Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

 

 

 

Glad Andra Advent och tack för den här helgen som var!! :D Grattis till Malin som vann den stoora stora karaoketävlingen på Söderby Krog!! ^^

 

 

 

 

 

Så första advent är här. Yup its that time of the year again. :) Glad första advent. ^^

 

 

 

Jag får då och då frågan om varför jag inte har nån tjej.

 

Det är intressant, för det första, varför folk antar att jag är UTE efter ett förhållande från början.

 

"Näe, för ingen vill ju vara ensam?"

Näe, det må vara sant i det långa loppet, men såhär ligger det till:

 

Jag har valt detta. Det stämmer. Jag har valt bort potentiella partners som har varit attraktiva både fysiskt och emotionellt stimulerande.

 

Och följande tanke är mitt resonemang för att vilja välja singellivet.

 

Jag tror att majoriteten av människor bluffar sig in i förhållanden i dom allra flesta parbildningarna. För att dom är rädda för att vara ensamma, för att dom tycker att det ger nån sorts typ av status eller för att dom kanske behöver tröst för att dom nyligen har blivit dumpade, vad vet jag.

 

Men poängen är att folk hittar så otroligt många dumma anledningar till att gå in i förhållanden idag förutom den enda anledning som borde vara deras enda ledsagande stjärna; dvs äkta kärlek.

Och äkta kärlek är sällsynt, ännu mer sällsynt om den är besvarad (på RÄTT sätt), det är inget som dyker upp runt hörnet varje dag.

 

När man tänker på en person upprepade gånger, ofta med varma känslor i hjärtat så det pirrar och gärna ofrivilligt, DÅ handlar det om kärlek.

 

Men idag byts det partners regelbundet som om det vore någon gigantisk emotionell loppmarknad och folk överväger vilken partner dom får det bäst med; det ska säljas, bytas, förhandlas och kompromissas.

 

Det är inte kärlek.

Inte på nåt sätt.

 

Därför går det också oftast som det går, hjärtan krossas för man var för olika, hade inte samma mål, man utnyttjades, etc.

 

Därmed så ser jag objektivt på hur jag fortfarande förblir stående ensam, då jag har vägrat på några som helst villkor att ge mig in i ett förhållande förrän jag får dom där tokförälskade känslorna; något som har hänt typ 3 - 4 gånger i mitt 31-åriga liv.

 

Men hellre det än det som jag ser sker på krogen; killar till höger och vänster gråter sig in i tjejers tröstande armar, säger att dom är dom enda som förstår och får ett mercy-fuck vilket riskerar sluta i ett halvhjärtat förhållande, eller så köper dom drinkar och bedyrar att hon är något speciellt och skapar en relation baserad på lögner.

 

Sen efter typ tre dagar så börjar man se facebook-kommentarer på tjejens sida om att hon kanske var lite förhastad i sitt beslut då det hatas och förbannas och ångras bittert.

 

*FACEPALM*

 

Hellre ärlig och solo än oärlig och upptagen.

 

Sen har jag inte direkt lätt för att bli kär heller och även om jag känner dom känslorna kan jag ha svårt att våga ta steget, det erkänner jag; p.g.a omständigheter eller annat.

 

Men det viktiga är ändå att jag vägrar att ljuga mig in i ett förhållande för att "ha nån".

Har jag inte äkta känslor för personen? Varför ska jag då bli ihop med personen? Ge henne falska intryck, osv.

För att ligga? Det finns enklare och mer platoniska sätt att ligga på än att systematisk förbereda för att krossa ett litet varmt hjärta längre fram.

 

Så vad är poängen? Jag har ofta frågat mig det, kan inte folk tänka långsiktigt?

"Kommer det här vara? Kommer jag att förbli kär i den här personen? ÄR det här kärlek överhuvudtaget eller är det något annat? Vad vill jag och vad vill han/hon?"

 

Därför lever jag ett självvalt singelliv tills den rätta korsar min väg.

 

 

 

 

 

 

Och sen alla dessa jävla flashbacks......

 

 

 

 

Nu ska jag vara lite allvarlig här..

Jag kom nyligen till insikt om en sak.

 

Internet är en underbar sak som har gjort våra liv offantligt mycket lättare gällande många saker, inte minst kommunikation.

 

Men efter att ha tagit det första stora steget framåt under dom första åren efter millennieskiftet, så har internet idag tagit två steg bakåt, iallafall när det gäller kontakt potentiella partners emellan.

Låt mig förklara.

Internet hyllades i början av millenniet som den ideala mötesplatsen för singlar som sökte ett mindre ytligt sätt att träffa tilltänkta dejter på.

Tanken var att internet var ju så bra, för där behövde man inte gå enligt utseende, utan man kunde prata på ansiktslösa chattrum där text förmedlade känslor och åsikter istället för vem som var snyggast.

 

 

 

Internet var en plats där ALLA oavsett utseende, kön, läggning eller ålder äntligen kunde slappna av, vara sig själva och verkligen kunna prata med vem som helst utan några ytliga orosmoment; man kunde prata med folk som man aldrig hade vågat eller velat prata ansikte mot ansikte med; kanske för att man var blyg eller själv hade ytliga fördomar, etc etc.

Internet byggde framsteg inom den sociala strukturen och många förutfattade meningar föll ihop då människor runt hela sverige kunde kopplas samman och skapa band som man aldrig trodde hade varit möjliga bara fem år tidigare.

I stort sett vem som helst kunde logga in och nästan omedelbart komma i kontakt med intressanta personer på andra sidan skärmen utan att behöva vara blyg eller skämmas för vare sig utseende eller ålder; allt var acceptabelt, alla kunde prata med alla och text var de enda som behövdes.

Jag märkte själv hur lättsamt det var att komma i kontakt med folk utan några större krav. Det var en sån fruktansvärt påtaglig frihet att det nästan är omöjligt att beskriva för dom som inte fick uppleva den i fiberoptikens unga dagar. Internet kändes som framtidens väg; en väg till en djupare och mer mänsklig kontaktplattform.

 

 

 

Idag har tiderna dock förändrats radikalt och utvecklingen har på senare år strävat efter att ta internet åt rakt motsatt håll.

Dom befriande och kravlösa chattrummen har bytts ut mot desto mer ytliga sociala communitys där allt mer och mer bygger på att man ska kunna lägga upp bilder på sig och visa upp sig för omvärlden.

Dom sociala medierna har därmed återigen gått in för att påvisa hur viktiga våra utseenden är, och även ännu en gång, även fast det må vara omedvetet, återinfört den sociala regeln; "du är ingenting om du inte ser riktigt bra ut".

För ser du inte bra ut så får du inga likes.
Och får du inga likes så är du uppenbarligen mindre värd.

Dessa tysta fingervisningar är grunden för ett klassamhälle som återinför skolgården på nätet; samma typ av skolgård med uppdelade grupperingar som vi alla trodde att vi hade lämnat bakom oss i vårt progressiva samhälle.

Den anspråkslösa texten som tills nyligen så radikalt underbart kunde para ihop dom mest osannolika själsfränder, har nu ersatts med sajter för bilder där alla ska lägga huvudet på sned och docksött pussa kameran eller posera med enbart magrutor i fokus.

Visst är det lätt att säga "men så är de ju inte alls, jag lägger upp vad jag vill". Men gör du verkligen det? Ta dig en liten funderare och fråga dig själv om det verkligen är så att även bilder där du framförs i ganska dålig dager och inte specifikt framtonar dig på exakt rätt sätt blir godkända av dig.

 

Tar du tjugo stycken bilder på en och samma gång bara så du kan välja ut den där du ser så perfekt ut som möjligt?... eller ännu värre, photoshoppar du dina bilder för att framstå som att vara någon som du faktiskt inte är?

 

 

Om du gör så, så har du hamnat i den exakta situation som vi i början trodde att nätet kunde befria oss ifrån.

Med andra ord; nätet har inte gjort oss mindre ytliga.
Det har bara blivit lättare för oss att vara ytliga mot folk som bor på långt avstånd ifrån oss.

 

 

 

Senaste tiden så har jag funderat över en sak.

Det gäller min diet som jag går på nu.

Direkt efter påskhelgen så beslutade jag mig för att börja med LCHF igen och det har gått förvånansvärt bra hittills. Jag har inte ätit någon form av socker sedan dess. Visst, en cashewnöt här och mat med lite lök där, men i det stora hela så är masskonsumptionen av godsaker (som snacks eller choklad eller glass osv) som jag förr i tiden bedrev, i princip bortblåst.

Det här är en bra sak och något som jag otvetydligen mår bra av.


Men...

Jag har börjat fundera över vad som orsakade mitt snedsteg förra gången jag gick på LCHF och som fick mig att successivt tappa kontrollen tills jag helt och hållet t.o.m hade gått om min före-detta maxvikt.

Jag kom fram till att det berodde i stor del på hur jag såg på kolhydrater.

 

Jag kan beskriva mitt fall-from-grace förra gången såhär:

 

I en-till-två månader under våren 2012 gick jag på strikt LCHF och fullkomligen rasade ner i vikt. Med strikt LCHF menar jag att jag under denna tidsperiod endast levde på två ägg till frukost (minus äggulorna) och sen åt kött och broccoli till middag.

Det var allt. Kött, ägg och broccoli täckte faktiskt upp precis alla former av vitaminer och proteiner man övehuvudtaget kan behöva, men oavsett om det var nyttigt så var det inte direkt någon variation på det.

Hursomhelst så tappade jag 12 kilo på bara en månad under det matschemat, 10 till den följande månaden.


Men sen kom sommaren och jag såg hur alla åt isglass i den stekheta värmen och jag blev otvivelaktligen suktad. Och jag tänkte "äh, EN glass gör väl ingenting?"
Sagt o gjort, jag åt en isglass och mådde toppen. Hade det bara stannat vid det så hade allt varit okej.

Men sen kom skammen. Vad hade jag gjort? Det här var strikt förbjudet för någon som går på LCHF.

 

Skammen gjorde att jag tänkte två saker:

1. Fan va dålig jag är som misslyckades! (vilket 1 ynka isglass självklart inte var)

2. Nu har jag sabbat allt. Då kan jag lika gärna sabba lite till.

Och den här sista tanken gjorde att jag frångick mer och mer från min diet under dom följande månaderna, till fördel för att få smaska chokladkakor eller dylikt. Oftast varje dag! .. med resultat att jag självklart ökade på allt jag hade tappat igen.

Folk säger till mig "men hörrudu, du är ju sockerberoende. Du KAN inte bara ta en kaka eller ett chips o sen låta det vara. Det är som med alkoholism, tar du en så måste du ha mer. Så att snaska är självklart förbjudet för dig."

Men jag börjar undra om det verkligen stämmer, om själva problemet handlar om just det.

Många gånger har jag funderat över om det inte är så att det är min syn på socker som avgör mer än själva suget. Suget har oftast inte ens varit särskilt starkt, det har mer handlat om att jag vill ha nåt riktigt gott o snaska på till filmer eller sånt.

När jag sen har försökt inleda dieter igen efter förra gången jag gick på LCHF så har jag, varje gång jag har gått förbi godishyllan, intalat mig högt och tydligt: "I DONT NEED IT!!"

Näe.. I don't need it... but actually .. i shouldn't fear it as well.

Why?
Jo, för att jag motarbetar och gör det svårare för mig själv när jag tvingar mig själv att välja bort sötsaker totalt.

Och här är anledningen:
Mitt strikta regelverk.

* Jag VET hur bra det gick förra gången jag gick på LCHF.
* Jag VET hur glad jag var och hur underbart resultatet blev.
* Därför VET jag också att jag måste förstås återgå till den där stenhårda livsstilen om jag vill uppnå resultat.

Så, när jag då inleder en LCHF-diet och har råkat inta en ytterst liten mängd kolhydrater i min kropp, exempelvis ett halvt glas mjölk, så tänker jag omedelbart "okej, nu har jag sabbat hela den här dagen, nu kan jag lika gärna köpa en chipspåse eller en chokladkaka, så börjar vi om igen imorgon"...

Problemet är att jag dagen därpå naturligtvis återigen hittar på ursäkter efter att ha ätit nåt så ofarligt som exempelvis en halv brödskiva, vilket gör att jag även då tycker att jag har "failat" och återigen kan jag trösta mig med att köpa en massa skit för jag ska ju ändå börja dagen därpå igen.

Den här hårda regelsatsen som jag själv har satt som basis för min viktnedgång är grunden till en ond cirkel som återupprepas om och om igen.

Visst, ett sånt regelverk kan funka om man har tänkt sig att verkligen köra strikt LCHF och har den disciplinen, men det håller inte i längden om man har tänkt leva som en vanlig människa.

Och det är det här som jag slutligen inser var det som faktiskt gjorde att min förra LCHF-period kollapsade helt:

 

Det blir en psykologisk landmina att ha satt såna hårda regler, och att sen bryta mot dom resulterar i ett lavinartat beteende där skam beblandas med tröstätande.

Ett sånt tänkande är lika farligt för ens hälsa som ett fysiskt sockerberoende och jag tror att jag borde fokusera mer på att öva upp min egen viljestyrka istället för att bara fokusera på att hålla socker utanför min kropp.

Liksom, jag har börjat tänka.... är meningen med den här dieten verkligen att jag aldrig mer ska få äta en enda tugga tårta eller chips eller annat godis som man kan tänka sig? Det är ett mål som är både omöjligt och orealistiskt att leva upp till.

Nej, istället för att tvinga mig att avhålla mig från att äta saker som innehåller socker, så verkar det rimligare att jag tränar upp samma återhållsamhet som alla vanliga icke-sockerberoende människor har. Jag ser aldrig dom springa till affären varje dag och köpa chokladkakor, och det slår mig att det är fel av mig att försöka ställa in mig på att tänka svart o vitt angående socker.

Jag har börjat tänka att det nog skulle vara bättre att vänja in min kropp OCH mitt psyke på att få äta gott ibland, fast med långa mellanrum.. att liksom kompromissa, så att man hamnar på samma nivå som vanliga människor utan sockerberoende är på.

Kanske typ att jag har en "carb-dag" per, låt säga, två veckor, då jag kan få äta onyttiga saker (med måtta förstås) för att komma ifrån den här orealistiska förväntningen att "jag aldrig mer kommer att få äta nånting gott och om jag gör det så är jag förlorad bortom allt hopp". Det är så negativt tänkande att man utsätter sig för en stor psykologisk risk och en LCHF-diet blir under sådana förutsättningar ett mentalt vågspel.

Men nej, det är min viljekraft som borde vara i fokus, inte om en produkt innehåller socker. Det finns socker i allt, även helt naturliga saker. Det finns en viss mängd socker i alla matvaror förutom kanske fett och smör.


So, yes.... I don't need it, but I also shouldn't fear it.

Vi får se hur jag gör, men jag kanske ska köpa pizza idag och ser va som händer.

Det enda jag fruktar är just att sen inte kunna säga nej igen p.g.a att jag tycker att jag har misslyckats igen. Det är en vanföreställning som jag måste rätta till.

Jag HAR inte misslyckats om jag äter lite chips till helgen.
Jag HAR inte misslyckats om jag får i mig lite kakor.

Jag behöver bara inse det; att jag bara behöver fortsätta dieten och att röra mig mycket så tar jag igen det genom att bränna upp just dom kolhydraterna som jag får i mig av såna produkter.


Nåja, som sagt... vi får se hur jag gör.


Imorgon fyller jag år förresten.


Yay! ^^