi-in-training och en ny liten komisk relief i form av BB-8, den rullande nya generationens R2-D2.


Alltså, jag har inget emot att filmen försöker bryta normer; men just kombinationen svart man/vit kvinna gör att det hela känns så övertydligt att man försöker anpassa filmen till dagens politiska korrekthet och undvika den vita mannen på alla sätt man kan. Hade dom verkligen velat bryta mönster så hade dom kunnat göra en CGI-figur till huvudroll eller nåt. ^^ Jag tänker också på realismen. Jag har inget emot en svart karaktär, men var inte Imperiet väldigt rasistiskt? Iallafall mot omänskliga varelser. Nåja, det går iallafall att acceptera, även om jag höjde ett ögonbryn.


Anyway, sen har vi dom gamla karaktärerna och även där får vi förvånansvärt lite bakgrund till hur dom kom till där dom är idag. Vi kastas in i storyn med en trött Han Solo som egentligen inte bidrar med så mycket nyskapande förutom att vara där som självklar fanservice. Han känns inte som Han Solo of the old days, men det kan iofs förklaras med att han har blivit äldre och mindre impulsiv och det köper jag.

 

Leia gillar jag dock. Carrie Fisher gör Leia perfekt som den mer moderliga äldre Leia som nu har blivit general och letar både efter sin bror och sin son. Jag vet inte vad det är, men den naturliga utstrålningen som framkommer av Leias äldre år som hon bär med stolthet gör att jag instinktivt kan se henne som nån jag vill ty mig till.


Sen har vi Luke... och här känner jag att jag både fattar varför han inte fanns med på omslaget till filmen OCH varför jag känner mig en smula bestulen. Karaktären är nämligen inte ens med i filmen förrän precis i slutet och har inte en enda bokstav till dialog i hela filmen!! Allt man får se är en stare-down mellan Rey och Luke när hon äntligen hittar honom (filmen borde ha hetat "The Search for Luke Skywalker"). Jag ska erkänna att redan i början av filmen så insåg jag att detta var precis vad jag anade och fruktade skulle hända, att man inte får se Luke förrän i slutet och DÅ kommer eftertexterna.... vilket var precis vad som hände. Missförstå mig inte, för jag inser att på ett sätt så funkar det, men min inre Star Wars-fan är inte nöjd med det och jag ville skrika rakt ut när eftertexterna kom.


Skurkarna är... alltså... jag vet inte. Jag finner att jag sitter i salen och undrar "vad är det här för personer egentligen? Skulle inte allt bli bättre efter att kejsaren dog?".. även här känns det som att man får för lite information. The First Order? Snoke? Bristen på information av hur dessa koncept har kommit till ytan gör mig irriterad och för återigen in mina tankar på att dom bara har kommit till för att dom goda ska ha några att kämpa emot.


Snoke ska tydligen vara den nya "kejsaren", den som korrumperar. Först och främst... "SNOKE"? Kunde vi inte ha hittat på ett bättre namn till nån som ska vara Sidious efterträdare? Namnet Snoke får mig bara att tänka på typ en småskurk som på sin höjd handlar på svarta marknaden med illegala droidkomponenter. Jag hade kommit på så jävla mycket bättre och episka namn själv om jag hade varit scriptförfattare, faktum är att jag kan göra det bara här och nu... Sethis, Cruun, Lupidus, Araxion, Majorum, Tal'Vorath, osv.

 

Kylo Ren var en fruktad bad guy ungefär i en kvart. Sen blev han en bitch. Visst, han var grym när det gällde att visa hur "ond" han var, men i slutändan framstod han som en tioårig pojke som fick ett utbrott på datorer så fort inte saker gick som han ville, och det drog ner på respekten i mina ögon. Darth Vader hade aldrig betett sig sådär. Å andra sidan så känner jag att det kan vara förlåtet då man i slutet får det hintat om att han inte är färdigtränad, så jag låter det ämnet glida under radarn för tillfället och hoppas på en mer kompetent och värdig Kylo i nästa film.

 

Phasma var nån som jag trodde skulle vara en relativt häftig karaktär i filmen, av hennes närvaro på omslaget att dömma. Jag tänkte mig en cool Bobba Fett-liknande karaktär fast som en stormtrooper. Dock ser vi henne endast två eller tre gånger, varav sista gången blir hon tagen som gisslan och tvingas öppna sköldarna. Hon sköt inte en enda gång av vad jag minns (dock kan jag minnas fel) men liksom.. so much för den kromfärgade stormtroopern som jag trodde skulle vara så badass.


Sen har vi ju den avgörande plot-twisten...... att Han Solo dog. Och att han dödades av sin egen son. Som då är Kylo Ren. Ser ni, jag sa att jag skulle spoila. ;)


Well, jag tyckte det var en helt okej plot-twist. Jag var alltid mer fan av Luke än Han Solo anyway. ^^ Men nåt som störde mig var att.... alltså.. kan ni fatta att det här var allt vi fick se av Han Solo? Nu är han död och vi kommer aldrig få reda på vad han har pysslat med sen förra filmen, osv.. det hela gick lite för fort. Jag tycker absolut att han kunde få dö som en plot-twist, men han kunde ha fått vara kvar till åtminstone andra filmen i den här trilogin. Man fick inte ens se honom återförenas med Luke. Jag förstår att dom försöker fasa ut dom gamla till fördel för dom nya, men Han Solo var trots allt en karaktär som har vuxit sig så stor inom hela fankulturen att ett dödsfall i den ANDRA filmen hade varit perfekt. Men men, nåja.


Jag blev också smått irriterad på hur fort det gick för Rey att helt plötsligt använda sig av kraften. I dom första filmerna tog det tid för Luke att använda sig av kraften, han lärde sig hela tiden och man fick följa hans resa från osnuten unge till mer-eller-mindre fullfjädrad Jedi, vilket han inte är förrän vi ser honom i den sista filmen.
I The force Awakens så behövs det bara en film och redan i slutet av den så får Kylo Ren i princip stryk av Rey. Jag vet att hela grejen ska målas up som ett scenario där Kylo Ren inte är färdigtränad, men färdigtränad eller inte, det gick för lätt för en oinvigd att piska Kylo Ren så snart, den här tuffingen som har lärt sig att hantera kraften så tillvida att han kan stoppa ett blasterskott i luften liksom.

 

Sen finns det slutligen små detaljer som jag la märke till i periferin som väckte frågor i mig.. som typ hur dom kunde ha hittat Lukes första lightsaber när den förlorades i Empire Strikes Back, eller varför den där Kylo Ren hela tiden skulle envisas med att ha en mask på sig. Ja, jag vet att han ser häftig ut med den på och hans röst blir häftigt konstgjord, men en mask brukar tjäna ett syfte; stormtroopers har skyddande hjälmar och Darth Vaders mask fungerade som life-support osv. Återigen söker jag förklaringar. När Kylo Ren tog av sig den för första gången så tänkte jag bara "men jaha? Varför har han den på sig då? Bara för appearance? Teatraliskhet? "Titta på mig, jag är mystisk!!"?


Men mina klagomål åt sidan så fanns det självklart positiva aspekter med den här filmen som har gett fanboysamhället orgasm och jag är inte blindare än att jag ser dom och kan acceptera dom för vad dom är.


Fightscenerna med tie fighters och x-wings är helt fenomenala. När motståndsrörelsen först anföll med sina X-wings över vattnet så kunde jag inte låta bli att le. Dom scenerna som jag faktiskt gillade bäst var när x-wings anföll, när man fick se Luke i slutet och när den nya dödsstjärnan avfyrade sitt gigantiska vapen. Herregud! :O När megadödsstjärnan (enligt nätet heter den Starkiller Base, men fick vi nånsin reda på vad den kallades i filmen?) avfyrar sitt hyperrymdsvapen mot republiken så satt man bara och gapade. Det gick kalla kårar och jag gissar att det var något liknande man skulle ha känt om den första dödsstjärnans strålar hade presenterats på vita duken idag. Helt fenomenalt!


Dock bidrog det till nåt som jag rynkade på ögonbrynen åt. Republiken. Jag hade hoppats få se hur alliansen försöker bygga upp republiken på nytt i den här filmen och den får ett par sekunders screentime strax innan dess medlemsplaneter förintas helt. Jag kan förstå att folk inte vill dra upp det här med politisk byråkrati från prequel-trilogin igen, men tänk också på att dom karaktärer vi ser i slutet av Return of the Jedi (Mon Mothma, Admiral Akbar, General Madine, osv) faktiskt ÄR politiska figurer och det känns lite småskumt att bara
lämna republiken åt sitt öde i den här filmen; som om vi numera inte har nåt med den att göra.


Men överlag känns filmen som en frisk vind på något sätt. Star Wars behövde ta steget in i 2010-talet och den här filmen gjorde det på ett bra sätt. Hallucinationen som Rey får efter att ha greppat om Lukes lightsaber för första gången var ashäftig. Och gjorde mig, som sagt, mer nyfiken på henne och vem hon faktiskt var, men aah.


Stormtroopers ser riktigt bra ut. Den nya designen hade fått mycket kritik för att se ankliknande ut, men jag tyckte att den funkade som en realistisk vidareutveckling av teknologin.


En av dom mest intensiva scenerna var också när rathtarerna som Solo fraktade bröt sig loss och började döda alla ombord på hans fraktskepp. (den här scenen, plus ett par andra, varnade mig också om att jag kanske kommer ha tinnitus imorgon *idag* men tack o lov verkar jag ha undsluppit det; fy helvete vad diskanten var uppskruvad!!)


Jag kan inte heller ogilla BB-8. Först tänkte jag att jag säkert kommer störa mig på honom, men dom har lyckats ge en färgstark karaktär till den lilla bollroboten och jag tycker han bär upp mycket av det som C3PO och R2-D2 lämnade efter sig på ett bra sätt. Ja, jag säger lämnade för i den här filmen får C3PO och R2-D2 typ ingen screentime överhuvudtaget; nåt som förklaras i R2s fall, men inte i guldmannens. Dock har jag förståelse för att man vill tona ner C3PO som komisk karaktär, absolut, men hans små minuter i rampljuset kändes väldigt ovant; på både gott och ont.


Oh well, slutsats då?

Tja, Star Wars The Force Awakens är absolut ett intressant kapitel i star wars sagan, men på egen hand så tycker jag att den saknar för mycket viktiga komponenter, vilket gör att den tappar i betyget. Främst när det gäller att historien är så ofullständig och uppenbarligen får sina kompletterande delar i efterföljande filmer, så görs den helt och hållet beroende av sina efterträdare, nåt som jag tycker hade kunnat göras mjukare och inte så övertydligt.


Betyget blir tre och en halv dödsstjärnor av fem möjliga.

 

 
 

Hade karaktärerna utvecklats mer så hade jag nog gillat filmen mer. Sen är jag medveten om att Han Solo inte utvecklades särskilt mycket i A New Hope heller, men jag menar.. av den anledningen hade jag säkert gett den filmen på 70-talet samma betyg. ^^ Och sen får vi inte glömma att vi FÅR faktiskt se Lukes rötter och hela hans liv får ett bra avstamp i första, han är en central figur som vi kan relatera till och blir vår representant; vi ser vart han kommer ifrån och vart han är påväg. Hans motsvarighet i den här, Rey, får vi i princip inte veta något om och ändå ska vi liksom heja på henne. Så även med både Finn och Poe.


Nåja :) nu är jag klar och jag ser med spänning fram emot nästa film i sagan.


May the Force .. AWAKEN with you!! ... ehm... aja XD

 

 
2015-12-18 @ 14:45:00 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

SPELRECENSION - Dead Space 2

 
 
 
 
Glad andra advent på er!
 
Som utav en händelse så kommer här en något försenad recension av spelet Dead Space 2 som jag gick igenom för nån vecka sen.
 
 
 
 
 
Alltså.. Dead Space 2. Det första spelet var en rysare på ett rymdskepp och fungerade utomordentligt bra. I uppföljaren är du på en rymdstation och här försöker man uppnå samma känsla av skräck men lyckas inte riktigt lika bra. Titan Station är inte en lika skrämmande omgivning som Ishimura. Ishimura gav en klaustrofobisk känsla, medan Titan, även om man går från punkt A till punkt B, ger illusionen av att vara ett mycket större och mer öppet ställe. På så sätt förminskas också den där instängda känslan. Och färgerna var mer råa och smutsiga i ettan, här är dom något mer rena och förfinade, även om en stor del av atmosfären har hängt med.
 
Många varnade mig innan jag började spela om att DS2 skulle vara mer actionbetonat och inte riktigt lika bra som ettan, men till spelets fördel tyckte jag inte alls att det var

 så actionbetonat som jag hade förvarnats om, huvudfokus låg fortfarande mycket på skräck och fungerade utan problem.

 

 

Skräcken spelas dock upp på ett annorlunda sätt. Visst finns det fortfarande riktigt skrämmande stunder som t.ex när dom raptor-liknande stalkers leker katt och råtta med dig eller när uppenbarelser av Nicole plötsligt står framför dig i mörkret, men det är också mycket mer betonat på jump-scares; monster som faller ner från ovan eller dyker upp bakom en dörr. Det är mer Resident Evil än det är original Dead Space, där man kunde hitta saker som var mer psykologiskt påfrestande som t.ex en gråtande människa som glatt skjuter skallen av sig bara för att få fasan att vara över, osv.

 

Sen har vi nåt som är lite utav en spoiler (så hoppa förbi det här stycket om du inte vill veta), men jag känner att jag måste ta det också. Daina gick alldeles för abrupt från att låta genuint oroad och vänlig till att bli en typisk skurk med alla stereotypa karaktärsdrag som en skurk har (t.ex att hon plötsligt talar i ett purrande självsäkert tonläge och också skämtar oroväckande om Isaacs "pretty little head" osv... det var en alldeles för stark personlighets-tvist, även om det var uppenbart att hon skulle förråda Isaac så fort man får reda på att hon börjar leda honom till unitology-kyrkan, osv. Men min poäng är att det gick alldeles för fort; från första början är hon uppmålad som en riktig vän, vilket vissa kan säga "ja men det är ju det som gör det så bra", men nej det är det inte.. för hon lät FÖR övertygande; att hon vände om helt på en sekund och drog fram alla klassiska detaljer för en skurk gjordes för tvärt, helt enkelt.

 

Men sen finns det självklart positiva saker. Nåt jag gillar är känslan av att inte behöva backtracka alltför mycket. I första spelet skulle man ofta tillbaka till ställen man hade varit på och det blev lite tröttsamt i längden, eftersom det kändes som att man inte kom nånvart när man hela tiden tog sig tillbaka till ställen man redan hade klarat av. I tvåan känns det mer som att man konstant blir guidad bort från allt gammalt och det ger en större känsla av okändhet när man hela tiden kommer till nya ställen, en resa genom stan som man inte riktigt kan veta om i förväg. Eftersom varje ställe man kommer till är helt nytt, så gör det att man mer påtagligt känner hur storyn fortskrider och det känns inte lika enformigt

 

Även storyn är lite mer intressant nu. Självklart älskade jag storyn i det första spelet också, särskilt loggarna som återberättade bakgrundshistorien styckevis, men själva spelupplägget fokuserade ofta på att man bara skulle springa runt och fixa saker på det övegivna skeppet, laga det här och reparera det där, osv. I tvåan är storyn mer personlig. Man vill veta vad som har hänt Isaac och varför han inte minns nåt, osv. Här är storyn mer betonad på vart man ska och varför, allt känns mer personligt kopplat. För att inte tala om att Isaac själv nu har mer utav en personlighet då han inte är stum längre utan har en superb röstskådespelare som gör jobbet galant.

 

Överlag är dock spelet fortfarande väldigt linjärt och egentligen inte så mycket mer än att gå till fots från punkt A till punkt B, skjuta monster och bli rädd för jumpscares, osv. Jag är inte direkt särskilt stort fan av den här typen av spel då jag mer gillar valmöjligheter, öppna världar och RPG-liknande frihet; jag spelade mest för att få reda på hur storyn utvecklade sig då det var det enda jag var intreserad av.

 

Dock fanns det vissa specifika tillfällen då jag höjde på ögonbrynen av imponering, exempelvis (SPOILERS IGEN) då man tog sig ut i rymden och flög runt för att ställa in solpanelerna, eller den horribla och nervspända scenen i maskinen då man måste pricka Isaacs öga rätt, annars får man en riktigt hemsk scen som resultat. (DEN var faktiskt riktigt vämjelig och jag satt som på nålar NO PUN INTENDED när jag försökte pricka nålen rätt i ögat. BLÄ!)

 

 

SLUTSATS:

Dead Space 2 är annorlunda, på både gott och ont. Detta väldigt linjära spel är som sagt egentligen inte riktigt min typ av spel, men det får definitivt tre starka dödstjärnor av fem möjliga.

 

 
 
 
2015-12-06 @ 13:54:00 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Shattered Union Revisited

 
 
(Detta blir inte en recension, för jag vet ärligt talat inte vad jag ska sätta för betyg som inte är färgat av mina personliga känslor för detta spel; därmed skulle betyget inte bli något bra objektivt betyg)
 
 
 
 
 
 
 

Igår återbekantade jag mig med en kär gammal vän, en vän som jag förut har spelat till PC men numera fick köpa begagnat till gamla XBOX då det inte kommer överrens med operativsystem som är nyare än Windows XP; jag pratar naturligtvis om Shattered Union.

 

Det här är ett gammalt spel som släpptes 2005 och är ett av dom spel som egentligen inte blev något speciellt; det kom och gick utan att lämna några större intryck i spelvärldens historia.

 

Men det är också ett av dom gamla spelen som jag personligen på något mystiskt sätt ofta vill återbesöka; ett sånt spel som alltid lockar dig tillbaka med nånting som du inte kan sätta fingret på, men som trots spelets simplicitet och det faktum att det kanske inte är världens bästa spel, ändå alltid finns där.

 

... my guilty pleasure...

 

Precis som när man återser en gammal bekantskap så kom jag omedelbart ihåg vad det var som gjorde spelet så fascinerande när jag började spela.

Jag kom samtidigt även på vad jag hatade med det, men det kommer vi till om en stund.

 

Det positiva med Shattered Union och nåt som jag gissar är anledningen till varför jag ständigt återkommer till detta spel är dess fascinerande story. Även om det inte överhuvudtaget har nånting i stil med karaktärsdriven story som exempelvis Ace Combat 6, så är bakgrundsbiten till Shattered Union en väldigt intressant tanke.

 

I dagens paranoida globala samhälle där väst-nationer återigen har börjat frukta hot utifrån så är det inte många spel som vågar porträttera en splittring inifrån, och det är det Shattered Union gör.

Och det är inte vilket land som helst som delas upp likt pizza-slices i den här sagan; det är självaste USA. Shattered Union är idag en sällsynt milstolpe i spelvärldens politiska tankesmedja som tog alla koncept om enhetliga amerikanare och bara sa "Fuck you!" och slängde dom ut genom fönstret.

 

Här är olika faktioner inom amerikas gränser i strid med varandra: New England Alliance (NEA), Great Plains Federation, The Confederacy, Texas Republic, California Commonwealth, Pacifica... t.o.m Europeiska Unionen får sin chans att äntligen storma USAs kust!

 

Ett andra amerikanskt inbördeskrig eller iaf ett koncept över ett delat USA är en idé som jag underligt nog alltid har fascinerats av och som har gjort att jag har fastnat för saker som Crimson Skies och tv-serien Jericho.

 

I Shattered Union så blir man direkt indragen i bakgrundsstoryn där en berättarröst och videosekvenser visar hur korruption och allmänhetens missnöje leder till terroristaktioner i Washington (som förintas totalt av en atombomb innan spelet ens har börjat.. KICKASS!! ^^) som i sin tur splittrar den annars så patriotiska nationen USA och det är här spelet börjar.

Visst skulle spelets historia kunna utvecklas, men ärligt talat så behövs det inte; bakgrunden är intressant nog för spelets rätt enkla ambitioner.


Du väljer någon av dom sju faktionerna (ja, du kan t.o.m vara EU ^^) och administrerar dina områden och militära enheter samtidigt som du väljer att antingen anfalla eller försvara på en karta i sann RISK-anda.

 

 

 
 

 

När ett område anfalls så väljer man ut enheterna som man vill ska ta del i händelsen från sin samlade arméstyrka och förflyttas med dom under sitt kommando direkt till regionen som utspelar sig i ett hexagonalt nätverk där man flyttar sina enheter i taktiska omgångar.

 

När en enhet anfaller en annan så baseras utgången på vad det är för typ av enheter, hurpass bra den mår, i vilken terräng den står och ifall den ens kan anfalla/försvara sig mot den andra enheten.

 

 

 
 

 


Målet är att anfallaren ska överta vissa nyckelpositioner i form (oftast) av städer på kartan och försvararen ska då förstås se till att detta inte händer. Men man kan även vinna om man fullständigt utplånar den andras styrkor eller om motståndaren väljer att dra sig ur striden.

 

Efter striden räknas alla enheter ihop och man får en lista över hur många man förlorade samt vilket område som skiftade tillhörighet, ifall så skedde.

 

Sen är man tillbaka på kartan över USA och nästa omgång börjar.

 

 

 

Här infaller dock ett problem som alltid återkommer och nästan t.o.m förstör hela spelglädjen med Shattered Union.

 

Dom militära styrkorna som du förfogar över är uteslutande dom enda du har att använda dig av och ska fördelas så att dom på ett strategiskt sätt försvarar alla dina områden mot alla möjliga tänkbara angrepp.

Tråkigt nog så är dom enheter som du väljer ut att delta i ett slag (oavsett om du vann eller förlorade) borta en hel omgång efteråt och kan inte användas förrän två omgångar har gått, vilket i sin tur betyder att om nån fiende under denna följande omgång väljer att anfalla dig så är det dom övriga enheterna som du har lämnat kvar i din armépool (dvs som du har lämnat hemma) som är dom enda du kan använda dig av att försvara dig med.

 

Vilket betyder att om du slänger in alla dina starkaste styrkor i ett anfall mot en fiende så är du sönderknullad om en annan fiende väljer att anfalla dina resterande styrkor som så tappert men lönlöst försöker försvara din hemmaprovins mot överlägsna styrkor.

 

Denna balans är en intressant och originell tanke som tvingar dig att tänka, men det utförs inte särskilt bra.

 

Det största problemet är att man får sorgligt lite pengar att röra sig med från början samt att enheterna i sig kostar överdrivet mycket, vilket gör att man inte kan försvara sig mot olika fiender på ett realistiskt sätt, oftast måste du fundera över ifall du vill anfalla eller sikta in dig på att enbart försvara och både det ena och det andra kan vara ödesdigert.

 

Men kruxet är att förr eller senare så MÅSTE du anfalla för att kunna få mer pengar att köpa enheter för, för ju mer områden du erövrar, desto mer pengar får du i intäkter; det är grundtanken bakom hela spelet, men det hjälper inte när dina enheter är utmanövrerade av långt fler trupper i fiendernas läger för att dom har flest områden.

 

Det gör att spelandet blir ett simpelt balanskrig mellan vem som har mest områden och oftast så inser man snart att man hellre väljer att inte anfalla något territorium för att försöka chansa, hoppas att ingen väljer att anfalla dig (vilket sker slumpvis) och spara både på ens enheter och ens pengar så man kan köpa mer nästa omgång, men har du få områden så får du inte särskilt mycket och det går inte lång tid förrän du är anfallen av någon fientlig faktion och du är tvingad till att försvara dig.

 

Ett exempel på detta är när jag som NEA anföll EU och tvingade ut dom ur Shenandoah med mina starkaste enheter, en hårdvunnen seger.

I nästa turomgång blev jag direkt anfallen av Great plains Federation och hade bara en handfull enheter att försvara området med eftersom mina övriga styrkor var på väg hem.

Jag förlorade, vilket betydde att jag förlorade både enheter OCH landområdet Ohio Valley, vilket minskade mina intäkter, vilket gjorde att jag inte kunde förnya mina styrkor, vilket..... ja ni hör... det är en cirkel som nästan direkt får dig att inse att du kommer inte klara det här. Jag vet inte hur många gånger jag har börjat om på ett nytt spel och försökt göra bättre ifrån mig, men oftast är resultatet detsamma.

 

 

 
 

 

Vidare är spelets A.I riktigt brutalt tuff, även på Easy-inställningen. Man ser hur motståndaren på expert-vis använder artilleri för att anfalla dig på avstånd, något som alltid verkar göra mindre skada när JAG gör samma sak och sen kommer tanksen med helikopterunderstöd och du kan hälsa hem.

 

Visst, alla enheter har sina styrkor och svagheter och terrängen spelar roll, vilket jag erkänner är en av dom sakerna jag gillar, lite som med Advance Wars-serien.

Men ibland verkar inte ens spelet följa sina egna regler, något jag har märkt när fienden plockar mina luftvärnskanoner för att sen sända in bombplanen som på något konstigt sätt alltid lyckas överleva direkta missilangrepp från mina jetplan, och jag kliar mig i huvudet och fattar noll.

 

Sen tycker jag också att Pop Top Software missade chansen att införa diplomati i spelet, något som exempelvis gjorde Civilization så stort.

Okej, jag kan förstå att det här är ett taktiskt krigsspel som i huvudsak siktar på renodlad erövring och inte att bygga en civilisation, men en enkel diplomati-funktion hade iallafall introducerat ett sätt att ge spelaren lite andrum och inte ständigt tvinga försvara sig själv med utmattade styrkor för att gradvis tröttas ut och besegras.

 
I slutändan så är Shattered Union inte ett dåligt spel, det är bara så fruktansvärt slumpmässigt med oddsen emot dig från början.
Inleder man inte singel-spelarkampanjen med fruktansvärt massa tur, så är det nästan alltid game over innan man har nåt femte omgången. Det har sina ljuspunkter ibland, men i det stora hela hade det definitivt kunnat gjorts bättre.
 
Det är helt enkelt ett av dom spel som jag sörjer över då jag ser vad skaparna hade i åtanke och förstår hur bra det hade kunnat vara om dom bara hade tänkt till lite mer; ett sånt spel som inte riktigt räckte hela vägen trots ett lovande koncept.
 
Jag kommer trots detta inte att sluta spela det. Visst, det är kanske inget spel som direkt placerar sig högt på min favoritlista, men det kan inte förnekas att jag otvivelaktligen kommer plocka upp det varje gång suget kallar.
 
 
 
 
2014-10-13 @ 17:41:00 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

SPELRECENSION - Sleeping Dogs

 
 
 
 
 
 
Jag har spelat igenom Sleeping Dogs till Xbox 360, och min officiella respons är .. meh. Det är ett ganska bra spel som attraherar med friheten och det faktum att det är en spirituell uppföljare till True Crime-spelen som var awesome, iallafall det första True Crime: Streets of L.A.

Nu har det gått ett tag, men jag skrev ett personligt utlåtande av Sleeping Dogs precis efteråt som jag tänkte lägga upp här, men ni får ha överseende med att det står på engelska, för min tanke var att jag skulle lägga upp det på youtube i kommentarsfältet till nån Sleeping Dogs-video, plus att jag formulerar mig bättre på engelska.

I have basically just one complaint. It might seem trivial but it is the one thing that nudges the game just below the line separating games that I want to keep in my collection from games I want to sell.

The ending.

It basically sucked. Well, maybe not the ending itself as much as the lack of multiple choice-endings. I dare say that Square-Enix really dropped the ball on this one. I would've at least expected TWO separate endings, one for staying with the cops, another for going rogue.
This is the biggest issue I have with this game.
 
Seriously, what happened? With the capabilities of the Seventh Generation-videogame consoles, it should not be that difficult to arrange. I mean, they did it in True Crime: Streets of L.A, one of the predecessors of this game (based on your choices, that game actually had THREE separate endings, no less).. and that was a game for the Sixth Generation of consoles.
What happened to diversity? I mean, its in there for appearance, but not having a choice in regards to the outcome? That just makes the whole story seem pointless.
No, this was a major let-down from Square-Enix.
 
And Square-Enix?? A company widely known for its high quality standards regarding the plotlines of its games... no, this was sad. The lack of multiple choices regarding the ending in a game which focuses on the story and even has done away with multiplayer-abilities, makes Sleeping Dogs into something that looks like a product of fifteen years back, when games like GTA III were linear, predictable and dull.

 
 
Sen att spelet utspelar sig i Hong Kong och man hör asiatiska solopipor på marknaden.. visst, det är en kulturell nymodighet, men ärligt så får det mig faktiskt bara att typ vilja spela Jade Empire till XBOX istället.
 
Nu säger dom att det kommer en uppföljare, och jag kommer säkert köpa det. Men det minsta jag väntar mig är att det ska finnas olika slut, så man faktiskt känner att ens val påverkar spelet.
 
 
SLUTBETYG:
 
Det är svårt att sätta ett definitivt slutbetyg på det här, för jag vill inte vara orättvis, Sleeping Dogs har punkter som strålar... men det är två saker som drar ner betyget kraftigt. Avsaknaden av olika slut plus att att spelet därmed också i stort inte får mig att känna mig särskilt villig att spara det i min samling (p.g.a att det bara känns som ett linjärt äventyr som man kan spela en gång och sen slänga åt sidan) är dom två punkterna som ger spelet dess låga betyg.
 
Två och en halv dödsstjärna av fem möjliga.
 
 
 
 
 
 
 
2014-09-06 @ 13:06:00 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

SPELRECENSION - GTA V !!!!

 
 
 

Så kom äntligen dagen då vi alla fick lägga vantarna på vårt så hett efterlängtade Grand Theft Auto 5 (GTA V) och låt mig bara lugnt och sansat säga att det här spelet är riktigt bra. :)

What's that? ... åh? .. Japp, you guessed it.. its that time again, här kommer ännu en av mina åsiktsladdade spelrecensioner. :D :D :D


Och hoppas ni har blöjor på er... för den här recensionen blev LÅÅÅÅNG. ^^
 

INLEDNING


Okej, ja det är väl som mest väntat att jag i huvudsak kommer att tala bra om det här spelet och visst, det kommer jag, men det finns även vissa saker som jag skulle vilja ändra, lägga till eller ta bort och dom kommer jag också att ta upp, så räkna inte med en partisk recension. Även om GTA V är bra, så är det långt ifrån perfekt.
Det ska även nämnas att jag har inget giltigt XBOX-live konto för online-spelande (vilket inte ens är min grej), så alla detaljer som kommer med i onlineläget är sånt som jag helt och hållet inte kommer ta upp, då jag inte känner till dom.
Den här recensionen kommer helt och hållet handla om singelspelarläget.

Jag kommer systematiskt att punktvis ta upp saker som jag finner av vikt och först tänker jag ta upp alla positiva överraskningar som jag hittills har upptäckt.


 
POSITIVA SAKER

 
 

* För första gången inkluderar ett GTA-spel tre huvudkaraktärer (och inte som delar av separat inköpta expansioner) och låt mig säga en sak; detta enkla utförande av multipla perspektiv ger GTA V ett djup som hittills har varit svårt att uppnå.
Huvudaspekten och det roligaste med dessa karaktärer är att man i realtid kan skifta utan vidare mellan dom hur man vill. Om man exempelvis spelar som en karaktär och vill byta till en annan för att se vad som händer i hans liv, så zoomar kameran ut och riktar ur satelit-perspektiv in sig på den andra karaktären. Min första tanke när jag switchade första gången på det sättet var omedelbart "Meanwhile, i en annan del av Köping" ...
När man väl har skiftat så får man se att karaktärerna lever sina egna liv. Man kan komma in mitt i ett gängbråk eller så sitter den man byter liv med på motorvägen i trafikstockning, osv osv. Man får verkligen känslan av att man bäddar sig in i flera olika liv vid valfri tidpunkt.
Ur storyperspektiv så är det lika naturligt som planlagt att dessa karaktärer kommer interagera med varandra (något som också är jättekul, även om man bara ringer den andra för att hänga o ta en bira eller två), men även om dom aldrig skulle träffat på varandra i storyväg så är det här med ett samtida uppdelat perspektiv ur olika karaktärers synvinkel en helt briljant och nyskapande idé som jag hoppas återkommer i GTA-serien framöver.


* Känslan och inlevelsen i karaktärerna själva är väldigt gripande. Det finns oerhört mycket djup och varje karaktär känns mycket mer levande och utvecklad än dom flesta karaktärerna i exempelvis GTA IV. Man känner sig väldigt involverad i deras vardagliga liv och jag upptäcker rätt snart att jag identifierar mig själv lätt med familjefarsan Michael eller ungdomen Franklin såtillvida att jag bryr mig ärligt talat om huruvida Michael ska återkoppla till sin familj eller om Franklin någonsin kommer ta sig upp ur gettot.
Individerna och deras känsloregister samt förmåga för personlig utveckling har fått en rejält behövlig brush-up.


* Dom olika aktiviteterna gör mig både glad och upprymd. Att inte bara behöva följa storyn slaviskt och kunna göra sidouppdrag är självfallet också okej, men för min del är det dom för många andra personer totalt onödiga små aktiviteterna som ger mig känslan av att kunna göra lite vad jag vill med min karaktär.
I föregående punkt tog jag upp att karaktärerna själva är så mångfacetterade att de känns som att komma in i deras vardag, och dom olika sidoaktiviteterna är biten som förstorar och bidrar till den känslan. Att jag exempelvis kan ta med mig min son och spendera lite tid med honom på tennisbanan ger mig illusionen av att jag faktiskt lever Michaels liv.
Faktum är att just tennisen känns så välgjord och är så kul att jag blev sugen på att åter börja spela badminton på riktigt igen. ^^
 

* I dom negativa punkterna tänker jag poängtera lite angående hur mycket större (på sätt och vis) det KUNDE ha varit, men låt oss först och främst inse fakta; mina damer och herrar, det här spelet är STORT! Även om jag har åsikter så ska vi absolut inte sopa det faktum att dom faktiskt lyckades göra GTA V väldigt stort under mattan.
 
 
 
 
Inte nog med att Los Santos är ungefär lika stort som hela Liberty City från GTA IV, men det finns även ungefär 3/4 mer av landet att upptäcka.
Spelet är alltså inte bara stort, det är stort som fan! Bara själva Los Santos känns mer varierat och utbrett än Liberty City. Främst så är det alla välplanerade motorvägar och mer partitionerade stadsdelar med mer omväxlande och markerande klasskillnader som gör staden så eggande komplex och fantasirik, från dom enorma vidderna ute på vischan ner till den minsta men ack så detaljerade gränden i slumområdena i stan.


* Valfriheten har breddats något offantligt i det här spelet. GTA V slår GTA IV med hästlängder när Pay n' Spray åter har blivit ett moddningsgarage och man kan välja hur bilarna ska se ut, men sen även vad man ska ha för frisyrer och kläder, etc etc. Även bakgrundshistorien får en injektion av icke-linjär inovation när man får friheten att exempelvis välja om man vill stötta sina familjemedlemmar eller hur man ska göra sina stötar.
 
 
 
GO IN SMART, OR GO IN LOUD AND DUMB!?
 
 
Det här är ett av dom stora plussen i GTA V. Jag gillar att man kan begå olika tunga brott och baserat på vad man har valt för hantlangare så går det bra, mindre bra eller dåligt; sånt känns väldigt uppiggande och det känns som att jag får större chans att skräddarsy mina förehavanden i spelet.
Sen, även om det inte riktigt handlar om det jag hade hoppats på (dvs att man skulle bygga upp sitt eget brottssyndikat, något som jag älskade i gamla GTA Vice City), så är utförandet med dom skräddarsydda stötarna ändå ett imponerande steg i rätt riktning tillbaka.


* Det här kan inte poängteras mycket nog. Grafiken är sjukt, sjukt, SJUKT mycket bättre än i GTA IV. Överhuvudtaget när man jämför med just GTA IV så är allt så mycket mer detaljerat och varierat. Bilarna låter mycket bättre, ljuset, regnet, dom skummande havsvågorna, svettfläckar när man har spelat tennis.. allt är mycket mer intensivt.
 
 
 
Bara blodfläckarna i kläderna på karaktärerna ser obehagligt realistiska ut, nästan såpass realistiska att man undrar hur Michael kan gå omkring helt obehindrat och tydligen smärtfritt med nedblodade kläder och uppenbara kulhål i kroppen. ^^
I det här spelet får man en känsla av en naturlig disposition istället för ett överambitiöst försök till att bygga upp en högupplöst värld. Jag antar att det är ett naturligt resultat av att GTA IV kom ut lite mer än två år efter att xbox 360 hade släppts, och nu har man haft 5 år att öva upp färdigheterna som spelutvecklare och designers samt att man vet mer vad maskinen klarar av, så man kan pusha den till gränserna.

 

* VATTNET!!
 
 
 
 
Något som kanske borde höra till min berömmelse av grafiken, men jag sätter den för sig, för äntligen kan man inte bara simma i ett GTA spel, men också dyka i havet och under ytan utanför piren i Los Santos döljer sig ett makalöst vackert korallsceneri som ger det hela ett fantastiskt estetiskt djup. Akta dig bara för vithajen som anfaller dig om du simmar för långt ut i Stilla Havet. ^^


* Smådetaljer som har finputsats handlar mycket om spelets uppförande i vardagliga situationer.
T.ex så står inte bilar man lämnar kvar och brummar på tomgång med strålkastarna på längre, utan en bil är tyst parkerad tills man sätter sig i den och startar den och när man går ur den så stängs den av. Så var det delvis i GTA IV också, men endast om man lämnade fordon i parkeringsrutorna där dom sparades, inte någon annanstans; nåt som jag tyckte var dumt.
En annan skitsak som dock också det bidrar till spelets realism är att bilar bakom dig inte längre försöker köra om dig efter fem sekunder när du har stannat vid ett rödljus. Jag kan inte räkna upp alla gånger som jag har blivit frustrerad av att någon har kört in i mig bakifrån när jag i GTA IV försökte vara lite normal, stanna vid röljus och bete mig, om inte kanske obefläckande laglydigt, så ändå ouppseendeväckande.
Det problemet är också borta i GTA V och förarna beter sig nu ordningssamt och försöker bara köra om ifall du gör något urbota dumt, som t.ex stanna mitt på en motorväg för att läsa vad vägskylten ovanför dig säger vart nästa avfart leder. (Ja, det händer att jag har gjort det ^^ vafan, jag är ju nyfiken ju och väginstruktioner behövs alltid)


* Den skandalösa sexscenen har också fått en välbehövlig re-touch. Inte bara ser tjejerna för en gångs skull riktigt fräscha ut, utan Strippklubben har även uppdaterats med möjlighet att ragga på tjejerna och ta med dom hem, OAVSETT om man är en medelålders man med mycket pengar eller en ung viril gangster-wannabe. ^^ Se där, GTA V bryter diskrimineringsgränser! :D
Att plocka upp prostituerade och ha sex med dom i bilen på ett undanskymt ställe är också ett återkommande nöje som alltid är lika kul.
 
 
 
 

Dock vill jag poängtera två saker när det gäller sex och relationer, som inte nödvändigtvis är negativa (därför tar jag upp dom här), men ändå värda att nämna som frågetecken:

1) Servicen som hororna förser en med var i GTA IV lika logisk som valfri; dvs det billigaste alternativet var en handtralla, mediumpriset gick till en avsugning och fullpriset, förstås ett knull i bilen. I GTA V ser jag ingen skillnad på när man betalar 70$ och 100$, båda leder till att man blir riden av säljaren. Är det något jag har missat eller är det Rockstar som har missat en liten detalj här?

2) GTA-serien är nog den enda spelserie där man kan ha sex med horor och strippor, men inte med sin egen fru (inte vad jag har märkt iaf). Jag tycker det borde finnas en valmöjlighet för den trogne spelaren att faktiskt kunna välja att Michael ska ha frivilligt sex med sin fru och inte bara frestas av köttets lustar på annat håll.

 

* Parodin på Facebook som passande nog heter "Lifeinvader" ^^
 
 

 
 
Det är jättekul att se mina handlingar avspeglas i kommentarer av andra, som i den riktiga världen. :D
Det sorgliga är nog att många spelar nog GTA V och missar totalt det som pågår på spelvärldens version av internet, en försummelse som nog drar av ganska grovt av upplevelsen av karaktärernas liv, för på Lifeinvader pågår en massa snack och kommentarer kring just saker som har hänt i spelet; jag skulle säga att Lifeinvader nog består utav en 5:e del av relationerna och reaktionerna i spelet.


* Jag ser många saker som påminner mig om Red Dead Redemption, som slumpmässiga händelser där du kan välja till exempel att fånga en tjuv och antingen behålla plånboken eller återlämna den till ägaren, eller det faktum att du kan råna den lokala närbutiken när du har ont om kontanter. Dessa saker är alla bra, eftersom det var en av de saker som jag gillade i RDR och det är väldigt roligt att se dem överföras in i vår nutid.
På tal om RDR, så har jag en kombinerad tes/idé som jag kommer att utveckla i avslutningen av det här inlägget.
 
 



NEGATIVA SAKER
 
Jodå, det finns... tro mig..


* Det första jag la märke till och förtvivlade över när jag såg kartan var att dom FORTFARANDE inte har gjort sig av med det förskräckliga Stad-på-en-ö konceptet!!!! Hur svårt kan det vara!???? Hur svårt ska det vara att skapa illusionen av att Los Santos (eller ja, Liberty City också för den delen) ligger på fastlandet och inte en stor ö?
Det känns inte direkt som en träffsäker bild av städer som ska vara parodier av New York och Los Angeles.
 
Varför?
För verklighetens NY och LA ligger inte på fucking öar mitt i havet!!
 
 
 

Åter går mina tankar till frasen "hur svårt kan det vara?". I Red Dead Redemption fixade dom det galant! :O Där var spelområdet belagt mitt i det amerikanska fastlandet och berg vid horisonten eller på andra sidan sjöar gav illusionen om att landet fortsätter bortom. Även kartan bekräftade att land fanns i alla hörn.
 
 
 
*Utdrag från Read Dead Redemption för att visa min poäng
 
 
 
Så varför har GTA-serien så svårt att hålla sig ifrån sina Alcatraz-tendenser?
Någon sa mig att det gissningsvis kunde handla om att man i GTA kan flyga och att om man flyger bortom gränsen så blir det jättesvårt att programmera in mer land eller whatnot... men man skulle ju hur lätt som helst kunna införa ett kommando där planet eller även bilen för den delen, vägrar åka vidare (eller vänder i luften för flygplan) med ett enkelt pop-up meddelande på skärmen som säger att man inte har något skäl att åka i den riktningen; typ "You have no business going in that direction". Faktum är att dom ju redan gjorde det.... i GTA III .... ett spel som kom ut på en sämre maskin och redan är 12 ÅR GAMMALT!!
Jag kan inte överdriva värdet av realism som det hade gett spelet; men så som GTA-spelen fortsätter med sina "lone-island-in-the-sea" koncept så drar det rejält ner på möjligheten att kunna inbilla sig att landet är en del av amerika.
För att det ska vara amerika är uppenbart, p.g.a en massa amerikanska flaggor och reklaminslag om nationen osv.
 
UPPDATERING: Okej, detta är ett citat från gtawiki angående detta.. "In all the games, the cities are always located on several islands connected by bridges. They appear to be isolated islands in the middle of the sea, but this is down to game limitations. Rockstar Games have stated that they avoid placing unreachable pieces of land within the games to keep the complete feel to the game."
Det här tycker jag är bullshit. För, ursäkta mig, men för min egen del anser jag att realismen är viktigare än "the complete feel". Vad menar dom med complete feel? Att man kan köra runt o göra vad man vill?
Det kan man ju göra även om man såg land som man inte kunde komma till, man kan ju ändå inte göra nåt eller bege sig nånvart förutom på den yta som spelet faktiskt ger oss. Det är inte så att vi spenderar mesta delen av vår tid ute i havet och säger "åååh, va härligt, jag kan simma till världens ände för det här spelet har the complete feel"...
 
 

* En annan sak som har med kartan att göra är avsaknaden av ytterligare en större stad.
Då många väljer att se på det som gnäll från personer som har spenderat för mycket tid med GTA San Andreas, så väljer jag att se på det som att "Rockstar har gjort det förut på en maskin med sämre prestanda, varför då inte igen?"
När jag fick se kartan för första gången och insåg att den enda stora staden var Los Santos så blev jag lite besviken. Nog för att GTA V är hissnande stort med tacksamt mycket variation och ombyte av miljöer, men jag saknar ändå den där större staden som ligger i andra änden av motorvägen.

Dom hade inte nödvändigtvis behövt överdriva med att försöka trycka ihop så många olika större städer som möjligt i samma spel (som i GTA SA), men vad sägs om ett stort Los Santos, en stor del öppen yta med mindre samhällen på landsbygden och slutligen en något mindre stad som skiljer sig från Los Santos i en annan del av kartan, en Rockstar-version av, låt säga att San Diego.
Det förblir ett ganska coolt koncept att kunna lämna en stad, dra ut på motorvägen och resa till en annan, för att uppleva den där frihetskänslan av att man "sticker från stan" p.g.a att man exempelvis behöver ett miljöombyte eller för att man kanske tvingas fly från stan p.g.a att man retat upp fel personer.
Liberty City fungerade jättebra som ett enstadskoncept, eftersom det är en Rockstar-version av New York så behövdes det verkligen ingen utsmyckning då New York har allt och lite till, men att ta en road trip för att undkomma dina problem eller bara försöka skapa ett bättre liv i "nästa stad längs motorvägen", det är mer en grej som hör till kalifornien. Det är något som skulle gjort att allt hade kännts t.o.m ÄNNU större än det redan är och hade införlivat än mer variation.
Dom mindre samhällena, som trots allt ändå fungerar utmärkt som variation och ett välkomnat utbyte från stressen i storstan, känns dock ändå inte heller som ombyte nog. Jag kan inte understryka nog hur mycket skoj Rockstar hade kunnat ha med konceptet av två närliggande städer; den lokala rivaliteten, möjligheterna till storys som hade blandat in båda städer, etc.
Två större städer i olika delar av kartan hade varit perfekt, nuff said.


Här följer ett exempel på en karta som jag hade föredragit; kartan togs fram av någon överambitiös fanboy innan releasen och man insåg långt innan man köpte spelet att den uppenbart var fake, men jag tycker ändå att den simulerar på ett bra sätt hur ett riktigt bra stort spelområde skulle kunna se ut.
Kartan är väl lite väl överdetaljerad och jag skulle helst av allt vilja ta bort Vice City i nedre högra hörnet då det ligger på östkusten och i proportion till dom andra städerna och landmärkena borde befinna sig mycket längre bort, men annars känns det som att det är i den här riktningen Rockstar borde försöka ta GTA nästa gång.
 
 
 
Skulle Rockstar fixa något sånthär så skulle åtminstone JAG bli riktigt jävla positivt överraskad !!
 

* Nästa sak som jag tycker är horribelt är att man fortfarande inte kan åka buss som passagerare. WHAT IS THE BIG DEAL!?
Som i föregående GTA så finns det busshållplatser och den här gången ser man även bussar överallt som hade kunnat förse spelaren med ett MYCKET bättre lokaltrafiksalternativ än den patetiskt korta metrobanan som stannar på alldeles för få ställen för att man på ett realistiskt sätt ska vilja utnyttja den, men näe.. det här har Rockstar totalt tappat bollen helt på.
Jag ska väl förklara att anledningen till att jag bitchar om bussarna är att jag i nån fiktiv turistpamflet för Los Santos på nätet (som var menat som promotion för GTA V) läste att man borde ta en tur med Los Santos väl utbyggda bussnät, ett påstående som jag faktiskt inte skulle ha svårt att förstå när man hela tiden ser bussar åka hit och dit.
När jag sen började springa runt för o leta efter busshållplatser för att följaktligen kliva på en av dessa välomtalade bussar och insåg att det bara var bogus, ja då blev man inte bara besviken utan också förbryllad.
 
 

Jag menar, kom igen nu.. hur svårt kan det vara att programmera in att bussar ska stanna vid hållplatser och låta spelaren åka med? Det funkar för taxibilar (i den mening att man inte snor bilen då man får ett alternativ att åka med som passagerare) och för tunnelbanan (i den mening att man åker från station till station), varför är det så svårt att göra något liknande med bussar?
Jag kan kanske spekulera i att Rockstar har tänkt som så, att om man kunde åka på bussarna så skulle ingen välja att köra bil.... men aa, det är ju bara trams, för bussnätet skulle inte realistiskt sett kunna konkurrera ut bilarna som transportmedel då majoriteten av spelarna ändå skulle föredra att stjäla bilar; det säger sig självt, vill du åka kommunalt eller vill du kunna styra och röja på vägen själv? Så det argumentet är ogiltigt.
Jag har sett hundratals kommentarer på nätet om hur folk tycker det är fruktansvärt löjligt att det inte går att åka som passagerare på bussar när det finns överdrivet många bussar som åker omkring, i stil med taxibilar. Men återigen, precis som i GTA IV, så är bussen helt förbisedd till fördel för rälsen.
Vad HAR Rockstar emot bussar egentligen?

UPPDATERING: Jag såg precis en buss stanna vid en hållplats och släppa av folk. Något som bara gör mig än mer frustrerad och irriterad. Det SKA gå att åka med som passagerare, there is nothing to it!! Rockstar gör bort sig på ämnet realism totalt här.


* Ett stort frustrationsmoment är att startplaceringarna för huvuduppdrag som driver på storyn ofta finns placerade precis framför ingången till ett hus eller ett garage, så man får inte en chans att spara spelet innan, byta kläder eller parkera en eftersökt bil i garaget för den specifika karaktären, då uppdragen börjar automatiskt och kompromisslöst så fort man närmar sig den gula cirkeln.
Då uppdraget är genomfört är bilen ofta borta och man måste leta upp den igen. Rockstar hade faktiskt kunnat löst det på ett annat sätt. Förslagsvis skulle man kunna placera startplaceringarna där dom inte försvårar framkomlighet utan att man misstagsvis startar ett uppdrag, eller så hade man kunnat få en pop-up ruta med frågan "vill du starta det här uppdraget?" eller liknande.


* Dom unika fordonen för huvudkaraktärerna är ytterligare en detalj som är lite irriterande, om än en medgivet liten sådan. Låt mig förklara.
Jag kan förstå varför man vill ge varje karaktär ett unikt fordon som alltid finns till hands hemma att hämta och på många sätt kan jag hålla med att det är en bra grej för inlevelsen, men samtidigt känner jag också att för min del så förlorar man lite möjligheten att göra ens karaktär personlig. Jag kanske exempelvis inte alls vill att Franklin ska ha ett moddat muskedunder till bil från början, utan hellre vill att han i starten bara ska ha en cykel för att gradvis jobba sig upp till bilar (som han, eller rättare sagt JAG, väljer själv) som han stolt kan placera i garaget.
Det minns jag att jag tyckte om med GTA IV, när Niko kommer som invandrare försöker jag alltid ge honom den mest skruttiga förstörda bil som jag kan i syfte att symbolisera att han har det svårt och måste jobba sig upp när det gäller kvalitet på val av bil. När han flyttar till takvåningen i Algonquin så byter jag nästan alltid till en porsche. ^^
Men jag vet inte, kanske hör det till min personliga preferens för att vilja skräddarsy mina egna karaktärers historia, något som jag alltid gör när jag exempelvis spelar RPG-spel som WoW eller bakgrundshistorien jag skrev ner för min karaktär i Neverwinter Nights. (Spelade aldrig förbi första staden i det spelet, by the way^^)


* Sen när det gäller dom olika valmöjligheterna för att designa sin egen karaktär och fordon så har inte Rockstar direkt överansträngt sig.
 
 
Det finns en del modifikationer, ja, men dom är fattigt få och inte tillgängliga för alla bilar. Var är neonljuset under bilarna? Var är dom snygga lackeringsmotiven??
Och när de gäller kläder och hår så... var är de alternativa hattarna, som t.ex bandanas eller doo rags? (finns i stort sett bara kepsar) Varför finns det så få frisyrer, Franklin borde ha tillgång till vanliga populära frisyrer som exempelvis dreads eller något liknande, i stället för de löjliga mönster-baserade frisyrerna som, ärligt talat, jag aldrig någonsin har sett på någon människa IRL.
Nu bor inte jag i amerika iofs, men inte ens på tv har jag sett shutters eller stars inrakat i skallen på nån.


* Spelet buggar en hel del, mycket mer än GTA IV någonsin gjorde, t.ex så har jag vid ett flertal tillfällen hittat både Michaels fru och dotter stående uppe i soffan och på diskbänken, men det är småsaker som inte påverkar sådär jättemycket och hände mest i början.
Det som spelet buggar mest på är dock garagen och bilarna man försöker spara däri. En gång så sparade jag en väldigt moddad bil i Franklins garage och efter ett par uppdrag så var den inte kvar där; garaget var helt tomt även fast jag visste att bilen borde stå där. Så jag beslöt mig moloken att hitta en ny bil och ställde den i garaget. När jag dagen därpå återupptog mitt spelande från samma sparfil så stod den förra bilen i garaget helt plötsligt och den här gången var den senare bilen spårlöst borta, men det var inte en gammal sparfil; allt jag hade gjort sen bilen försvann var avklarat. Vart tog den följande bilen vägen? Och vart var min gamla bil hela tiden?
Samma sak händer när man parkerar en bil under Floyds lägenhet, men där är det värre. Det är stört omöjligt att spara en bil under Floyds lägenhet. Av 10 gånger jag parkerade bilar där under så stod bilen kvar en gång, dom resterande 9 gångerna var bilarna borta när jag skulle hämta den; Floyds parkering buggar satan. Detta gör att jag i stort sett inte kan ge Trevor någon bil överhuvudtaget; ja om man nu inte vill köra upp till Sandy Shores varje gång man vill hämta en bil, men vem vill ta en fyratimmarstripp (ingame-time) för att komma till sitt garage liksom?

UPPDATERING: Okej, dom verkar ha lanserat en patch som ska fixa garagebuggarna. Verkar funka bättre nu.



SLUTORD:
 

Som helhet är GTA V en värdig uppföljare till GTA IV, även om det fortfarande finns rum för förbättring. I början var det lätt att förlora sig i spelet och jag gissar att alla som precis börjar spela GTA V förtrollas till häpnadsväckande nivåer av den jättelika världen och hur mycket som den har fyllts med. Men som med GTA IV så försvinner det efter sisådär halva spelet och man har kommit förbi det.

När jag nu sitter och ser hur eftertexterna rullar så måste jag poängtera att slutet var relativt logiskt om än något anti-klimaktiskt och abrupt. Jag, som bara har upplevt ett slut (SPOILER: det då man väljer att inte döda vare sig Michael eller Trevor), hade väntat mig något mer.
Exempelvis förtjänar (1) storyn mellan Michael och Trevor en upplösning, för jag kände att det var mycket unresolved shit mellan dom, och (2) Franklins umgänge och familj behövdes minst sagt expanderas på.
Det är rätt orealistiskt att Franklins gamla liv med Families-gängen inte tas upp mer och får större betydelse i hans liv.
Med all denna fokus på just karaktärer så känns det som att man hade kunnat gett mer; det fanns mycket djup, bara inte nog med mängd av det.



SLUTBETYG:
 

Den här betygsättningen var riktigt svår, mina damer och herrar.
 
Jag VILL ge GTA V fyra dödsstjärnor, p.g.a hur mycket hype och förväntningar som uppstått kring det, och ja, det finns vissa element som ibland tenderar att trissa upp spelet till 4-nivån.
Men om jag ska vara ärlig så kan jag, nu när jag har kört igenom det, nog säga att återspelsvärdet är rätt lågt (främst eftersom jag spelar spel mycket för storyns skull och skiter blankt i online-spelande; något som säkerligen är halva grejen med GTA V) och även om jag VILL ge spelet fyra dödsstjärnor så får det bli tre och en halv av den enkla anledningen att GTA V levererade mer eller mindre det man hade väntat sig och som sig borde; en förbättring gentemot GTA IV, men inte så mycket mer.
Det överraskade inte såpass mycket att jag med gott samvete kan ge spelet fyra dödsstjärnor.

Så, betyget blir tre och en halv dödsstjärna av fem möjliga. Även om den halva är en stark halva. ^^


 
 
 
 
 
 
KOPPLING MELLAN GTA OCH READ DEAD REDEMPTION
 
 
 
                         
 
 
Tillslut skulle jag vilja poängtera en sak.
 
Rockstar gör både GTA serien och Red Dead Redemption, och det märks, då element införlivas friskt från det ena spelet till det andra. Jag tycker det är dags att Rockstar gör slag i saken och gör en crossover som bekräftar att GTA och RDR är av samma universum! :D
 
Det är redan bekräftat att både spelen Bully och Manhunt existerar i samma värld som GTA-serien, och även om Rockstar uppenbarligen inte hade för avsikt att Red Dead Redemption och GTA-serien skulle äga rum i samma universum (vilket anspelas på när folk talar om Manhattan och New York i Red Dead, i motsats till Liberty City), så föredrar jag personligen att tänka på även RDR som en del av samma värld.
Detta på grund av att båda spelvärldar är alltför lika i både den absurda mörka och ofta våldsamma humorn och faktumet att båda världar har påhittade namn för olika verkliga platsers motsvarigheter.
 
 
 

En sak som skulle vara häftigt är om ett framtida GTA spel skulle äga rum i dom fiktiva sydvästra delstaterna New Austin och West Elizabeth från Read Dead Redemption, men förflyttat till nutid.
Det skulle finnas god grund för det, då en stor bakgrundsdetalj skulle kunna komma att handla exempelvis om oroligheterna med olaglig invandring över den mexikanska gränsen från den fiktiva mexikanska regionen Nuevo Paradiso; också från Red Dead Redemption.

Jag har en bild i skallen av hur en ny huvudperson (eventuellt en ättling till Marston-familjen ^^ fast inte nödvändigtvis) på motorcykel jagas längs en öde motorväg i öknen av en New Austin State Trooper-polisbil i hög hastighet.
Den urbana medelstora staden Blackwater skulle tjäna som ett nexus för uppdrag och liknande, medan det öppna landskapet med massor av motorvägar och mindre bosättningar skulle ge otrolig variation. Och kanske.. kanske att framtida spelmotorer skulle kunna koppla ihop stater som New Austin med San Andreas, exempelvis. Hur TUNGT skulle inte det vara??? :D

Det skulle binda ihop spelen på ett vackert sätt och även ge GTA en välbehövlig respit från att använda samma gamla städer som huvudfokus för sjuttioelfte gången.

Tyvärr är det väl omöjligt att retconna dialoger som redan gjorts i spelet, åtminstone tror jag det.. Så jag antar att det är något som kommer att förbli en fantasi för mig. ^ ^ Men jag kommer personligen alltid att tänka på RDR och GTA som spel av samma värld, bara i olika tider.


Och vet ni vad!? ... Jag hittade precis två stycken easter eggs i GTA 5 gällande just Red Dead Redemption.
 
* Mitt inne i Los Santos så finns det en väggmålning som klart och tydligt visar en cowboy till häst under en fullmåne. Det behöver iofs inte vara John Marston eller en referens till Read Dead per sé, men antydningarna är alldeles för starka för att inte vara det.
 
 
 
* I det lilla lantliga samhället Sandy Shores där Trevor bor finns det flera vägar som är uppkallade efter regioner och städer i tidigare Rockstar-spel, bland dem "Algonquin Boulevard", och ... kolla ... "Cholla Springs Avenue" och "Armadillo Avenue"!!!
Cholla Springs är ju som bekant för alla som spelat RDR namnet på ett län i Red Dead Redemption och Armadillo är den största staden i det länet.
 
 
Detta bevisar inte nödvändigtvis att det ska finnas ett samband mellan GTA och RDR, men ändå ... allt vi hade fram tills nu var obekräftade spekulationer, men oavsett om det är tänkt att vara en avsiktlig namngivning av lokalbefolkningen för den avlägsna regionen Cholla Springs i en annan delstat (New Austin) i GTAs amerika, eller om det helt enkelt bara var ett driv av dev-team, så öppnar detta åtminstone upp en möjlighet för att det skulle kunna vara samma universum! :D



Ja, detta avslutar mitt hyfsat långa inlägg om GTA V. ^^ Det var en lång väntan, men en väntan som helt klart levde upp till förväntningarna, om inte alldeles för mycket högre.

Tack för den här gången! :D See you next time! ^^

 
 
2013-10-09 @ 16:24:00 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (1) Trackbacks ()

SPELRECENSION - Naruto Shippuden UNS Generations

 



Tjo! ^^
 
Okej, här är jag igen med ännu en rykande färsk spelrecension. Det var länge sen sist nu (typ ett år eller nåt tror jag), men denna guldklimp kräver en homage i form av ord och text från mina egna tankar. :D
I föregående vecka spelade jag igenom det senaste Naruto-spelet och jag måste säga som Naruto die hard fanboy, att spelet är riktigt bra.
Som alla spel har det för- och nackdelar, men överlag är det en positiv överraskning.

Det handlar då om Naruto Shippuuden Ultimate Ninja Storm Generations (försök säga det tio gånger snabbt!) och innan jag avger det obligatoriska betyget så ska jag lista mina PROS och CONS (alltså, för- och nackdelar, på ren svenska. ^^)



PROS


Vissa kan klaga på att man har modifierat story mode sen Storm 2 från att vara en uppsjö av frihet till att endast följa ramarna inom en slideshow, men som jag ser det så behöver det inte vara en dålig sak.
Rollspelsfantasters största problem är att man har kapat sandlådeläget och offrat friheten som normalt annars nästan alltid har följt med Narutospel, där man exempelvis kan upptäcka Konohagakure i all dess prakt, springa in i skogar, själv upptäcka precis vart man ska för att komma till Sunagakure eller Tenchi-bron, osv.

Det är inte nödvändigtvis det jag söker dock.
Inte i ett Naruto-spel.
Och det är just det som spelskaparna har gjort fel i dom tidigare spelen; dom har försökt blanda två urstarka genrer, Beat 'em up och Free Roaming, med mixade resultat; inte sällan till det sämre.

Missförstå mig inte, jag fullkomligen älskar sandlådespel som t.ex Red Dead Redemption eller Fallout 3; det är en av mina absoluta favoritgenrer, mycket just på grund av att jag ÄR rollspelsfantast och på ett sätt kan förstå vad folk som klagar på Generations har för åsikter. Men i Narutospelen har jag alltid tyckt att det har varit överflödigt, särskilt i dom tidigare Naruto-spelen som exempelvis Rise of a Ninja, där man bara hade futtiga elva spelbara karaktärer och, när spelskaparna plötsligt kom på att "oh shit, vi har skapat ett fighting-spel med fokus på free roaming!! what were we thinking?" så lyssnade man på fansens klagomål och tillät en serie med DLC där man kunde ladda ner fem extra karaktärer i nån sorts halvhjärtad försoningsgest.
Ja, jag upprepar... DLC!!
Nej, jag sa de förut och jag säger det igen, håll er till en genre. Antingen så kör ni beat 'em up fullt ut, eller så går ni andra hållet och gör en helt ny story med en Zelda-isch setting i en sandlådevärld för personen som tar kontroll över Naruto och ENDAST Naruto.Jag offrar därmed gladeligen den överflödiga friheten till fördel för att kunna spela med så många karaktärer som möjligt.
När det gäller bakgrundsstoryn så finns ju själva kärnan i sagan om Naruto kvar i Story Mode som ärligt talat, är det enda man behöver. Allt annat har känts så överflödigt i dom gamla spelen, när man exempelvis ska leta pärlor eller slutföra något trivialt uppdrag som med 100% sannolikhet skulle klassats som Rank D uppgifter i shinobi-världen. Jag är inte intresserad av det. Jag vill kämpas med mina favoritkaraktärer i episka matcher som jag bara kunnat drömma om men som jag aldrig sett förut.

För där kommer vi in på en annan sak som jag vill hylla i Generations. Dom har ÄNTLIGEN återinfört Training och Tournament mode.:D YAY! Just på grund av föregående ämne.
Tack vare ett mäktigt utbud på spelbara karaktärer (72!!) samt fokus på Beat 'em up-genren i detta spel så blir det plötsligt roligt och genomtänkt att annordna matcher mellan ninjas som man aldrig sett sparra mot varandra. I tidigare versioner utan Tournament mode så var man tvungen att hålla sig till enskilda matcher som var över hyfsat fort, men här kan jag återigen välja min favoritninja och utmana alla andra, friend or foe alike. :D
Nog för att jag gillar bra story, men kärnan i min motivation till att jag överhuvudtaget köper Naruto-spel är att jag har suttit framför animen och plötsligt kommit på mig själv med att tänka saker som exempelvis "Näe, fan vad Orochimaru skulle ha ägt Itachi om jag fick bestämma!!"
 .. ^^ även om jag förstår (numera) varför han faktiskt INTE ägde Itachi i storyn, så ville jag verkligen få en chans att själv bevisa att så kunde vara fallet.



CONS


Det jag däremot VILL klaga lite på är fortfarande det begränsade antalet jutsus som finns i utbudet av karaktärer. Det är fortfarande EN Ninjutsu och EN Ultimate jutsu per karaktär. Visst kan man låsa upp en alternativ jutsu för vissa karaktärer, men det känns fortfarande rätt så fattigt; särskilt med tanke på hur karaktärerna hade fler jutsus per individ i exempelvis föregångarna till PS2. (!!)
Det borde man ha tänkt på här, speciellt om man tänker på hur många jutsus varje karaktär faktiskt kan använda i mangan/animen och sen även för att detta spel var slimmat just för att fokusera på fightingen istället för free roaming.

En annan sak som stör mig lite är att även om jag har gjort det klart att en nedbantad story mode är att föredra, så gör slideshowen ett överraskande undermåligt försök att brodera ut storyn för oinvigda.
Sagan i sig är en enda röra, och även om jag inser att skaparna ville presentera samma story (som numera är rätt uttjatad om vi ska vara ärliga) i nytt ljus, så hade det ändå kunnat gjorts bättre.
Man får inga riktigt bra förklaringar till varför vissa saker händer, vilka dom är eller varför vissa karaktärer gör som dom gör. Och motivation är viktigt.
Det är därför jag skulle vilja säga att Story mode bara kommer förstås av dom som sett animen/läst mangan. Ingen annan kommer att fatta ett dugg, för hopp mellan handlingar och arcs görs hej vilt.
Det som får mig att tända till här är det faktum att det på en recension av spelet stod att "detta spel är till för att dom som aldrig har upplevt Naruto förut ska få en chans att förstå hela storyn" osv osv....
Jag kan köpa att Story Mode i Generations är en övergripande redogörelse, vilket är helt okej.
I en snabb resumé så är det fullt förståeligt att man skippar vissa detaljer, vilket också är okej.
Det som INTE är okej är att man i processen inte sorterar ut vilka detaljer som är viktiga kontra vilka detaljer som man kan spola ner i brunsåsen.
Nyckeln är anledning och konsekvens; action-reaction. Hälften av dom spelbara karaktärerna får inte ens en bra introduktion i storyn; alla kages förutom hokage, eller exempelvis granny Chiyo. Och det absolut första jag tänkte när jag spelade story mode som Young Naruto för första gången var "Vänta, alla som inte är invigda i storyn kommer ju säga varför har Naruto en fucking räv-demon i sin kropp???? o.0" ..

Och nu säger alla smartasses "men hallå, storyn berättas ju ur olika perspektiv. Det som inte visas eller förklaras i en berättas ur en annan synvinkel i en annan Tale"... mjo, må så vara, men det gör det fortfarande inte lätt för en novis som vill veta vad det här med Naruto handlar om från första början.
Och ärligt talat, berättarna hoppar över viktiga bitar som gör att sammanhanget är som bortblåst.



SLUTSATS


Köp spelet och det kommer endast vara kul tidsfördriv, form utan mening.
Se animen innan du köper spelet och du kommer vilja ranka det som bland dom BÄSTA fighting-spelen ever!




BETYG:

Förmodligen det bästa Naruto-spelet hittills. Med det sagt, så ska det ändock tilläggas att det kunde gjorts bättre.
Det blir tre och en halv dödsstjärnor av fem möjliga.

 
 
 
2012-07-24 @ 17:49:00 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

SPELRECENSION - Dragon Age: Origins




Carámba, är det redan Torsdag!!?? :O

Och jag som skulle hinna göra en massa innan lovet var slut. :( Hmmm. Aja, det löser sig.

Jag vänder på huvudet och tittar ut, och... ni vet hur man på filmer om arktis brukar se snöstormar och piskande vindar som viner fram över den snötäckta marken?

Där är jag nu, kan man säga. ^^
Jag undrar hur mycket vatten som egentligen ligger på sveriges sammanlagda yta idag... undrar som det skulle räcka för att fylla t.ex vänern... eller om det kanske tillomed skulle kunna bli ett eget hav? ^^
Tänk efter, jag menar, nu syftar jag på varje centimeter av fristående snö och istapp som finns packade på våra gårdar, som ligger stillsamt i våra skogar och som även blåser in när vi bara öppnar ytterdörren.

Tänk vilken energi man skulle kunna få ut om man kom på något sätt att just utvinna energi ur fusionsprocessen då fast snö övergår i flytande form. ^^ Varje vår skulle man kunna ha "REN ENERGI MED SMÄLTANDE SNÖ"-dagen eller nåt XD

Okej, nog med nonsens. :)

Sitter för tillfället och tråkar, då jag väntar på att tvätten ska torka nere i tvättstugan. Klockan 4 är den klar och jag funderar på vad jag ska göra fram tills dess.
Skulle kunna städa, men det är för omständigt.



Jag vet! Jag kan recensera Dragonage.

Jo det gör jag, för jag har just kommit på att jag har tappat motivationen att fortsätta spela det innan jag har varvat det och det är aldrig kul. :(

Så här har ni det.





Okej, då kör vi då..


Jaa, Bioware, precis som Rockstar, kan bara göra en typ av spel, verkar det som. Det råkar också vara så att just den här genren älskar jag.

Då Rockstar har snöat in på sina lone ranger/gunman sandlåde-äventyr, så har Bioware på samma sätt stagnerat i grupp-RPGs.
Men inget ont om dom, för det råkar vara en av mina absoluta favorit-genrer; det har det varit ända sen KOTOR serien (som Obsidian slaktade totalt med uppföljaren, btw).
Men precis som den ljuvaste honung kan bli äcklig om man föräter sig på den, så kan jag börja tröttna på att samma koncept upprepar sig om och om igen, även om jag älskar just den spelstilen.

Med Dragonage är det som att man har tagit KOTOR-upplägget, flyttat det till ett fantasy-land istället för Star Wars-världen, dammat av det lite och lagt in nya namn och karaktärer. Men man ska fortfarande besöka olika SPECIFIKA platser, man ska samla på sig en grupp som man lär känna mer och mer om man pratar med dom under spelets gång, man ska ena folk mot det större hotet.

Känns detta igen? Jag kan ha fel, men det är exakt samma koncept som Star Wars: Knights of the Old Republic-spelen samt deras Mass Effect-serie. Bioware bara upprepar allt.

Men förvisso gör det inget, för jag tycker om det ändå. ^^ Man kan aldrig, i grund och botten, tröttna på det här om man är en äkta RPG-gamer, men ett varningens ljus måste ändå tändas för Biowares skull. Dom är på hal is nu; ett steg i samma riktning till och man kan börja tro att det inte finns något nytt att komma med.

Vad är bra med Dragon Age då? Ja, bortsett från att det är samma gamla historia i ny tappning, så gillar jag det faktum att i Origins så skapar man sin egen bakgrund mer konkret än man gör i dom andra syskonspelen. Visst, Mass Effect har samma koncept, men i DA får vi även spela oss igenom en första småstory som fokuserar på vad just du har valt för bakgrund och den storyn påverkar även resten av spelet.
Det gillas!

Vidare så slår jag gärna ett slag för handlingen. Även om konceptet har hörts förr och är äldre än Jura-perioden så är den djuplodande nog att hålla kvar mitt intresse.
Dock ska poängteras att jag nu har börjat, liksom i Red Dead mot slutet, vara tvungen att forcera fram lusten att spela, för motivationen har börjat mattas av.
Det har tillomed gått så långt att jag har valt att släppa alla sidouppdrag, för jag är bara så sugen på att få höra slutet av storyn. Och det är inte vanligt för att vara jag.
För att effektivt känna inlevelsen sprudla och promota realism; även om jag inte aktivt jagar några särskilda achievments, så brukar jag ändå vilja spendera mer tid på sidouppdragen i spel som det här, för det ger en känsla av att spelvärlden är större än bara huvuduppdraget.
Nu har jag helt enkelt släppt det kravet till fördel för att komma fram till slutet så fort som möjligt, och det säger inte lite om hur mycket jag har tappat suget.

Nå, slutsats.
Dragon Age: Origins är ett helt okej spel som ger hyfsad inlevelse och rätt bra spelkänsla, men många faktorer kan göra spelet lite drygt och tidskrävande; SÄRSKILT laddningssekvenserna, som är olidliga om man bara väntar på att respawnas från sista save-punkten för att fajta en boss igen.

Betyg så:

Jadu, måttligt roligt och ändå inte. Det blir två och en halv dödsstjärnor av fem möjliga. Sämre än Red Dead, men bättre än Darksiders.





Okej, nu ska jag fan göra annat. ^^

2011-01-06 @ 14:51:00 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (1) Trackbacks ()

SPELRECENSION - Ace Combat 6






Jag älskar verkligen rollen som skvadronsledare i flygspel. ^^ Det är därför spel som t.ex Lylat Wars till N64 eller Wing Commander till PC fortfarande har en kär plats i mitt hjärta.

När jag plockade upp Ace Combat 6: Fires of Liberation på Gamestop (förstås, för jag tar varje chans jag får att dra dit och se om snyggingen jobbar där^^) så vet jag inte riktigt vad jag väntade mig. Jag tänkte mest på att inte dra upp förhoppningarna för mycket, då detta förmodligen var ett rätt linjärt spel med snygg grafik och någon form av story som var sisådär halv-intressant.

Tja, i det stora hela så var det iochförsig sant. Spelet ger i stort sett vad som förväntas av det. Ace Combat 6 är en stridsflygplanssimulator där man som pilot ska medverka i huvudkampanjen att återta sitt hemland från den fientliga nationen Estovakia som i inledningen invaderar och erövrar republiken Emmeria. Dessa länder är självklart påhittade, men i spelet är dom äkta nog för att man ska ta det hela på allvar.
Man tar plats i historien som piloten Talisman, vars anrop är Garuda 1, och tillsammans med rotetvåan Garuda 2 utgör man en av Emmerias luftburna skvadroner; Garuda Team.
Detta team är relativt okänt i början men byggs sakta men säkert upp för att slutligen bli ökända och beryktade som flygaress av såväl Emmerias styrkor och civilbefolkning, som hos Estovakia och deras piloter; något som ger ett starkt intryck.

Spelet är till ytan sett inte så märkvärdigt, men trots det så gillar jag det.
Bakgrunden är klart godkänd och storyn återberättas fyndigt nog i filmsekvenser som följer olika karaktärer som handskas med kriget på olika sätt. En ung kvinnas sökande efter sin dotter i ruinerna av sitt gamla hemland, en Estovakisk överste och ex-pilot som fått marktjänst då han skadas i första uppdraget samt den lite udda besättningen på en pansarvagn ur Emmerias tankbrigad som söker efter en hemlig tunnel till banken i huvudstaden Gracemeria för att sno åt sig guldet i valvet, samtidigt som kriget pågår runt omkring dom.
Storyn är såpass gripande att man faktiskt känner sig som en del av kriget. Man känner för personernas separata tragedier och rycks med när det är dags för den sista offensiven för att återta Gracemeria.

Spelupplägget är begränsat till strider i luften, men dessa genomförs på ett skönt sätt; handlingen blommar ut klart och tydligt under varje uppdrag och man känner sig delaktig i striden från första sekund. Det ständiga radio-snacket under uppdragen understryker bara atmosfären av realism och man kan inte låta bli att småle när hetsporren Avalanche skryter om hur bra dom är eller när Ghost Eye berömmer Garuda 1 (dvs, mig ^^) för hur exemplariskt jag genomförde det senaste uppdraget.

Flygplanen som man kan ratta består av några av dom mest kända varumärkena från filmer som Top Gun och Independence Day; vi snackar bland andra F/A-18E SuperHornet, F-15E SuperEagle, SU-33 Flanker, A-10 Thunderbolt, F-14D SuperTomcat, F-16C Fighting Falcon och F-22E Raptor. Som tillägg kan man även ladda ner en mängd nya flygplan och färgsheman från Xbox live.
Spelkontrollen i sig är klanderfri. Planen följer som dom ska och reagerar hyfsat snabbt och antalet olika typer av vapen som man kan köpa gör att man täcker både luft och mark beroende på vad man väljer innan uppdraget; ett bra initiativ.

Musiken i spelet skiner igenom på ett fantastiskt sätt och särskilt låten "Liberation of Gracemeria" ger mig gåshud och det känns som om inget uppdrag någonsin kommer vara för svårt när jag hör den. Det gäller bara att ta sig igenom det sega introt som förvisso bygger upp spänningen i låten på ett bra sätt, men också är ungefär halva låten ^^ men sen krossar den allt. :)
Sparad i min smartphone. ^^

Det negativa med det här spelet är väl att det är kort och väldigt linjärt. Storyn medför vissa twister som man faktiskt inte riktigt förutser, men i övrigt bjuds man inte på så mycket mer än vad man själv inser kommer att hända. Som det är nu känns det lite som ett arkadspel rent spelmässigt sett, även om det är en underbart vacker simulator med sandlåde-yta att röra sig över. Jag kan säga en sak, att om AC6 hade varit mer icke-linjärt med handlingar som grenade av beroende på ens val, så hade spelet förmodligen fått något av mina högsta betyg.

Det blir tre och en halv dödstjärna, vilket är samma betyg som jag gav Red Dead Redemption, med en klar skilnad. För Ace Combat 6 är tre och en halv dödsstjärnor definitivt beröm; det gav mig vad jag väntade mig, men även på ett sånt sätt som gjorde mig positivt överraskad.
Red Dead däremot borde kunnat skrapa ihop åtminstone en fyra, så därför anser jag att tre och en halv dödstjärnor för ett äventyrsspel är att vara en aning under vattenytan.





Thats it for now! ^^

Today we take back Gracemeria!!

2010-12-06 @ 16:19:00 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

SPELRECENSION - Red Dead Redemption







Rockstar kan typ bara göra en sorts spel. GTA-spel.

I vanliga fall har jag inget emot GTA-spel, men Red Dead Redemption känns på något sätt som om Rockstar har tagit GTA och lagt hela konceptet i Amerikas ödemarker bara för att åter få ut lite mer pengar ur sandlådespels-konceptet.
Jag har väl spelat igenom ungefär halva Red Dead Redemption och jag börjar redan tröttna på det. Visst, det är ett jäkla bra spel. Storyn är helt okej och grafiken är knivskarpt vacker så man kan gråta.
Det ÄR ett bra spel. Seriously.

Men det blir gammalt förvånansvärt fort.
När man hoppar upp på hästryggen för hundrade gången och nästan kan efterhärma rytmen i hovklampet för att man har hört det så många gånger, så är det något som kliar i mina fingrar av avsmak.
Jag måste säkert ha räddat min fyrtionde dam-i-nöd från samma flock vargar som jag skjutit ihjäl oräkneliga gånger innan, när jag började inse att det inte var lika kul längre. Gör man samma saker väldigt ofta, som t.ex prisjägaruppdrag eller hjälpa kuskar att få tillbaka sina stulna kärror, osv, så blir det lätt tradigt.
Jag vet inte hur många gånger jag hörde den där förbannade Herbert Moon gasta om att han blivit bestulen. När jag inte orkade mer så skjöt jag skallen av honom och fick hela Armadillos poliskår efter mig. (som är typ, vadå.. två, tre mannar..?)

Det är av just den anledningen som jag klarade av att spela World of Warcraft i max 5 månader, och sista månaden satt jag bara på Auction House och kollade items. Grindandet och alla "samla på dig X antal såna här saker"-quests dödade mitt intresse totalt; även om det handlar om en spelvärld vars lore är skapade av Blizzard, dom bästa storymakarna idag.

Missförstå mig inte. Jag älskar sandlåde-spel med stora friheter; spel som just GTA och Red Dead. Men spelskaparna borde se till att hålla intresset för oss flyktiga gamers vid liv. Jag vill inte offra ett bra spel för att jag blir trött på det, ärligt. Det kommer bara av sig självt. Helt plötsligt inser jag att det har gått en hel dag utan att jag har suttit och spelat, och det brukar oftast vara en varningslampa för att mitt intresse för spelet som jag för stunden håller på med börjar dämpas. Det händer särskilt lätt om jag gör exakt samma saker sjuttioelvatusen gånger i ett spel.

En annan sak som jag stör mig på med Red Dead Redemption är musiken.
Eller rättare sagt, den obefintliga musiken.

Visst, jag tycker också att ensamma gitarrtoner och munspels-flås passar i en ödslig vilda västern. Det är precis så som jag växte upp med Clint Eastwood-filmerna.
Men på samma sätt som uppgifterna blir tröttsamma i längden så blir musiken med random-toner slutligen tjatig och oinspirerande.
Och det roliga är att när man kommer till Mexico så följer konceptet med! Det är bara instrumenten som byts ut.
Men det Rockstar inte har tänkt på är att Mexikanska trumpeter inte direkt har samma pondus när det gäller att spela ödslig western-musik. Det blir nästan bara löjligt.
Och vart fan kommer dragspel in i bilden??

Nej, skärpning nu.

Jag ska fortsätta ta mig igenom Red Dead Redemption, men händer inte mycket mer nyskapande än det som visats hittills så får spelet bara tre och en halv dödsstjärnor av fem möjliga.







2010-11-13 @ 19:19:00 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

SPELRECENSION - Darksiders







Okej, jag har precis spelat genom Darksiders och som vanligt när jag skriver en recension så gör jag det inte om det inte är så att jag har något viktigt att säga om ett spel.

Jag tänker inte ta upp det faktum att Darksiders är i det närmaste en exakt kopia av alla Zelda-spel jag nånsin har spelat (öppna kistor typ 90% av tiden, rida häst, slåss mot sin egen skuggbild, använda specifika vapen för specifika bossar eller specifika hinder, ta sig igenom pusseldesignade "grottor" .. tillomed vars kartsystem pekar ut vart kistor, skatter och bossar finns.. i sann zelda-anda.. osv)  .. då faktiskt så många andra spelare har gjort det, att jag känner att det som behöver sägas om Zeldas om-maskering till spel-famljens mörka lynnige emo-tonåring med apokalyps-tecken på sin keps behöver inte omdryftas mera.

Först och främst var inte spelet som jag trodde. Jag trodde att det skulle vara mer fritt. Jag hade fått för mig att det skulle vara kanske lite mer utav ett RPG och låta spelaren vara såpass fri som typ GTA eller Read Dead Redemption gör. Att man skulle kunna få utkämpa sina egna strider, att välja NÄR och mot vilka man stred och framför allt, att det skulle finnas fler folk att prata med. :S Ärligt nu, dom enda som dyker upp reguljärt är den där tama Vulgrim och den där irriterande Watchern. Alla andra personer (som för övrigt är ynka få) dyker bara upp i mellansekvenser eller så. Det fattiga karaktärsgalleriet gjorde spelet rätt så ödsligt, men inte på ett inlevelserikt sätt, utan mer på ett trist och torrt sätt.

Sen är det rätt ironiskt att jag klagar på att Darksiders har för lite frihet, när jag i en tidigare recension har klagat på ett annat spel för att vara alldeles FÖR fritt.

Låt mig förklara vad jag menar genom att först berätta om ett annat spel.
Som ni alla vet så verkligen avskyr jag den vidriga prostitution som blev Fable 2. Jag blev så grundligt besviken på det spelet (vilket jag skrev en egen recension om) att jag sålde det omedelbart och har inte sett mig om över axeln sen dess. I det spelet var det som bekant, en enorm frihet. Man kunde bli husägare, skaffa jobb och tillomed familj och barn. Det var så många sido-uppdrag och valmöjligheter att man totalt tappade fokus på vad som egentligen är drivande i ett riktigt RPG, storyn. Seriöst, det var inte The Sims jag ville spela!!  :S Men hursomhelst (känner att jag börjar jaga upp mig över F2 igen).. hursomhelst så var Fable 2s stora fatala misstag som sagt att man valde att sätta fokus alldeles för mycket på friheten, på att spelaren skulle kunna göra hur många detaljerade val i sitt liv som helst, medan man lät huvudstoryn, bakgrunden, själva kärnan i ett rollspel; den fick sätta sig i baksätet.. för här skulle det göras val, minsann!

Nå..
Darksiders är väl lite utav Fable 2s anti-tes. Om Fable 2 var waay för fritt då varenda val skapade trafikstockningar i handlingen, så är Darksiders tvärtom alldeles för linjärt. Man fick bara uppdrag och fiender och bossar som skulle dödas. Inget mer. Inget djuplodande här minsann.
Nej, jag tror ärligt att om Darksiders hade varit mer som ett "sandlåde"-spel som t.ex GTA, där man kunde prata med folk och göra ickelinjära val, då hade det blivit mer populärt än vad det är idag. För idag är det i all ärlighets namn bara hjärngymnastik med, den för ett pusselspel något över-episka bakgrundshistorien.

Det är det enda jag gillar med spelet. Storyn. Konceptet. Jag älskar just det här episka mellan gott och ont, himmel och helvete. Just när man tar bibliska koncept och gör dom till påtagliga äventyr... det fick mig att falla för Diablo serien och det gör, trots allt, att jag inte tycker det här spelet suger lika hårt som Fable 2.


Story:
Utomordentligt bra med inlevelse. ... MEN.. ja jag säger MEN.. för det finns ett MEN.... men storyn var fruktansvärt förvirrande och väldigt luddig.
T.ex.. "Vem förrådde vem? Han förrådde, men vänta nu .. var han också ond? .. men var han inte sådär från början... men va? nu ska dom plötsligt alla jaga honom.... varfölr då? dom har inga syften längre.... osv osv..."
Sånt uppskattas inte. Lite mer väldefinerade plot-twists till nästa del i serien, tack!

Action:
Väl utfört, även ifall många av fienderna blev en smula tröttsamma efter ett tag.

Återspelningsvärde:
Som alla linjära spel, noll, när man väl känner till historien. Att spela om det igen skulle bara vara enerverande med alla pussel.


Kents Betyg:





Två Dödstjärnor av fem möjliga

Så, imorgon ska jag sälja in Darksiders mot något som jag faktiskt ser fram emot. Inbytesvärde för ett möjligt inköp av en PSP! :D .... nice ^^ (betalar förstås mellanskilnaden, men har lite annat som också ska säljas in)
Ärligt, det behövs nu. Det är ju fan sommar :D ... och ska man ha sommar så kan man ju inte sitta inne o spela hela dagarna, va? eller hur! :D soliga dagar ska man absolut inte sitta inne och spela tv-spel :) ....

.... sitt UTE o spela istället!! XD XD XD

Tjo och gonatt!

2010-06-15 @ 00:22:00 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (0) Trackbacks ()

Mina tankar om filmen Avatar






Avatar

En vacker film.
En skön saga.
En tillflykt i denna gråtrista värld och en ögonöppnare för miljöfiender överallt.

.. men ...

Rent konceptsmässigt så är Avatar den 200:ade urepningen av ett väldigt utslitet scenario.
Vi har alla sett det förr: killen som jobbar för dom onda och infiltrerar dom goda, förälskar sig i en av dom och hittar en ny tro på sig själv då han plötsligt byter sida tack vare kärleken, tar upp kampen mot hans forna vapenbröder, blir således ledare för frihetskämparna och vinner sin lycka i slutet när det stora hotet är borta.

Ärligt talat, är det disney som har gjort den här filmen? För jag kan nämna hundratals titlar där den här historien redan har utspelat sig i annorlunda formler. Pocahontas, Atlantis m.m. Listan kan göras lång om man bara dammar av sina kunskaper i filmhistoria.
Men nej, det är 20th Century Fox som har gjort den, men som spelfilm och med dom dyraste effekterna någonsin. Därför blir den självklart också hyllad som ett mästerverk, när den i själva fallet är ett snyggt plagiat av en gammal genre.

Och särskilt genomtänkt är det nog inte heller.
Slutet är nog inte så lyckligt om man skulle fortsätta storyn efter att eftertexterna har rullat klart. Jag menar, det krävs inte ett geni för att fatta att människorna som blev körda på porten tillbaka till Jorden (iallafall några av dom hundratal som vi ser marschera iväg) kommer skvallra för sina mäktiga företag och myndigheter där hemma, som i sin tur skickar tillbaka hela flottan och bombar sönder Pandora till aska.
Militären och regeringar ser hot mot mänskligheten.
Företag och konglomerat ser guldgruvor i den dyrbara malmen.
Det har inte ändrat sig och det säger sig självt att människorna kommer komma tillbaka med en ännu större styrka.
Ärligt talat, ni tror väl inte att en ras så envis och girig som människan ger upp så lätt? Även om alla som tvingades bort från Pandora skulle försöka till det yttersta att tillsammans övertyga sina överordnade att det är mer trubbel än förtjänst att åka tillbaka, så är det fler folk som bara har potentiell vinst och fruktbar jord i blicken.

Jag ser dock hopp för uppföljaren.
Det känns rätt coolt att det har bekräftats att en uppföljare ska komma och att Sam Worthington har skrivit på för att återigen göra Jake.
Det skulle vara nice om människor skulle få en NÅGOT mer empatisk roll än dom hade i denna första.

Ser man på det sakligt, så skulle inte människor, så som vi är idag; gå så långt att vi skulle föra ett utrotningskrig mot en hel ras på en annan värld. Det skulle vi aldrig tillåta.
Vi skulle ha människorätts-aktivister, lagar, miljövänner och en brinnande opinion skrikandes efter blod vid trapporna till maktens dörrar om situationen ens skulle börja LIKNA det som beskrevs i filmen.

Jag hoppas att det blir en uppföljare värd namnet.

Nu har jag iofs pekat ut lite plattityder överlag här, men jag måste erkänna att effekterna var riktigt bra och även om storyn var plågsamt förutsägbar så var det rätt mycket känsla och bra inlevelse i filmen som gjorde att man bortsåg från att det var uppenbart att vissa saker skulle hända, redan innan dom hände.

Så hatten av till 20th Century Fox för att ha lyckats gjort ännu en gripande rulle av något som kom till för ett jäkla bra tag sen. Att dom trots det urholkade konceptet har lyckats röra mig till (nästan) tårar, gjorde min kväll.
Bra jobbat!

PS: lite mer originella idéer i uppföljaren, tack!

(Kommer jag köpa DVD:n? Chansen är nog rätt stor att jag gör det tillslut.)

2010-02-21 @ 01:32:17 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (1) Trackbacks ()

Recension av Harry Potter och Halvblodsprinsen



Jaha, då har jag alltså sett 6:e Harry Potter-filmen och eftersom jag i stort sett inte gjort något särskilt i övrigt idag så kommer detta inlägg handla om filmen och mina tankar om den.

Den var helt okej. Det börjar liksom hända lite saker nu. Jag har inte läst böckerna, så jag vet inte vad som kommer hända längre fram, men såvitt filmen angbehagar så är det en helt okej uppföljare. Inte lika spännande som De Vises Sten eller Fenixordern kanske, men definitivt en rulle värd HP stämpeln .

Mina första tankar direkt efter det att filmens eftertexter har rullat färdigt är att jag osökt lägger märke till att dom senaste 3 filmerna har alla slutat med att någon dör.
I Flammande bägaren dog Cedric (som återföddes till att bli den lik-bleke och tafatta Edward i Twilight), i Fenixordern dog Sirius Black (jävligt synd faktiskt, då Gary Oldman är en riktigt bra skådespelare) och nu i Halvblodprinsen mördades Dumbledore... av självaste Severus SNAPE!

.. nämen oj då, förstörde jag för er nu? Hemskt tanklöst av mig... ska inte hända igen..

Iallafall så gillar jag, tro det eller ej, att det börjar värka kärlek "banne mig" i HP. Jag är inte direkt den som är en stor fan av mush-mush filmer, men nu kändes det av någon underlig anledning uppfriskande med lite känslosam romantik.

Varför? Jo, för att ÄNTLIGEN har Harry, Hermoine och den vettlösa fågelskrämman Ron fått sina händer ur arslena och insett att dom faktiskt har unga och realistiskt aktiva tonårs-hjärtan under deras annars så gråa och livlösa yttren.


I korta drag kan filmen sammanfattas punktvis:
**SPOILERVARNING**

* Drygo Malfoy går från att vara en osnuten, stöddig liten blåsfisk till att faktiskt få tendenser till att bli rätt creepy och ond på riktigt.

* Harry är lika ovetande om både sig själv och sina omgivningar som vanligt och fortsätter sin trevliga film-tradition med att slösa bort hälften av filmen med att ställa en massa frågor; enbart för tittarens skull naturligtvis. (för tänk om vi inte skulle fatta alla detaljer :O !! OMG)

* Hermione är lika vacker som vanligt *suck* DREAMY-eyes.. ^^ Dock skulle hennes anorexia-tendenser gärna kunna få dämpas lite.
Herregud, kvinnor! Vad är det för fel på er?? Lite kött på bröst, rumpa och lår skadar inte. Det gör alla aspekter så mycke mer attraktiva och man får garanterat mycket roligare i sängen. Jag vet att jag snackar för merparten av det manliga släktet när jag säger att det ÄR faktiskt inte lika kul att mysa med en ribbstol liksom. Men oj, förlåt.. nu kom jag ifrån ämnet här...

* Rons frisyr har mer och mer skrivit under för hans önskan om att bli medlem i the Beatles på allvar och blir, precis som the Beatles, något av en ikon att se upp till... tills han ligger i en sjukhussäng, förstås. Med undantag från det vanliga Scooby-Doo gänget och ett par lärare samt en manisk besatt kaninkokerska, så syns plötsligt inte en skymt av hans fans.
Stackars Ron. Han får lära sig det gamla ordspråket "fame is fleeting" den hårda vägen och att det alltid i slutändan är otacksamt att vara omtyckt endast i egenskap av ens prestationer. Så fort det går dåligt så sviker fansen.

* Fred och George Weasley ger sig in i massproduktionens gyllene värld och blir entreprenörer i sin egen lilla shop av magitricks. Kul för dom.
Mindre kul för deras respektive skådespelare, eftersom dom fick känna på spotlightens varma sken i MAX ett par minuter i denna film och hade garanterat inte lika roligt som i föregångarna. How the mighty hellraisers have fallen..

* Weasleys hem bränns ner. Bra drag egentligen. Jag menar, det var ingen mäklar-dröm från början direkt.

* Dumbledore säger hej då som överkucku för Fenixordern genom att låta sig själv bli dödad. Fascinerande taktik, verkligen..

* Aragog dog. (hurra för arachnofoberna, tråkigt för djurvännerna)

* Vi får reda på att Harry inte bara måste döda Voldemort, han måste döda SJU stycken Voldemorts, eller nåt sånt ... :S

* Voldemort själv gör igen, som i så många filmer före denna, endast en cameo i form av sitt yngre jag ur fram-manade minnen.
FÖR I HELVETE, WARNER BROTHERS! Ni hade något bra på gång när Thöö Daak Lård retörned! .. helt plötsligt får han inte någon screen-time igen. :S what gives? Gick publiksiffrorna ner efter att han dödade stackars Twilight-Edward? Eller beslutade Rowling att Voldemort behövde fila lite på sin mystik för att bli än mer uppseendeväckande? (seriöst; en snubbe som går från att vara ånga och ett ansikte på någons nacke till att återskapas från döden till den mest badass:iga trollkarlen som finns; det KAN inte vara mer uppseendeväckande)

Överlag tyckte jag filmen var bra, även om jag låter något sånär sarkastisk ibland, men.. EN sak älskade jag. Att Luna är kvar ... jag älskar Luna, hennes vanvettiga utryck och sanslösa förmåga att driva hem en spik i kistan för oss som väntar på ett gott skratt.
När jag såg henne i Lejon-huvudbonaden... jag var tvungen att backa och kolla om det flera gånger. Helt underbar tjej. Om inte Harry tar henne, så tar jag henne ^^ .. ty det bästa tjejer kan ge oss män är ett gott skratt som punkterar vår egen uppblåsta macho-mentalitet. :)

Nej just ja, Luna går säker, för Harry kladdar mer än gärna på Ginny! ^^

Så! Snipp snapp snut, så var sagan slut för den här gången.
Den sista filmen kommer i November detta år och ska, vad jag förstår, bli uppdelad i två delar. Otvivelaktigt Warner Brothers försök att hålla serien vid liv så länge som möjligt och mjölka så mycket pengar dom kan ur varumärket "Harry Potter".
Det är väl rätt normalt, antar jag. Jag bara hoppas att dom inte sabbar slutet till förmån för någon dold profit-agenda.

Nej, mina trogna undersåtar. Dags att krypa till kojs. Imorgon ska det bakas!!!!!!! ARGH!!!!!
Me want cookies. Me got sweet-tooth! Now me tired. Me go sleep now.
Bye-bye.





2010-01-02 @ 01:54:39 Permalink Mina Recensioner Kommentarer (3) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0