Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

 

 

Senaste tiden så har jag funderat över en sak.

Det gäller min diet som jag går på nu.

Direkt efter påskhelgen så beslutade jag mig för att börja med LCHF igen och det har gått förvånansvärt bra hittills. Jag har inte ätit någon form av socker sedan dess. Visst, en cashewnöt här och mat med lite lök där, men i det stora hela så är masskonsumptionen av godsaker (som snacks eller choklad eller glass osv) som jag förr i tiden bedrev, i princip bortblåst.

Det här är en bra sak och något som jag otvetydligen mår bra av.


Men...

Jag har börjat fundera över vad som orsakade mitt snedsteg förra gången jag gick på LCHF och som fick mig att successivt tappa kontrollen tills jag helt och hållet t.o.m hade gått om min före-detta maxvikt.

Jag kom fram till att det berodde i stor del på hur jag såg på kolhydrater.

 

Jag kan beskriva mitt fall-from-grace förra gången såhär:

 

I en-till-två månader under våren 2012 gick jag på strikt LCHF och fullkomligen rasade ner i vikt. Med strikt LCHF menar jag att jag under denna tidsperiod endast levde på två ägg till frukost (minus äggulorna) och sen åt kött och broccoli till middag.

Det var allt. Kött, ägg och broccoli täckte faktiskt upp precis alla former av vitaminer och proteiner man övehuvudtaget kan behöva, men oavsett om det var nyttigt så var det inte direkt någon variation på det.

Hursomhelst så tappade jag 12 kilo på bara en månad under det matschemat, 10 till den följande månaden.


Men sen kom sommaren och jag såg hur alla åt isglass i den stekheta värmen och jag blev otvivelaktligen suktad. Och jag tänkte "äh, EN glass gör väl ingenting?"
Sagt o gjort, jag åt en isglass och mådde toppen. Hade det bara stannat vid det så hade allt varit okej.

Men sen kom skammen. Vad hade jag gjort? Det här var strikt förbjudet för någon som går på LCHF.

 

Skammen gjorde att jag tänkte två saker:

1. Fan va dålig jag är som misslyckades! (vilket 1 ynka isglass självklart inte var)

2. Nu har jag sabbat allt. Då kan jag lika gärna sabba lite till.

Och den här sista tanken gjorde att jag frångick mer och mer från min diet under dom följande månaderna, till fördel för att få smaska chokladkakor eller dylikt. Oftast varje dag! .. med resultat att jag självklart ökade på allt jag hade tappat igen.

Folk säger till mig "men hörrudu, du är ju sockerberoende. Du KAN inte bara ta en kaka eller ett chips o sen låta det vara. Det är som med alkoholism, tar du en så måste du ha mer. Så att snaska är självklart förbjudet för dig."

Men jag börjar undra om det verkligen stämmer, om själva problemet handlar om just det.

Många gånger har jag funderat över om det inte är så att det är min syn på socker som avgör mer än själva suget. Suget har oftast inte ens varit särskilt starkt, det har mer handlat om att jag vill ha nåt riktigt gott o snaska på till filmer eller sånt.

När jag sen har försökt inleda dieter igen efter förra gången jag gick på LCHF så har jag, varje gång jag har gått förbi godishyllan, intalat mig högt och tydligt: "I DONT NEED IT!!"

Näe.. I don't need it... but actually .. i shouldn't fear it as well.

Why?
Jo, för att jag motarbetar och gör det svårare för mig själv när jag tvingar mig själv att välja bort sötsaker totalt.

Och här är anledningen:
Mitt strikta regelverk.

* Jag VET hur bra det gick förra gången jag gick på LCHF.
* Jag VET hur glad jag var och hur underbart resultatet blev.
* Därför VET jag också att jag måste förstås återgå till den där stenhårda livsstilen om jag vill uppnå resultat.

Så, när jag då inleder en LCHF-diet och har råkat inta en ytterst liten mängd kolhydrater i min kropp, exempelvis ett halvt glas mjölk, så tänker jag omedelbart "okej, nu har jag sabbat hela den här dagen, nu kan jag lika gärna köpa en chipspåse eller en chokladkaka, så börjar vi om igen imorgon"...

Problemet är att jag dagen därpå naturligtvis återigen hittar på ursäkter efter att ha ätit nåt så ofarligt som exempelvis en halv brödskiva, vilket gör att jag även då tycker att jag har "failat" och återigen kan jag trösta mig med att köpa en massa skit för jag ska ju ändå börja dagen därpå igen.

Den här hårda regelsatsen som jag själv har satt som basis för min viktnedgång är grunden till en ond cirkel som återupprepas om och om igen.

Visst, ett sånt regelverk kan funka om man har tänkt sig att verkligen köra strikt LCHF och har den disciplinen, men det håller inte i längden om man har tänkt leva som en vanlig människa.

Och det är det här som jag slutligen inser var det som faktiskt gjorde att min förra LCHF-period kollapsade helt:

 

Det blir en psykologisk landmina att ha satt såna hårda regler, och att sen bryta mot dom resulterar i ett lavinartat beteende där skam beblandas med tröstätande.

Ett sånt tänkande är lika farligt för ens hälsa som ett fysiskt sockerberoende och jag tror att jag borde fokusera mer på att öva upp min egen viljestyrka istället för att bara fokusera på att hålla socker utanför min kropp.

Liksom, jag har börjat tänka.... är meningen med den här dieten verkligen att jag aldrig mer ska få äta en enda tugga tårta eller chips eller annat godis som man kan tänka sig? Det är ett mål som är både omöjligt och orealistiskt att leva upp till.

Nej, istället för att tvinga mig att avhålla mig från att äta saker som innehåller socker, så verkar det rimligare att jag tränar upp samma återhållsamhet som alla vanliga icke-sockerberoende människor har. Jag ser aldrig dom springa till affären varje dag och köpa chokladkakor, och det slår mig att det är fel av mig att försöka ställa in mig på att tänka svart o vitt angående socker.

Jag har börjat tänka att det nog skulle vara bättre att vänja in min kropp OCH mitt psyke på att få äta gott ibland, fast med långa mellanrum.. att liksom kompromissa, så att man hamnar på samma nivå som vanliga människor utan sockerberoende är på.

Kanske typ att jag har en "carb-dag" per, låt säga, två veckor, då jag kan få äta onyttiga saker (med måtta förstås) för att komma ifrån den här orealistiska förväntningen att "jag aldrig mer kommer att få äta nånting gott och om jag gör det så är jag förlorad bortom allt hopp". Det är så negativt tänkande att man utsätter sig för en stor psykologisk risk och en LCHF-diet blir under sådana förutsättningar ett mentalt vågspel.

Men nej, det är min viljekraft som borde vara i fokus, inte om en produkt innehåller socker. Det finns socker i allt, även helt naturliga saker. Det finns en viss mängd socker i alla matvaror förutom kanske fett och smör.


So, yes.... I don't need it, but I also shouldn't fear it.

Vi får se hur jag gör, men jag kanske ska köpa pizza idag och ser va som händer.

Det enda jag fruktar är just att sen inte kunna säga nej igen p.g.a att jag tycker att jag har misslyckats igen. Det är en vanföreställning som jag måste rätta till.

Jag HAR inte misslyckats om jag äter lite chips till helgen.
Jag HAR inte misslyckats om jag får i mig lite kakor.

Jag behöver bara inse det; att jag bara behöver fortsätta dieten och att röra mig mycket så tar jag igen det genom att bränna upp just dom kolhydraterna som jag får i mig av såna produkter.


Nåja, som sagt... vi får se hur jag gör.


Imorgon fyller jag år förresten.


Yay! ^^