Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Jag älskar verkligen rollen som skvadronsledare i flygspel. ^^ Det är därför spel som t.ex Lylat Wars till N64 eller Wing Commander till PC fortfarande har en kär plats i mitt hjärta.

När jag plockade upp Ace Combat 6: Fires of Liberation på Gamestop (förstås, för jag tar varje chans jag får att dra dit och se om snyggingen jobbar där^^) så vet jag inte riktigt vad jag väntade mig. Jag tänkte mest på att inte dra upp förhoppningarna för mycket, då detta förmodligen var ett rätt linjärt spel med snygg grafik och någon form av story som var sisådär halv-intressant.

Tja, i det stora hela så var det iochförsig sant. Spelet ger i stort sett vad som förväntas av det. Ace Combat 6 är en stridsflygplanssimulator där man som pilot ska medverka i huvudkampanjen att återta sitt hemland från den fientliga nationen Estovakia som i inledningen invaderar och erövrar republiken Emmeria. Dessa länder är självklart påhittade, men i spelet är dom äkta nog för att man ska ta det hela på allvar.
Man tar plats i historien som piloten Talisman, vars anrop är Garuda 1, och tillsammans med rotetvåan Garuda 2 utgör man en av Emmerias luftburna skvadroner; Garuda Team.
Detta team är relativt okänt i början men byggs sakta men säkert upp för att slutligen bli ökända och beryktade som flygaress av såväl Emmerias styrkor och civilbefolkning, som hos Estovakia och deras piloter; något som ger ett starkt intryck.

Spelet är till ytan sett inte så märkvärdigt, men trots det så gillar jag det.
Bakgrunden är klart godkänd och storyn återberättas fyndigt nog i filmsekvenser som följer olika karaktärer som handskas med kriget på olika sätt. En ung kvinnas sökande efter sin dotter i ruinerna av sitt gamla hemland, en Estovakisk överste och ex-pilot som fått marktjänst då han skadas i första uppdraget samt den lite udda besättningen på en pansarvagn ur Emmerias tankbrigad som söker efter en hemlig tunnel till banken i huvudstaden Gracemeria för att sno åt sig guldet i valvet, samtidigt som kriget pågår runt omkring dom.
Storyn är såpass gripande att man faktiskt känner sig som en del av kriget. Man känner för personernas separata tragedier och rycks med när det är dags för den sista offensiven för att återta Gracemeria.

Spelupplägget är begränsat till strider i luften, men dessa genomförs på ett skönt sätt; handlingen blommar ut klart och tydligt under varje uppdrag och man känner sig delaktig i striden från första sekund. Det ständiga radio-snacket under uppdragen understryker bara atmosfären av realism och man kan inte låta bli att småle när hetsporren Avalanche skryter om hur bra dom är eller när Ghost Eye berömmer Garuda 1 (dvs, mig ^^) för hur exemplariskt jag genomförde det senaste uppdraget.

Flygplanen som man kan ratta består av några av dom mest kända varumärkena från filmer som Top Gun och Independence Day; vi snackar bland andra F/A-18E SuperHornet, F-15E SuperEagle, SU-33 Flanker, A-10 Thunderbolt, F-14D SuperTomcat, F-16C Fighting Falcon och F-22E Raptor. Som tillägg kan man även ladda ner en mängd nya flygplan och färgsheman från Xbox live.
Spelkontrollen i sig är klanderfri. Planen följer som dom ska och reagerar hyfsat snabbt och antalet olika typer av vapen som man kan köpa gör att man täcker både luft och mark beroende på vad man väljer innan uppdraget; ett bra initiativ.

Musiken i spelet skiner igenom på ett fantastiskt sätt och särskilt låten "Liberation of Gracemeria" ger mig gåshud och det känns som om inget uppdrag någonsin kommer vara för svårt när jag hör den. Det gäller bara att ta sig igenom det sega introt som förvisso bygger upp spänningen i låten på ett bra sätt, men också är ungefär halva låten ^^ men sen krossar den allt. :)
Sparad i min smartphone. ^^

Det negativa med det här spelet är väl att det är kort och väldigt linjärt. Storyn medför vissa twister som man faktiskt inte riktigt förutser, men i övrigt bjuds man inte på så mycket mer än vad man själv inser kommer att hända. Som det är nu känns det lite som ett arkadspel rent spelmässigt sett, även om det är en underbart vacker simulator med sandlåde-yta att röra sig över. Jag kan säga en sak, att om AC6 hade varit mer icke-linjärt med handlingar som grenade av beroende på ens val, så hade spelet förmodligen fått något av mina högsta betyg.

Det blir tre och en halv dödstjärna, vilket är samma betyg som jag gav Red Dead Redemption, med en klar skilnad. För Ace Combat 6 är tre och en halv dödsstjärnor definitivt beröm; det gav mig vad jag väntade mig, men även på ett sånt sätt som gjorde mig positivt överraskad.
Red Dead däremot borde kunnat skrapa ihop åtminstone en fyra, så därför anser jag att tre och en halv dödstjärnor för ett äventyrsspel är att vara en aning under vattenytan.





Thats it for now! ^^

Today we take back Gracemeria!!