Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

 

Alright.. time to surrender then?

 

 

Och varför händer dom här grejerna alltid på söndagar? ... im starting to get a dislike for sundays that do not involve going back to work on mondays...

 

 

 

This stinks! The world stinks!

Just when you think all is well again, fate turns around on you and kicks you in the teeth!

 

 

*Suck*... upp och ner, upp och ner.. all i want is to have a certain person in my life.

And it was just about to go back to normal.. and then... then somebody decides to lägga sig i och pulls a knife on us!

(Detta är alltså emotionella liknelser, inte att tas bokstavligt :P )

 

Visar detta på en tillitsbrist, tro? I dont know. Men jag vet en sak och det är att inget förhållande ska efterlikna en fascist-stat.

 

NO WAY IN HELL!

 

..

 

Fan vad jag skriver engelska när jag är upprörd...

 

Nu låter jag det gå... jag tänker inte lägga mig i för jag har förmodligen ingen talan anyway. Jag låter tiden utvisa hur det blir. Beslutet ligger i en enda persons händer.

En möjlig väg är uppbrott och tårar (igen.. om jag har några kvar). En annan möjlig väg är försiktig, trotsig vänskap. En tredje är... näe, den är nog för omöjlig och hör hemma i mina drömmar.

Hur det än blir så tänker jag inte lägga skulden på en viss person, hon har för mycket tryck på sig och jag förstår henne oavsett vad hon väljer.

 

Skulden tillhör helt och hållet andra personer .. men ja, jag bär väl del av den skulden antar jag, då jag känner som jag gör.

 

Det är verkligen en stor hög av inpyrd hästskit att det ska behöva vara såhär!

 

Nu tänker jag gå o köpa glass!! ... FULL AV SOCKER!!! :P

 

 

 

 

Nu har jag bestämt mig.

 

 

 

 

 

 

 

Bra låt.

Osynkad dubbning dock.

 

Vad jag menar är att jag lika gärna kan stänga en dörr (då den ändå har blivit barrikaderad från andra sidan) för att kunna hålla den andra öppen.

 

Frågetecken?

Sug på den, ni! ;)

 

 

 

Vet inte varför men nu lägger jag upp ett par bilder på mig så ni får se hur jag ser ut nuförtiden. :)

 

 

 

Jag dör :O .... varför dör jag? Jo, av två anledningar.

 

Ett:
Idag var det 27 grader varmt och soligt hela dagen, så jag, alexandra och hennes lillebror tog oss till rudan och badade i stort sett hela dagen.

Sen är dom sånahär solande galningar så jag fick finna mig i att dom ville steka sig.. ja och då vill det sig ju inte bättre än att jag gör detsamma.

 

Och mycket riktigt, nu såhär på hemmaplan så börjar man se hur den kokta kräftan tittar fram. -.- ^^

 

Två:

Jag dör även för att jag nu i helgen har gjort en LCHF glass som är så fruktansvärt god att jag dör när den knullar mig i munnen, i shit you not!!! :O Trodde inte den skulle bli så god men herrejävlar!

 

 

Så nu sitter jag på en bunke med typ två, tre liter LCHF glass och får matorgasm varje gång jag tar en sked.

Screw big pack, screw GB, screw dom alla!! :D I found my little piece of hapiness in this bleak and unfair world.

 

På lördag blir det grönan (ÄNTLIGEN!!) och resten av sommaren ska jag bara slappa. :)

 

Men nu blir det käk. ^^

 

Laterz!!

 

Så gick du slutligen bort.

Cancern tog ditt liv.

Men vi hade många fina stunder och även om du inte finns ibland oss längre så lever minnena kvar.

Du kommer vara saknad nästa gång jag är i finland.

 

 

 

 

 

Var det fel av mig? Nej.

 

Jag sitter och grubblar och funderar över vad jag gjorde fel. Och jag ser ingen vinkel av detta som gör att hon har rätt att tycka att jag är dum eller på annat sätt falsk. Jag lever mitt liv och om hon nu väljer en annan kille (trots hennes sockrade ord i mina öron), så har jag all rätt att göra vad jag vill med andra, för att inte tala om att jag får SÄGA vad jag vill till andra. Annat är bara orimligt tänkande.

 

Däremot inte sagt att jag inte kommer sakna henne eller att jag inte hade känslor för henne. Oavsett vad jag gör så vet jag vad jag har känt. Inga andra tjejer har betytt så mycket som hon.

Och vadå handlingar betyder mer än ord? Har personen i fråga inte varit med om att allt man gör kanske inte är sammanhängande eller nödvändigtvis är konsekvent?

 

Som översexuell person som själv kunde strula när hon var singel så borde hon inte förebrå mig om det; liksom vad hände med att inte dömma?
The heart doesn't necessarily guide the actions of your pecker. Ibland gör man saker som man egentligen inte har någon aning om varför man gör dom, men man känner för det; they make no sense men man gör det ändå.

 

Att jag sen ska ha munkavle på mig och förbjudas från att tala med den tredje parten om det som hände, trots att den första individen och jag inte ens är ihop eller nånsin kommer bli det... det är absurdt! Varför ska jag få skit för det? :S Det VAR skönt, det VAR awesome. Kan jag hjälpa om dom väljer o prata om allt? Hon får väl isånafall säga till tredje parten att inte snacka om det eller mig. Att däremot INTE ta det beslutet gör att hon sätter orättvis press på mig att stympa min egen yttrandefrihet och det är bullshit! Jag snackar fan om vad jag vill med vem jag vill.

Det är över nu iaf, men det kommer ta en lång stund för dessa spår att försvinna. Hon har satt dom djupt i mig och det lär ta tid innan mina känslor för henne dör ut.

Det löjliga är att jag faktiskt kunde drömma om en framtid med henne. .. idiotiskt av mig, då hon inte ens var min, utan någon annans. Varför är man alltid så blåst när det gäller känslor? :O Jag vet ju själv att i stort sett ingenting fungerade till vår fördel. Hon var liksom inte villig att välja mig överhuvudtaget, så vad tusan hade jag där att göra från början? Jag borde ha fattat vinken, men ibland är kärlek blind och man lever i förnekelse.

Så förmodligen var det här bra i slutändan.

 

Dom säger att tiden läker alla sår.

 

Live, learn, forget.

 

 

 

 

Så, nu har jag kommit fram till att om jag känner mig sårad eller ratad så blir jag agressiv. En fascinerande upplevelse. Det är en försvarsmekanism som funkar för att skydda mig. Men varför inte? Varför inte påpeka något som man känner sig sårad över och faktiskt få fram det in the open?

Dock måste jag försöka att inte dra ner det till sandlådenivå, något som är svårt när man är agressiv och känner att man instinktivt vill såra tillbaka, beklagligt nog. :(

Vidare inser jag också att jag reagerar på ett andra sätt också. Jag, till skillnad från andra, visar inte att jag är sårad, mer än att jag skriver agressiva saker. Däremot kan jag inte erkänna att jag är ledsen eller besviken eller bara vill gråta ut. Sånt håller jag inom mig, för jag vill absolut inte visa det för andra. Det är lätt att missta för att man inte bryr sig, men det är helt och hållet fel. Det jag visar utåt kan befinna sig i vild kontrast med hur jag känner inåt.

Hursomhelst, att vara olyckligt kär i en tjej som redan har en kille är förbannat komplicerat och är (som jag precis kommit fram till) något som man måste försöka ta sig ur. Ibland kan man försöka tvinga sig till att fall out of love... andra gånger så händer det rent spontant av handlingar som egentligen inte är direkt kopplade med situationen, men oavsett så ska man logiskt sett egentligen alltid försöka välkomna ett sådant tillfälle, oavsett hur plågsamt det är. Det är inte hälsosamt för NÅGON att vara kär i någon som inte kan besvara ens längtan, och det, mitt herrskap, är sönderslitande för psyket. Man blir misstänksam, börjar dra förhastade slutsatser och slutligen går man under.

Något som däremot stör mig är att man riskerar att bli kallad för lögnare, något som är helt och hållet fel. Har jag väl sagt nånting så menar jag det. Att sen ens handling visar på illusionen av något annat (då en sak i MIN mening absolut inte har att göra med den andra, fast det är väl rätt subjektivt antar jag) är beklagligt, men inte förvånansvärt. Men att dra kopplingar till att anta att ALLT man har sagt förut är lögner, det är bara att överdriva.

Ja, ni kanske har räknat ut att personen i exemplet är jag .... jag har det senaste året varit kär i en tjej som varit upptagen. Fråga mig inte varför. Det är inget jag har bett om.
Dock har jag beslutat mig för att det är dags att gå vidare. JAAA DET ÄR FUCKING JOBBIGT!!! .. men det är ett måste.
Jag älskar henne. Det sliter fan sönder mitt hjärta att inte försöka tänka på henne, att inte prata med henne, att inte få vara vän med henne längre.... men vi har båda insett att det inte går längre. Vi sårar bara varandra.

 

 

Helvete...

Älskar henne. Hann fan inte ens få en chans att säga dom dumdristiga och lönlösa orden till henne. (dumdristiga och lönlösa p.g.a situationen)

 

 

 

 

Nåja, det är iallafall soligt ute. Nu ska jag lägga mig o grina en stund.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

For some reason... this music fits me perfectly right now..

Jag får be om ursäkt för att jag inte har skrivit här på lääääänge.. men som sagt, det går i faser, och rätt mycket har hänt som har hållit mig upptagen på annat håll.

Jag har fyllt år (fick inte de jag önskade, you bastards), vi har haft bilbränder i stockholms förorter, jag har fått timanställning för att chippa böcker på biblioteket (fats bara tillfälligt period-jobb men ändå), osv osv..

 

...största anledningen till att jag inte kommit in här o uppdaterat på länge är för att jag har börjat ha teaterföreställningar nu i Maj och Juni. Det är skitkul, men herregud vad de sliter på en. Det paralellt med att jobba/praktisera gör att man oftast bara vill gå o lägga sig när man kommer hem och helgen spenderas mest till att ... ja.. sova XD

 

Men det har hänt många roliga saker också :) har badat med en massa olika folk vid olika tillfällen ^^ (kan lägga upp lite bilder på det sen) och jag har .......

 

... äh, vet ni vad. Jag skriver mer när jag känner för det. ^^ Just nu är jag inte så skrivsugen, men det kommer nog. :)

 

Tja så länge.

 

 

Är det någon som känner till nån firma eller hantverkare; nån som har bygg-erfarenhet som kan hjälpa mig med att sätta upp galler/nät för min balkong? Väggarna är i betong. Jag är i desperat behov av hjälp.

 

 

Återigen frustreras jag över det sociala samspelet i dom digitala linorna

 

Jag minns från min barndom i tv-serien Babylon 5 hur Sheridans kampanj att befria jorden från president Clarks tyranni i efterhand beskrevs av jordens nästkommande president som "politiskt olämpligt och obekvämt", medan Sheridan å sin sida påpekade att liv förlorades och nån var tvungen att göra NÅGOT för att få slut på slakten, förföljelsen och envåldsmakten.

Jag tittar på nyheterna idag och känner precis samma sak för den här jävla Syrien konflikten. Ingen vågar göra något, trots massutskick av oppositions filmer där vi ser massmördade kvinnor och barn, regeringsstyrkor som begår brott mot mänskligheten och en ledare som ursäktar sin maktlystenhet med "åtgärder för rikets säkerhet".

Och väst tiger.

Vad är dom rädda för? Libyen var helt okej att styra upp, men Syrien verkar man inte bry sig om. Makthavare i väst ser bilder på skärmar och verkar vända bort huvudet.
Många menar att det skulle vara komplicerat och dumdristigt att gå in i Syrien militärt. Okej, hur mycket framtida terrorister föder inte dom upp just idag genom att inte ge ett skit i syriens problem? I framtiden kommer syrianerna som överlevde att säga "kolla, väst sket i oss! Dom asen! Vi går med i al-quadia. Vi vill ha hämnd!"

Den här sortens tystnad är inte progressiv i det långa loppet och supermakterna kommer ångra tystnaden, det kan jag nästan garantera. Man behöver inte vara raketforskare för att fatta att en person som blir ignorerad av kamrater när han blir sparkad på gatan av andra kommer att vilja ställa sina kompisar till svars senare.

 

 

 

Nu när jag har lugnat ner mig några hekto (till skillnad från förrförra inlägget) så kan jag vända andra kinden till och säga: Jag må kanske inte gilla det, men jag respekterar hennes beslut. Jag kommer sakna henne, men IIWII .. (it is what it is)

Vill hon hitta tillbaka till mig nån gång så får hon göra det, jag kommer inte vara avigt inställd mot det men inte heller gläfsa och vifta som en hund på svansen. Har man en gång bränt mig och "valt bort min vänskap/kärlek/whatever", då får man räkna med att det tar ett bra tag innan man kan komma tillbaka till samma sits igen.

 

Vägde mig förresten idag, och insåg att jag har gått upp ett kilo sen första december, vilket i stort sett ändå är en seger då jag har levt så jävla uselt som jag har gjort dom senaste månaderna och jag räknade med ett större nederlag.

 

Nu ska jag börja om igen. Starting today så är jag på LCHF dieten igen.

May god have mercy on my soul.

 

Just ja, jag har ju glömt att visa min första tatuering som jag påbörjade förrförra fredagen.

 

 

 

Långt ifrån klar, men redan 100% awesome :)
Den skall dock skuggas, färgläggas och bli mer detaljrik innan den kan anses vara "klar". ^^

 

 

Nu tänker jag skriva ur mig min ilska över en förlorad vänskap här. Mycket av det jag skriver här i detta inlägg är motiverat och underblåst av sorg, saknad och förtvivlan. På många sätt kan jag säkert även förstå hennes beslut, men det mesta i just den här texten består av ilska och agression som jag måste få ur mig.


- Jag behöver ta en paus ifrån vår vänskap, sa hon.


I mina ögon är en sann vän någon som alltid står vid din sida. Har man problem så arbetar man sig igenom det, oavsett vad det handlar om, för att vänskapen just är nånting som man vill behålla.

Men hon ville ta en paus från vänskapen..
Vad betyder egentligen det? Var vänskapen någonsin nånting mer än en överdriven bekantskap? Jag trodde inte det. Jag kände för henne som man gör med någon som man vet alltid kommer att finnas där; en sann vän som man kan lita på i alla lägen.

Men när det blev körigt mellan oss så gjorde hon inte som alla som skryter om hur bra vänner dom har för dom minsann "står sida vid sida med varandra i vått och torrt, genom både goda och dåliga tider". Nej, denna individ tog den enkla, bekväma vägen. När det blev för jobbigt så kastade hon mig åt sidan likt servetten som man får med varmkorven för 15 spänn.

Jag tänkte inte riktigt över det igår när hon sa det... men nu när jag tänker efter så känner jag mig nästan utnyttjad. Jag sa att jag alltid skulle finnas där för henne. Jag var nån som hon skulle kunna prata med om allt och, damnit, jag berättade flera gånger för henne hur glad jag var att vi var vänner.
Sådan uppskattning kommer fan inte runt hörnet varje dag. Nu vart plötsligt min vänskap någonting som man kunde sätta på "Paus", likt en DVD-skiva.
- Vänta lite, jag ska bara käka så fortsätter vi sen.
"Paus"

Hursomhelst, denna vänskaps-paus var motiverat av små skitgrejer som hände på krogen. Detaljer om hur, vad och varför är för komplicerade att gå in på här (och jag vill inte hänga ut henne på något beskrivande sätt) men låt oss bara säga att jag betedde mig rätt så korkat i en situation förvärrad av alkohol, det kan jag med uppriktighet erkänna. Och jag sa även det till henne; jag bad innerligt och uppriktigt om ursäkt dagen efter och allt.
Nå, en del av läkandeprocessen i all vänskap som överhuvudtaget betyder nånting är just att man då som sårad part kan inleda försonande samtal där man någon gång under konversationens lopp förlåter och går vidare; ifall nu vänskapen är nånting värt att bevara.

Det gjorde inte hon.


I en vänskap som har fått sig en törn är det bara bra att dagen efter gärna prata om hur båda känner och hur man ska göra för att vänskapen ska kunna gå vidare utan att sådana situationer uppstår en andra gång. Och jag gav även ett konkret förslag på hur vi skulle kunna gå vidare.

Det brydde hon sig inte om.


Uppenbarligen var det lättare att trycka på "Paus" på DVD-fjärren och gå vidare på egen hand.

Nej, i mångt och mycket har jag förstått hennes känslor, men det här beslutet tycker jag var åt helvete fel. Det var väldigt beskrivande av hur lätt hon tog på min vänskap. Helt uppenbart var det no big deal för henne att säga hej då.

Hursomhaver, jag kan förstå hennes känslor och beslut till en viss gräns. Och jag är väl egentligen inte arg på henne rent personligen; jag blev ju vän med henne från början av en anledning, för att jag stormtrivdes i hennes sällskap och gillade henne som person.
Nej, just nu känner jag mig bara sårad, arg och besviken över att vår vänskap uppenbarligen inte hade vuxit sig så stark från hennes sida att den inte var värd att kämpa sig igenom det här för. Och jag tycker inte att det var ett vuxet sätt att hantera situationen på enligt mig. I vanliga fall brukar jag ursäkta andra och säga att "äsch då, hon gjorde ett bra val" eller "hon vill dig inget illa, jag förstår henne" osv... men damnit, den här gången tycker jag det var fel och det står jag för.

 

SUUUUUCK!


Näe, nu drar jag till teatern. Dagens rep kan nog funka som fys-terapi för mig. Jag måste få ur mig min frustration och ilska.