Retrokojan på plats
God Jul!
Glad Tredje Advent
TÄNK!! Jag levde inte på existensminimum längre!! :D Hurraaa!! Det var första gången jag kunde kalla mig människa av lika värde. Jag hade äntligen normal lön, för första gången nånsin, vid 31 års ålder.
Glad första advent, farväl JordbroTV ..
Videobutiken öppnar..
Varför jag inte kommer spela WoW mer
Anledning(ar) till varför jag inte spelar World of Warcraft längre och förmodligen aldrig kommer gå tillbaka till det igen, även fast jag älskar själva spelet i sig:
(1) Det tar upp WAAAAAAAAAAY för mycket tid. Att vara WoWare är som att ha ett heltidsjobb där man ska hänga med i svängarna med alla nya expansioner som kommer.
Första månaden efter ett släpp så börjar man matta av intresset och tänka "okej, full-speccad nu, skönt, nu kanske jag kan få lite tid över o göra lite annat, kanske läsa den där boken som jag köpte och- nej VÄNTA, NU SLÄPPS NÄSTA EXPANSION MED MER DAILYS, GEAR OCH RAIDS. TRODDE DU ATT DU SKULLE FÅ LITE FRITID? PFT! GLÖM DET!"
Och låt mig inte dra upp frustrationen med guild som är hardcore och kräver att alla ska sitta hemma prick "20.00 för då går vår raid igång och alla ska vara med, annars ryker ni." .. fan, jag HAR ett liv utanför detta; mind if I tend to it for just a moment, please? .. pretty.. please?
(2) Förutsatt att du är som jag, och har ett spelsug som går i faser, så inser du som jag väldigt snart att varje gång man kommer tillbaka in i en ny WoW-fas så är det i stort sett bara en massa pluggande. Vilka stats som är bäst för den här klassen, vilka rotationer som ger mest dps, vilka skills som är bäst att ha om du har den här professionen, vilken klass som är bäst för din personliga spelstil eftersom dom ändrar sig och byter roller med typ varje jävla expansion.... GAAAAAAAAAAH!!!! JAG ORKAR INTE! Lägg av!! Jag lämnade matten på gymnasiet, låt den fan vara begraven där.
Och allt det här..... ALLT det här.. ska man lära in sig på nytt igen, VARJE gång man har tagit ett break från WoW. Att bara lära om sig hur man lirade sin gamla rotation kan vara sjukt jobbigt bara det, men sen kan det ju också tas bort och läggas till nya skills i expansionen som kom medan du blundade, vilket gör dig än mer bortkommen. Läxhjälp, någon?
(3) Mitt största problem med WoW är och förblir samma problem som jag har haft med det sen dag 1 (i mitt fall, kring 2008-ish) .. och det är att det ställs krav på mig av andra spelare. När jag spelar ett spel så gör jag det för att njuta och slappna av, inte för att behöva utstå besvikna utrop som "men ååååh, du drar ju aggro om du går den vägen, men guuuud vilken n00b!!! Men va?? Har du SÅÅÅ låg DPS? Du är ju sjukt dålig!".. osv osv.
Jag menar, t.o.m omtänksamma guildledare som inte är 12-åriga troll kan ändå inte riktigt dölja det faktum att man själv utgör en dålig del av gruppen när man inte direkt bidrog nånstans till att bränna ner senaste bossens hälsomätare. "jo, du kanske borde skaffa lite bättre gear,va?"
Överhuvudtaget så hatar jag.. alltså, verkligen avskyr att vara beroende av och svarande inför andra. Hade WoW varit ett singelspelar-spel så hade jag varit i nörd-orgasm-heaven, för jag verkligen älskar Blizzards storys. Men för min del bryr jag mig inte ens om att det överhuvudtaget finns andra spelare i Azeroth, dom typ finns inte för mig. Det är därför jag aldrig nånsin (nej, jag skojar inte, till denna dag har jag aldrig) spelat PvP. I'm serious. Det är precis som i fps-spel online, det ger mig ingenting. Sitta och meja ner varandra och hånskratta över mikrofon utan vare sig nån ball story eller roleplay. Usch!
Nej, ge mig en kopp varm choklad en fredagkväll och sätt mig framför singelspelar-RPGs som Mass Effect eller Chrono Trigger och ni har mig i mitt esse. Då är det bara jag, spelet och ett riktigt ballt "larger than life"-äventyr.
Med allt detta, lägg även till den där roliga lilla prenumerationsavgiften som dras varannan månad (med risk för att slänga pengar i havet ifall du glömmer bort att frysa kontot om du tar en paus från WoW) och du har en fint sammanpackad bunt av anledningar till varför jag aldrig (förmodligen) kommer spela WoW igen. Jag bara orkar inte. Det är tanken som direkt infinner sig när jag ibland funderar på att ta upp det igen. "Nej men ååh, jag orkar inte". Och det är inte vad riktiga spel är för mig. Suget ska ge mig motivationen som gör mig inbiten, inte slås tillbaka av omständigheter kring spelandet.
Men det är synd .... för jag har haft många mysiga, ensamma kvällar med Burning Crusade och Cataclysm (missade WotLK, under ett break förstås) t.ex när jag har utforskat på egen hand, när jag har gearat upp och lyckats pugga mig igenom en dungeon och sett genuina lore-vänliga händelser som (scriptat) ändrar på hela världen p.g.a lilla mig.. då har man känt sig speciell och verkligen uppskattat WoW.
Så tråkigt bara att man, för att verkligen kunna se riktig end game-content, måste ingå i raider där allting ställs på sin spets och alla behöver vara extremt duktiga på att samarbeta. Även om jag skulle gå med i ett riktigt bra guild med toleranta medlemmar så kommer jag aldrig kunna ändra på det faktum att jag i grund och botten är rätt blyg online, kommer aldrig gilla att samarbeta i grupper med andra eller prata i mikrofon och definitivt hellre föredrar att bara köra solo.
Så, World of Warcraft... det var kul så länge det varade.
Känslorester är så irriterande!
Det är både fascinerande och frustrerande hur vissa personer sitter fast i ens sinne när dom väl har gjort ett starkt intryck på ens liv. Har man väl klickat på ett djupare plan så går det aldrig över, oavsett hur mycket jord man försöker skyffla över det som en gång har varit.
Hur man, oavsett hur länge sen det var man hördes, direkt lämnar bordssällskap på krogen för att ta samtalet när hon ringer. Hur man omedelbart inte kan hjälpa att man plötsligt får en alldeles galet glad känsla när man ser att det är hon.
"Special case, jag måste ta det här" ... låtsas som att det är ett allvarligt samtal och sen bara få stå ute och prata med henne så länge man kan.
Att sen höra henne berätta att hon har blivit kär i nån och även höra att denna person kommit henne närmare än hon och jag nånsin varit, det .... jadu... det tar liksom litegrann udden ur allt. Så man åker hem mer deprimerad än innan man svarade i telefonen.
Jag önskar verkligen... alltså, VERKLIGEN .... att man hade ett mixerbord med knappar och rattar, spakar och switchar, som man kunde komma åt där man kunde stänga av vissa känslor för vissa personer. Det är fanimig en nödvändighet.
Jag vill inte ha kvar dom här känslorna. Inte alls. Sluta vara här!! Ni är oönskade och absolut inte längre vare sig passande eller aktuella längre. Alltså dra!
Senaste avsnittet av Flashback
Säg nej till lodräta filmer! Sprid kunskapen.
Tjejer, snälla.. våga slappna av lite i sängen
Okej, nu kommer ett fundersamt inlägg om sex, så alla ni som är kräsmagade, vänligen sluta läs nu.
Jag tänkte här och nu ta upp en sak som jag har funderat över länge och det är det faktum att många tjejer har jättesvårt för att slappna av och tillåta sig själv att njuta fullt ut i sängen. Och jag märker att detta förekommer som mest bland tjejer som är under 30.
Efter en tid när man har levt ett proaktivt sexuellt hälsosamt liv så lär man sig förr eller senare hur man kan se om en rendez-vous i sängen är "helt okej" eller om den är "fantastisk" för ens sängpartner. Man börjar kunna läsa av reaktioner.
Du kan se det på en mängd olika små tecken som exempelvis att hon sluter sina ögon omedvetet, hon tillåter sig själv att stöna ut små läten som ger ljud till vad hon känner under fysisk stimulans och hennes händer och läppar söker sig helt och hållet självmant till ställen på din kropp som hon vill känna och smaka på.
Är sexet såhär bra så tenderar hon att förlora sig själv i den erotiskt laddade situationen och tappar den primära kontrollen av hennes beteende såtillvida att hon slutar tänka på saker som krav, prestation, "vad en kille vill ha", osv, och tilllåter sig istället helt enkelt att njuta fullt ut av det som händer.
Så som sex ska vara. Naturligt flytande.
Men många tjejer har den märkliga spärren att dom hellre tillfredsställer mannen utan att vilja få nånting tillbaka, ja en del blir faktiskt riktigt obekväma när man vill göra det skönt för dom. Dom suger kuk som om deras liv hängde på det och bjuder mycket hellre in till penetrativt samlag än att först bli skönt fingrade eller slickade om så erbjuds, osv.
En slags bakvänd egoism.
Nästan som om det är nåt som dom anser förväntas av dom.
Till exempel, just det där med att bli slickad.. ett förvånansvärt stort antal tjejer gillar inte att bli slickade.
Inte alls.
När jag först stötte på den här inställningen för ett X antal år sen så blev jag uppriktigt förvånad och nästan lite förnärmad. Jag hade börjat bli riktigt bra på att slicka, hade fått upp en del tidigare sängpartners i brygga vid enstaka tillfällen och här fanns plötsligt någon som inte ville ha det jag erbjöd, som inte vare sig visste om vad jag kunde ge eller inte heller (uppenbarligen) ens vågade tro på att jag hade potentialen att kunna ändra hennes uppfattning om frågan.
Jag svalde dock min stolthet eftersom jag snabbt insåg att det inte var personligt menat och efter lite diskuterande och ett intygande från min sida om att jag skulle sluta omedelbart ifall hon inte gillade det, så vart den natten extremt givande när en ny värld som hon inte visste om öppnade sig för henne. Efteråt var hon glad för att hon hade vågat ta steget och tackade mig för att jag hade velat ge henne oralsex. Det kändes lite som att hon hade trott att det var någon slags uppoffring för mig att gå ner på henne när det i själva verket var nåt jag ville, men efter många om och men så började hon till slut våga tro på att jag faktiskt talade sanning och inte gjorde mig till för hennes skull.
Jag förundras av denna avhållande attityd, nånting som är direkt kontraproduktivt gentemot sexets hela syfte.
Dessa självbegränsande val om att avhålla sig från att få njutning kan förstås helt och hållet vara en ren personlig preferens, inget konstigt med det, en inställning som eventuellt kan ha uppstått ur tidigare sexuella erfarenheter som har varit mindre lyckade då killen kanske har slickat för hårt eller för länge eller vad som....
Men det är ett val som stjälper henne till den milda grad att sexet i sig blir meningslöst, för när en tjej inte tillåter sig själv att njuta så stänger hon av den delen av sexet som för hennes egen del faktiskt är hela poängen, och oralsex för både killar som för tjejer är en helt magisk upplevelse när det görs rätt; med lika delar respekt, ömhet och entusiasm.
Sex ska inte vara "bara för min skull", det ska vara för att du ska få ut nåt av det också. Om en tjej jag ligger med är undergiven och tänder på det så är det en sak, men att vara så till lags att hon inte ens vill att jag bryr mig om hennes njutning, då är det verkligen nåt som inte står rätt till
Under åren så har jag funderat mycket på vad som kan vara orsaken bakom denna kollektiva ovilja till att våga försöka låta en kille göra det skönt för en tjej, för det här är inte sällsynt, det är ett förvånansvärt återkommande syndrom.
Kan den stereotypa fördomen om att tjejer ska vara servila, både i och utanför sängen, vara en bidragande faktor?
Eller har tidiga erferenheter med omogna killar som bara varit egoistiska blivit så vida spridda och så vanliga bland tjejer, att det gett upphov till vad som idag nästan blivit som en gemensam psykisk åkomma för många?
Jag gissar på att dom flesta av dessa tjejer inte vet vad dom går misste om när dom vägrar låta en kille göra det skönt för dom och det är en tragedi i sig. Sex utan njutning för den ena parten är lika meningsfullt som att äta korvbrödet utan korven.
Visst, dessa personer kanske skulle säga att det "funkar för dom", att dom föredrar det såhär, osv .. men samtidigt så är sex så mycket mer än bara en ensidig stimulans; ville jag bara HA njutning så duger min hand lika bra.
Det jag vill ha med en annan person är ett socialt erotiskt utbyte med nån som jag vet har valt att inleda en sexuell relation med mig för att hon vill njuta tillsammans med mig, och då ska jag vara lika mycket hennes som hon är min.
Jag och dom flesta normala män med mig vill inte ha en docka som ger upp sina egna behov till fördel för att utstå något som kanske inte alls är särskilt bekvämt för henne; främst så vill jag inte att hon SJÄLV ser på sig som sådan.
Jag vill ha en ärlig och uppriktig tjej som vågar ta för sig, säga vad hon föredrar, vad hon vill prova och framför allt, vågar lita på mig såtillvida att hon tillåter sig själv att njuta av det som jag ger.
Missförstå mig inte nu, jag vill inte låta för hård heller. Som att slappna av skulle vara det lättaste i världen; det vet jag (om någon) hur det absolut INTE är. Det kanske är så att spärren har blivit uppbyggd under flera år av ett obalanserat förhållande i ditt förflutna, och isåntfall kan det ta väldigt mycket tid och tonvis med förtroende för att kunna byggas upp igen. Det har jag full förståelse för.
Det enda jag vill säga är att om du verkligen ska ha sex så försök våga släpp loss och ta lite initiativ. Sex ska inte vara som att serva en bil. Det är bra att du ger, men tillåt dig själv att ta lite också. Blir det för ensidigt så att du hamnar i en servil roll och ger utan att få nåt så är det stor risk att du kommer känna dig utnyttjad (and not in a good way) och då är det bättre för er båda om ni väntar med att ha sex tills du känner att du litar på den här personen och tycker så mycket om honom att du kan släppa på spärren och slappna av tillsammans med han.
Ett allmänt tips är att inte tänka så mycket. Tänk inte alls faktiskt. Tankar är mord för bra sex. (förutom inlevelse-tankar i rollspel) Känn istället, med både sinne och kropp. Don't think. Feel.
Våga lita på er partner, men visa också vad du vill ha. Kommunicera. Jag lovar er att det kommer ge er ett sexliv som är helt magnifikt istället för nåt som bara är okej.
Go for it!!
Lite videoklipp som jag har råkat försumma
Så jag ber så hemskt mycket om ursäkt och lägger nu upp dom här så inget ska missas. :)
Game of Thrones tröttsamma mall ..
Okej, jag måste bara skriva här och nu...
Sorry förresten, för att jag inte har skrivit på länge.. det känns nästan som att jag borde inleda med nån slags ursäkt samt ett sammandrag av det senaste halvåret då mycket har hänt på sistone och jag borde rada upp en sammanfattning, men jag såg precis sista avsnittet av säsong fem av Game of Thrones och jag behöver bara ventilera lite åsikter.
VARNING dock, spoilers kommer en bit ner!!!
Det är inte ens så att jag blir särskilt chockad längre.. efter avsnittet "Rains of Castamere" i säsong tre där Red Wedding åstadkom en av dom mest grafiskt brutala plot-twistarna i televisionens historia, så känns det inte som att jag längre kan bli överraskad; alla är fria måltavlor.
Nå, efter att ha accepterat detta så börjar man fokusera mer på story, en story som KAN ta vilken vändning som helst. Det är jättebra.
Jag älskade att vi har tagit oss loss från Hollywoods uråldriga recept där hjältarna besegrar dom onda, alla goda överlever och lever lyckliga i alla sina dagar.
Med detta sagt så gäller det att komma ihåg att story inte får vara negativ altför konstant så det blir rutin att förvänta sig att dom onda vinner, då skulle serien bli för ensidig och deprimerande..... vilket hände ÅTERIGEN i sista avsnittet av säsong fem... -.-
Det här avsnittet kändes nästan för fake. Med det menar jag att det överdosade så totalt på negativitet att det kändes som ett pressat försök av producenterna att försöka återskapa chocken och spänningen från just Red Wedding. Jag hade förstås väntat mig ett par två, tre dödsfall här och där, säkert tillomed någon som man hade fäst sig vid, men här... i princip var femte minut så dog någon, folk trillade av pinnen som på löpande band.
Hey jag gillar oväntade dödsfall i såna här tv-serier lika mycket som vem som helst, jag har inga problem med att se småflickor bli brända på bål osv osv.. men MÄNGDEN dödsfall kan gå till överdrift såtillvida att man märker klart och tydligt att det är uppenbara försök till att chockera.
--- SPOILERS!! ---
Jag menar, ska vi se hur många döda karaktärer vi kan räkna ihop under bara det här avsnittet? Jag räknar inte med statister nu som Stannis armé...
Okej.. Selyse hängde sig själv, Meryn Trannt lönnmördades av Arya som i sin tur inte dog men blev blind, Stannis blev avrättad, Myranda knuffades från borgmuren, Sansa och Theon hoppade mot en förmodad död, Myrcella blev förgiftad, Ellaria tog gift (verkade det som) frivilligt.. och allas vår kära Jon Snow blev förråd på exakt samma sätt som Julius Caesar; ihjälhuggen av sina kråk-kollegor med otaliga dolkstötar.
Tio pers som man har tagit till sig.
Mind you, många av dessa dödsfall är bara förmodade då vi faktiskt aldrig ser folk dö i exempelvis Stannis eller Sansas fall, men jag räknar med dom ändå då producenterna vill att vi ska tro det och det därför gills som förmodade dödsfall.
Vad jag inte förstår är hur dom nu ska gå vidare från Jon Snows död. Hans död lämnar en hel del obesvarat; i grund och botten så sköt kråkorna sig själva i foten när dom dödade honom då han i princip var den enda som kunde ena free folk och alla andra; det kommer bli som en snövit ångvält när white walkers kommer.
Som avslutande ord så rycker jag helt enkelt på axlarna och får vänta tills nästa säsong, men det här avsnittet har lämnat mig som i en deprimerad och oförväntansfull misär där jag i stort sett inte längre bryr mig.
Det är det som den här serien gör bra; den får oss att ge upp. Det tar ett tag, menförr eller senare så inser man att inga av protagonisterna nånsin kommer att få en tillfredsställande hämnd på något vis. Ned starks familj är ett solklart exempel på det..
Starks ätt var illa åtgånga redan innan serien började, med Neds bror och pappa som brändes levande och hans syster som kidnappades av Rhaegar Targaryen.
Sen kom serien där Ned blir ditsatt orättvist som förrädare och avrättades, Sansa tvingas in i ett sadistiskt giftermål efter det andra, Robb och Catelyn massakreras, Jon Snow mördas.. det här är en familj av protagonister som har fått utstå smärta efter smärta, tragedi efter tragedi, sorg efter sorg och förödmjukelse efter förödmjukelse... efter ett tag kan man tycka "okej, det räcker nu. Kom med nåt nytt".
Alltså, jag har all respekt för George R.R Martin och hans sätt att berätta en saga på; jag förstår hans "if you where expecting a happy ending, you have not been paying attention"-vinkling... men en bra berättelse måste kunna komma upp efter luft ibland.
NÅNTING bra måste balansera ut det hemska, annars blir allt bara en vältrande soppa av elände och tragedi.
Och när en historia blir sådär enformig och nedgången så är det ett under att man fortsätter titta.
Ja, man fortsätter för att man vill se vad som händer härnäst, men det är inte lika spännande längre.
Det blir en antites till dom stereotypa happy ending-sagorna.... en total motsvarighet, men inte heller en så lika välutformad och balanserad saga som den själv tror att den är.
Nu ska jag vänta ett år tills fortsättningen... yippie..
Vila i frid, moster Monica
Flashback: Avsnitt 2 - Club Nintendo och Nintendomagasinet
Retrolördag med Simon: Del 3
Gott Nytt År!!
DET GÅNGNA ÅRET 2014 !
Tomten är en kommunist
TOMTEN ÄR EN KOMMUNIST! :D
Fjärde Advent - Sista Nyhetsrapporten
Retrofredag med Simon: Del 2
Tredje advent - Tråkiga nyheter
Så det är jul igen och klappar ska öppnas... med det undantaget att det i år kommer bli klappfattigt så det förslår!
Morsan har brutit upp med sitt ex så han är ur bilden, sen har hon varit tvungen att köpa nya glasögon vilket kostat en mindre förmögenhet.. och jag själv verkar inte få ut min lön denna månad p.g.a byråkratiskt sjabbel, vilket gör att min chef godhjärtat nog väljer att stå för min hyra och räkningar tills han kan få ut min riktiga lön........ så att, ja.. det kommer bli en riktigt fattig jul detta år.
Vilket är synd för jag hade tänkt julklappsshoppa ordentligt för en gångs skull när jag hade fått en rejäl lön... men aah... no such luck.