Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

 

 

Beachen... brudar.. (rättelse; MYCKET brudar).... svettigt.. dans... unts unts...  folk.. mingla ... AYA beach club is the fucking shit!! :O

 

I helgen har det varit hamnfestival i nynäshamn med mycket folk och sånt som lockar under somrarna; sol, hav och packade uteserveringar.

 

Något som dock har påverkats av detta mest torde vara nattklubbscenen, som, för ett litet ställe som nynäshamn, fullkomligen blommar ut i alla färger och håller på till långt in på småtimmarna.

 

Ett ställe som är av särskilt stor vikt är Aya Beach Club som jag besökte för första gången igår... and let me tell you... det var helt fantastiskt. :O

 

Om vi börjar från början.

Igår var jag och en polare nere i nynäs för att testa ett nytt ställe. Vi hade tröttnat på att återvinna the same old lokala hak eller att försöka drista motivationsdödande långa resor in till stan, och det vi fick var en upplevelse som heter duga.

 

Vi skulle ner och träffa två tjejpolare, en från nynäs och hennes syrra som kommer från VH, som redan befann sig på plats och väntade in oss. Låt mig säga att innan vi kom ner så var mina förväntningar nerskruvade rätt mycket (vilket i slutändan skulle visa sig, som det så ofta gör, vara en bra sak) främst på grund av två saker.

 

För det första har jag hört av vissa elitistiska personer att aya skulle vara ett "dåligt" ställe. Jag vet inte riktigt vad experterna har syftat på när dom har använt ordet dåligt, om dom kanske har sett på aya som vi från haninge ser på exempelvis china station; okej för att gå in o ta en öl eller två, men att hänga där hela kvällen ger en ganska lodig stämpel.

Men i efterhand så börjar jag ana att det kanske mer handlar om det här med att aya kan måhända framställas som en köttmarknad med alldeles för ungt folk för att äldre personer (läs, folk i min ålder, kring 30) inte ska skämmas öronen av sig och känna sig som pedofiler i sandlådan.

 

Den andra aspekten som gjorde att jag inte direkt tänkte mig en askul kväll var tiden; jag hade varit i rudan tidigare på kvällen och dragit hem och vänt för jag skulle byta om, och allt sånt drar ut på tiden; särskilt när det handlar om att ta sig till ett så avsides ställe som nynäshamn.

Jag menar, vi stack från jordbro med halv elva tåget, vilket gör att vi kommer till nynäs 23:10, alldeles för sent i min mening. Klart, det är inget race och jag behöver inte gå o lägga mig efter bolibompa, men det hade ju varit kul att kunna spendera lite längre tid på ett ställe innan man måste börja jaga sista nattbussen, som från nynäs går 00:50; efter det är man kompromisslöst fast i hamnstaden tills första morgonbussen går; 04:nånting.

 

Hursomhelst, efter att ha trevat sig fram i industrihamnen och försökt loda oss rätt (vi hittade rätt genom att stalka några unga tjejer som såg märkbart felplacerade ut bland containrar och påfartsramper), så hittade vi slutligen fram... och vad som mötte oss slog oss med häpnad.

 

 

 

Det var som om någon hade tagit stureplan, lyft upp det med rötterna och planterat det i en kruka vid havet...

 

 

 

Inte för att jag är särskilt lockad av stureplan med sina hutlösa priser och trånga lokaler.. eller ens speciellt betagen av hela konceptet med stekning, plastbimbos, att mäta inkomst-kukar och att jaga som katt efter möss (you see what i did there!?^^), men jag blir fascinerad av att finna ett sånt här ställe med kokande nattliv ute på landet.

 

Det första som slog oss var hur SJUUKT mycket brudar det var där. Om det var som en bieffekt av hamnfestivalen eller om det alltid är så mycket tjejer där, vilket min polarinna från nynäs proppsade på att det självklart alltid är (för att få dit mig fler gånger, gissar jag), vet jag inte, men för första gången i nynäs fick jag tunghäfta.

Och min polare.. min stackars polare ^^ .. som har väldigt lätt för att bli förtjust i första bästa pretty face..... jag trodde han skulle svimma. :D

 

Det var fullt med folk, men även mycket sittplatser som kompensation; barer i typ varje hörn och ett packat dansgolv för den som ville skaka sina lurviga.
Jag likställde det med fördel till ett gröna lund för raggningssugna personer. Man visste liksom inte var man skulle börja.

 

Under hela kvällen delvis satt jag och snackade, ölade och hade helkul med mina kompisar, delvis så gick jag runt och bara tog in intrycken från alla håll och kanter. Träffade även på en annan tjejkompis som jag inte visste skulle vara där. :D Let me tell you, så kul man skulle kunna haft där.

Dock så kapades kvällen kort då, självklart, tiden går fort när man har kul, och rätt som det var så var det dags att leta reda på den där jävla nattbussen.

 

Ett ganska abrupt slut på en awesome kväll. Vi fick skjuts av en snäll kille som utan tvekan flörtades till att lyda av mina tjejkompisars urringningar ^^ ... men då vi lämnade aya vände jag på huvudet, såg på den lovande färgsprakande uppenbarelsen som lockade på mig att snart komma igen och inom mig lovade jag att definitivt göra det inom en snar framtid. ^^

 

Den där nattbussen hem var ju även den en historia i sig. 848 till Västerhaninge Station (för att där byta till 893) från Nynäshamn tar 120.000 år!! Den ska verkligen ut och besöka alla banjohålor i södertörns skogar och sick-sackar sig fram i snigelfart. Då tågresan mellan VH och Nynäshamn kan på sin höjd ta 20, 25 minuter, så tar bussen över en timme (ÖVER EN TIMME!!) på sig att vingla runt i natten och förnöja sig med att leta upp varje litet busstop i butt-fuck nowhere.

 

Nåja, det var en kul kväll iallafall. :) En kväll som ska och MÅSTE upprepas. ^^

 

Okej, för att ni haft sånt tålamod och läst igenom den här texten...

 

 

Bjuder på den ;)

 

Nu får ni alla ha ett trevligt fortsatt slut på helgen och så möter vi nästa vecka med friska tag! ^^

(en annan har ju två veckors semester kvar dåra, men aa)

 

 

 

Den där underbara känslan när folk snor ens vänner rakt av. När en person som man har presenterat för andra helt sonika går över huvudet på en och skiter fullständigt i att hitta på saker med dig, men mycket hellre och gärna hittar på saker med folk som dom inte ens hade känt om det inte hade varit för dig.

 

Then you gotta ask.... what's wrong with this picture?

Personen i fråga ignorerar dig totalt till fördel för individer som egentligen inte har med personen att göra.

 

Hajar ni vad jag menar? Den där känslan av att vara helt och hållet bortglömd, förbisedd och... ja nästan utnyttjad... som att någon säger "ja men hej, nu har jag hittat några personer som jag hellre umgås med än dig :D tack för att du presenterade oss så jag kan gå vidare till dom istället. ^^ now fuck off!"

 

En sak är säker, såna personer klarar jag mig utan.

 

 

 

 

Underlig dröm jag hade inatt. Det verkar som att även om man försöker att inte tänka på vissa individer så kan man inte städa ut dom så lätt ur sitt undermedvetna.

Jag drömde att jag var på kryssning med en handfull personer, varav en av dom.. vi kan kalla henne fröken X. (och alltid denna jävla kryssning, har drömt det ofta det senaste året)

Nåväl, mitt i natten ute på ålands hav så upptäcker vi att en av fröken X vänner är borta. Jag hjälper henne att leta över hela båten men vi hittar inte denna person. Fröken X blir jätteledsen och tror hennes vän har typ fallit överbord eller nåt. Så jag kastar mig frivilligt i det iskalla vattnet och simmar alla otaliga mil in till hamnen där båten kommer lägga till nästa dag. (Måste tydligen haft raketbränsle i röven eller nåt)

Väl i hamn så upptäcker jag fröken X kompis som lugnande säger att "Det är ingen fara med mig, jag fick skjuts hit av en kille, glömde säga det" ... Skjuts? Från en kryssning?? För det första, HUR? och för det andra, VARFÖR? En kryssning ska man ju njuta av så länge man är på den... men aa, som sagt... en dröm är en dröm.

När båten slutligen hinner ikapp och lägger till (vilket tydligen helt plötsligt sker bara några minuter senare) så tar jag fröken X åt sidan, lugnar och visar hennes kompis och säger att hon inte behöver vara orolig.

Ofta jag är så kärvänlig. No, im a cold basturd.

Strange dreams are a mystery. :O
Nu ska jag till centrum och köpa sukrin. laterz!

 

 

 

Gjorde precis en riktigt smarrig LCHF-gratäng med blomkål och kassler, överdrypt med smält ost. Yum yum! :D

Den var riktigt mättande och nu känner jag mig som en strandad val. ^^

 

Nu är morsan och syrran på havet på väg över till finland och den stundande begravningen som är nästa vecka. Jag hade gärna varit med och paid my respects, men jag har dessvärre inte råd. :( Känns som man inte har råd med nånting numera.

 

Igår blev jag därför utbjuden på krogen av brorsan till en av mina kompisar och träffade på en riktigt söt liten tjej som sjöng asbra. Döm av min förvåning när jag gissar hennes ålder till att vara mellan 20 - 25, och det visar sig att hon är 40+, har barn och bor i västerås. :O Hot mama! ^^

 

Sprang även på vickan som snackade nåt om att ta samma buss hem, men när det väl var dags att dra så var hon nowhere to be found. :S

 

Typical lillördag. ^^ Nu väntar jag på att torsdagen ska ta slut, då den känns lite väl långdragen. Jag har inte rört mig utomhus överhuvudtaget idag och kommer förmodligen inte göra det heller. Jag städade upp en massa skit igår så slänga sopor i containrar har jag redan gjort.

 

Vi får se, kanske en promenad när maten har smält. :)

 

Imorgon får vi se vad som händer. Tar dagen helt som den kommer. ^^

 

 

Ja visst, NU passar det att vara upprörd...

 

Det är inte så att det går att vara upprörd och stå upp för en vänskap som krackelerar, näe.

Däremot om man har åsikter om detta och man ventilerar dom för alla 0,2 läsare som läser min blogg så väcker det folk till liv. Fan, man kanske skulle ha gjort såhär från början; oskygga ord får tydligen folk att stanna upp o haja till.

 

Men ja, jag kunde lika gärna haft en text som säger: "VARNING: Denna blogg är ej lämplig för personer med svaga hjärtan, barn under 18 år eller folk som inte kan acceptera att jag skriver vad jag tycker."
Det finns en enkel lösning. If it doesn't meet with your approval, sluta läs.

 

Klargörande.
Föregående inlägg var ingen debatt eller ens ett sökande efter feedback; det var bara tankar uppblandat med ilska som behövde skrivas ut.
Detta betyder att jag inte på något sätt behöver känna att jag måste ursäkta mig för hur jag känner och vad jag tycker och (!!) jag betackar mig å det starkaste för kommentarer vars enda syfte är att försöka rättfärdiga och försvara dåligt beteende.

 

För låt oss bekänna färg. Är man otroligt infantil som ställer ett sånt omoget krav? Ja! Det är ungefär lika illa som "jag älskar dig och du måste också älska mig, annars tar jag självmord!"

En vuxen människa beter sig inte så och det vet en viss person också; hon är inte dum. Jag har aldrig någonsin tolererat ett sånt beteende som svartsjuka, kontrollerande pojkvänner uppvisar och bara tanken på en sån personlig form av fascism i ett förhållande där tillit ska vara en av grundpelarna gör mig uppriktigt sagt förbannad.

I ett förhållande litar man på varandra; per definition så har man då ingen rätt (om man inte är paranoid, dvs) att känna sig hotad av nåt som inte ens är en issue (för det var det inte; jag sa tusen gånger att jag kunde hantera eventuella känslor; nåt som tydligen föll för döva öron); och SÄRSKILT inte så hotad att man tycker att man är i sin fulla rätt att ställa krav som hör hemma på medeltiden eller i dagens sharia-dominerade områden av världen.

Så är det bara. Case closed.

 

 

 

 

Är en av parterna i ett förhållande så fruktansvärt osäker så kanske man ska fråga sig vad det beror på.

Because that's a really bad sign in any relationship.

Jag respekterar dock att alla tycker olika om situationen. Vi får alla tycka vad vi vill. Det är det som är så underbart med det här jävla demokratiska samhället.

Så you know what? Tyck vad du vill så tycker jag vad jag vill. Fair enough?

It is what it is.

Och en sak:

Ser jag en till kommentar eller eventuellt ett SMS som inleder med att försöka rättfärdiga det här igen så tänker jag inte läsa det. Allt hamnar i papperskorgen. Om du nu tänker välja att gå med på det här urbota löjliga kravet från hans sida så behöver du inte kontakta mig nånsin igen.

 

I would prefer to just move on.

 

 

Det här är det absolut sista inlägget jag tänker skriva om den gångna incidenten; ett begrundande avslut if you will; för det är både utmattande och inte hälsosamt att fortsätta grubbla över det som varit. Även om ens känslor så ofta har dragit upp allt igen så måste man försöka gå vidare.

Jag sitter här nu, bitter, avtrubbad och begrundande.... jag har promenerat långt, låtit känslorna vara min drivkraft, jag har tänkt mycket och gått igenom olika känslomässiga faser sen det hände; först bestörtning, sen ilska, sen sorg, sen vemod och nu .. omskakat reflekterande.

Förvarning:
Jag kommer använda hårda ord... eller .. inte hårda ORD kanske, men fakta och funderingar och slutsatser som kommer låta anklagande, men detta inlägg är inte menat som ett personligt påhopp, utan mer bara att det känns nödvändigt då jag behöver få ner de på papper. Som min bloggbeskrivning säger så är det här ett klotterplank för mina åsikter, mina frustrationer och även min ilska, så allt som sägs här är en ren ventilering av tankar som har gnagt i mig i en veckas tid nu och mycket ilska måste ut innan jag spricker. Jag vill liksom inte ha den i mig nåt mer. :(

Jag menar, om vi ändå ska gå skilda vägar, fine, then what's the point? Då spelar det förmodligen ingen roll vad jag säger här ändå.


Frågeställning:
Jag stöts bort av en väldigt nära vän för att hennes pojkvän är svartsjuk av sig. Hon säger sig stöta bort mig för MIN skull då fortsatt kontakt innebär komplikationer och kanske även hot; det ska tydligen vara enda utvägen.

Okej. Vems är felet? Who's to blame?

(För att undvika spekulationer om vilka detta är irl så kan jag säga att dessa personer bor i Arvika och förmodligen med största sannolikhet inte känner majoriteten av er som läser.)


Hypotes:
Felet är absolut pojkvännens, då en partner i ett förhållande inte har varken den abstrakta eller den praktiska rätten att ens få tänka tanken om att (1) begränsa sin partner till eller (2) utesluta denne från, ett visst umgänge. Vänskap är något fint, något som inte ska avvisas om det inte finns grund för det.

Nå, låt oss för sakens skull anta att jag möjligen förvisso kan ha känslor för denna tjej som inte bara är av vänskaplig natur.. men here's the thing.. så länge jag inte agerar ut dom så ska inte min närvaro ses som ett hot. Att han sen faktiskt vet om det gör att jag tycker det är underligt för, för det första så fick jag höra att det tydligen inte innebar något problem när han först fick reda på det och för det andra så har han inte med det att göra överhuvudtaget, då mina känslor är mitt problem att handskas med; inte hans.
Jag har bevisat att jag kan handskas med dom, jag har fan i mig hanterat mina känslor på bästa sätt vid olika känsliga tillfällen t.o.m, av ren och skär respekt!! Nåt som hon VET.
Jag har sagt till henne att jag kan hantera mina känslor, att jag lovar att SÄGA TILL om det blir för jobbigt.

Så vem fan är han att bestämma vem jag får och inte får vara vän med? Vem är han att skära av något som har inneburit en stor lycka och gladlynt vänskap i mitt liv? Han har INGEN rätt till det.
Jag hoppas verkligen inte att jag råkar stöta på honom på krogen eller nåt, för då vet jag fan inte vad jag gör....... och det instabila känslotillstånd som alkohol (!!) kan innebära kan vara en krutdurk vid helt fel tillfälle.

Men ... aja.. låt oss gå vidare...

Sen KAN jag inte undvika att faktiskt känna mig en gnutta sviken av hon som var min vän också.

Jag vet att jag sa att jag inte skulle förebrå henne och nej, till största delen så gör jag det inte, för det är inte hon som har ställt ett fucking utlimatum.
MEN, jag känner mig faktiskt trots det ändå lite orättvist behandlad och i det här inlägget måste allt ut innan jag kan gå vidare.

Det måste understrykas att jag tror starkt på den fria viljan och att inte våga ha pondus och faktiskt stå för att man vill kunna ha kontakt med vem man vill, för att inte tala om någon som man är nära vän med, känns lite... ja, förnedrande för min del, faktiskt.
Liksom, här står jag och trodde att vår vänskap betydde något, att den var värd att kämpa för, var värd lite blod svett och tårar. Men så fort piskan snärtar till från hennes pojkvän, så lägger hon sig plötsligt på rygg och underkastar sig ett påbud som uppstått ur svartsjuka; nånting som absolut inte bådar gott för relationens framtid då det tyder på en oroväckande brist på tillit.
Det är sånt som man måste lära sig att arbeta med, inte underkasta sig, för då kommer man ingen vart och inget kommer att förändra sig till det bättre.

Visst, hon kan ha diskuterat med honom om det här och t.o.m kanske grälat, men var kom den här viljan att ge upp ifrån? Jag menar, man får väl ställa lite krav i en relation om sina rättigheter, ifall det som rättigheterna omfattar nu betyder något i ens liv? Är inte vänskaper med folk värda att kämpa för; att tåla lite hårda ord för?
Bara för att man är i ett förhållande ska inte ena parten ha rätt att utkräva besöksförbud om inte grund finns för det, och enligt oss båda två så finns inte det i detta fallet, so what's the problem? Vad har han då att komma med? Ologiska grunder? Det går inte ihop.
Jag vill säga "Sluta vara så jävla rädd för att bli lämnad! Han har varit med dig i flera år nu och lär inte lämna dig bara för att du står upp för din vän! Det är orealistiskt att tro det. Få honom att lita på dig istället."

 

Och sen det här med att hon bröt kontakten för MIN skull...

 

Vet du vad du kunde ha gjort för MIN skull? Eller för all del, för VÅR skull.. du hade faktiskt kunnat ställa ett motkrav, en motprestation.

Jag hade velat att du sa nånting i stil med:

"Näe, vet du, nu är du fan oschysst. Du har ingen anledning att vara så HÄR jävla svartsjuk och är du det så TOUGH! Det är fan inte mitt problem. Väx upp istället och var inte så löjligt misstänksam eller litar du inte på mig? Mina vänner är MITT privilegium och inget som du har med att göra. Väljer DU att inte lita på mig så kanske vi borde omvärdera vad kärlek faktiskt betyder för dig".

Men nu gjorde hon inte det. Istället så avfärdade hon min vänskap som nånting som hon beklagligen, men icke desto mindre, valde att inte fortsätta med. Nu när jag tänker efter så känns det faktiskt inte alls bra. Förut så kände jag att hon inte hade något val, men man har fan alltid ett val. Nu känner jag mig lika bortkastad som en tom tub med tandkräm.
Jag tror för övrigt att hon hade växt som människa om hon hade vågat stå på sig.

Okej, jag vill inte säga såhär egentligen. Jag är ledsen om det låter som hårda anklagelser och jag vill egentligen inte använda såhär hårda meningar nu, för jag både tyckte (!) och kommer fortsätta tycka (!!) väldigt mycket om henne, men i det här inlägget har jag valt att inte skygga med orden. Allt ska ut så jag får det sagt och inte behöver ha det tryckande på mig längre.

And im sorry if it hurts, men deal with it!

Nu när jag tittar tillbaka så har jag nog skrivit mest om henne. Varför är jag mer och mer arg på just henne?
Ja, det är väl för att i grund och botten så känner jag mig mest sviken av henne just nu, även om felet är mest hans. För att det ÄR hans fel, det är otvivelaktigt.

Men låt mig säga en sak, HAN kunde jag inte bry mig mindre om egentligen. Efter att ha ställt ett sånt urfånigt utlimatum så sjönk han i mina ögon och får gärna fortsätta simma där nere på den låga nivån bland alla andra encelliga djur.
Men henne ..... jag skulle inte ta det så hårt om jag inte tyckte så fasligt mycket om henne som vän. Jag tar det så personligt när det gäller henne, för oavsett undertryckta känslor så var vår vänskap helt fenomenal och jag räknade henne som en av mina absolut "inner-circle trustworthiest", liksom. Nån som man kan bjuda på sitt bröllop, nån som alltid finns där i vått och torrt.... nu? Det känns konstigt nu.

Jag vill verkligen klargöra att så lämnad och övergiven som jag har känt mig efter detta har jag aldrig känt förut. Vi hade liksom precis börjat reda ut våra problem och allt var bra... och så kommer han o lägger sig i, som en olycksfågel dyker han upp och hux flux så är hon förvunnen ur mitt liv igen. Sånt här tär på mig och jag blir slutligen bitter när jag inser att allt är så himla flyktigt. Särskilt illa är det när vi har klickat så bra som vi gjort.

Tack vare han är hon ute ur mitt liv igen....

...and it sucks.

Hur kunde jag va så naiv, ja hur kunde jag va så naiv?

 

Mer orkar jag inte säga nu.


Time to move on. For real, this time.

 

 

Började komma tillbaka i en Naruto-fas igen och bläddrade igenom vilka avsnitt jag hade sett medan jag lyssnade på första soundtracket till Shippuden när den här låten började spela.

 

Plötsligt tänkte jag på en helt annan grej som hänt nyligen; saker dök upp helt utan vidare och jag påmindes om en kolossal förlust, vilket gav mig bilder i huvudet och tårar började rinna.

 

Toshiro Masuda är en jävel på att skapa emotionell musik, alltså.

 

 

 

 

 

Säger i stort sett allt som behöver sägas...

Minnen av en tid med skratt och umgänge, aldrig att återkomma något mer.

 

 

 

 

Lite ljus i mörkret; denna rad känns underligt passande:

 

 

                               - Alfred Tennyson; Ulysses

 

 

Courage, Kent. Courage.

 

 

 

Smått cynisk, större del ledsen, ännu större del reflekterande.

Varför ska livet behöva vara på ett visst sätt?

 

Life's little choices..

 

One door closes, a possibility for joy is gone.

A careless word opens up a whole new pathway of misery.

 

Att se något som betyder så mycket, och inse att det nästa dag inte finns där något mer.

 

Jag antar att vi alla är slavar under våra egna viljor. Frågan är vilken vilja som väger tyngst.

 

Just nu finns varken agression, fruktan, leenden, sorg eller förhoppningar.

Man känner sig bara som ett enda stort frågetecken...

 

Vilken väg tar jag?

Vad väntar mig om jag väljer det valet?

Eller det valet?

Eller varför inte det valet?

 

Det fanns en tid då jag tyckte sånt var kul; en ambition som påverkade mig själv och andra, inspirerad av simpel nyfikenhet.

Nu känns det bara tomt. Som att inget val jag väljer betyder nånting.

För tydligen ligger mina val i andras händer; mina val tas ifrån mig.

Vad spelar det för roll hur mycket mina känslor styr mig? I slutändan har jag inget val, för ödet vill annat.

 

En kall hand som leder mig bort från den enda glädjerikande ljuspunkten.

 

Är det mitt öde att aldrig få känna lyckan? Att likt Tantalus ha ett evigt otillfredställt begär och en trängtande längtan som tär i mig?

 

Varför går det aldrig? Varför bromsas man upp av omständigheter?

Life isn't fair, kiddo. .. Nej det vet jag väl... men man tycker ju att efter ett tag borde man, statistiskt sett, slutligen få känna lyckan.

Jag menar inte bara lyckan av kärlek, jag talar om lyckan överhuvudtaget, som i en varm fin dag på stranden med någon man tycker om och inte behöva bry sig om annat. Som lyckan att få dela en kväll i varandras sällskap utan att behöva tänka på konsekvenser. Som att kunna ha en vän utan att någon annan ska lägga sig i.

 

 

Mitt liv är mitt liv.

Det vore kul om jag kunde styra över det också och själv få välja vilka jag har i mitt liv.

 

 

 

That bastard.

 

 

 

 

 

Alright.. time to surrender then?

 

 

Och varför händer dom här grejerna alltid på söndagar? ... im starting to get a dislike for sundays that do not involve going back to work on mondays...

 

 

 

This stinks! The world stinks!

Just when you think all is well again, fate turns around on you and kicks you in the teeth!

 

 

*Suck*... upp och ner, upp och ner.. all i want is to have a certain person in my life.

And it was just about to go back to normal.. and then... then somebody decides to lägga sig i och pulls a knife on us!

(Detta är alltså emotionella liknelser, inte att tas bokstavligt :P )

 

Visar detta på en tillitsbrist, tro? I dont know. Men jag vet en sak och det är att inget förhållande ska efterlikna en fascist-stat.

 

NO WAY IN HELL!

 

..

 

Fan vad jag skriver engelska när jag är upprörd...

 

Nu låter jag det gå... jag tänker inte lägga mig i för jag har förmodligen ingen talan anyway. Jag låter tiden utvisa hur det blir. Beslutet ligger i en enda persons händer.

En möjlig väg är uppbrott och tårar (igen.. om jag har några kvar). En annan möjlig väg är försiktig, trotsig vänskap. En tredje är... näe, den är nog för omöjlig och hör hemma i mina drömmar.

Hur det än blir så tänker jag inte lägga skulden på en viss person, hon har för mycket tryck på sig och jag förstår henne oavsett vad hon väljer.

 

Skulden tillhör helt och hållet andra personer .. men ja, jag bär väl del av den skulden antar jag, då jag känner som jag gör.

 

Det är verkligen en stor hög av inpyrd hästskit att det ska behöva vara såhär!

 

Nu tänker jag gå o köpa glass!! ... FULL AV SOCKER!!! :P

 

 

 

 

Nu har jag bestämt mig.

 

 

 

 

 

 

 

Bra låt.

Osynkad dubbning dock.

 

Vad jag menar är att jag lika gärna kan stänga en dörr (då den ändå har blivit barrikaderad från andra sidan) för att kunna hålla den andra öppen.

 

Frågetecken?

Sug på den, ni! ;)

 

 

 

Vet inte varför men nu lägger jag upp ett par bilder på mig så ni får se hur jag ser ut nuförtiden. :)

 

 

 

Jag dör :O .... varför dör jag? Jo, av två anledningar.

 

Ett:
Idag var det 27 grader varmt och soligt hela dagen, så jag, alexandra och hennes lillebror tog oss till rudan och badade i stort sett hela dagen.

Sen är dom sånahär solande galningar så jag fick finna mig i att dom ville steka sig.. ja och då vill det sig ju inte bättre än att jag gör detsamma.

 

Och mycket riktigt, nu såhär på hemmaplan så börjar man se hur den kokta kräftan tittar fram. -.- ^^

 

Två:

Jag dör även för att jag nu i helgen har gjort en LCHF glass som är så fruktansvärt god att jag dör när den knullar mig i munnen, i shit you not!!! :O Trodde inte den skulle bli så god men herrejävlar!

 

 

Så nu sitter jag på en bunke med typ två, tre liter LCHF glass och får matorgasm varje gång jag tar en sked.

Screw big pack, screw GB, screw dom alla!! :D I found my little piece of hapiness in this bleak and unfair world.

 

På lördag blir det grönan (ÄNTLIGEN!!) och resten av sommaren ska jag bara slappa. :)

 

Men nu blir det käk. ^^

 

Laterz!!

 

Så gick du slutligen bort.

Cancern tog ditt liv.

Men vi hade många fina stunder och även om du inte finns ibland oss längre så lever minnena kvar.

Du kommer vara saknad nästa gång jag är i finland.

 

 

 

 

 

Var det fel av mig? Nej.

 

Jag sitter och grubblar och funderar över vad jag gjorde fel. Och jag ser ingen vinkel av detta som gör att hon har rätt att tycka att jag är dum eller på annat sätt falsk. Jag lever mitt liv och om hon nu väljer en annan kille (trots hennes sockrade ord i mina öron), så har jag all rätt att göra vad jag vill med andra, för att inte tala om att jag får SÄGA vad jag vill till andra. Annat är bara orimligt tänkande.

 

Däremot inte sagt att jag inte kommer sakna henne eller att jag inte hade känslor för henne. Oavsett vad jag gör så vet jag vad jag har känt. Inga andra tjejer har betytt så mycket som hon.

Och vadå handlingar betyder mer än ord? Har personen i fråga inte varit med om att allt man gör kanske inte är sammanhängande eller nödvändigtvis är konsekvent?

 

Som översexuell person som själv kunde strula när hon var singel så borde hon inte förebrå mig om det; liksom vad hände med att inte dömma?
The heart doesn't necessarily guide the actions of your pecker. Ibland gör man saker som man egentligen inte har någon aning om varför man gör dom, men man känner för det; they make no sense men man gör det ändå.

 

Att jag sen ska ha munkavle på mig och förbjudas från att tala med den tredje parten om det som hände, trots att den första individen och jag inte ens är ihop eller nånsin kommer bli det... det är absurdt! Varför ska jag få skit för det? :S Det VAR skönt, det VAR awesome. Kan jag hjälpa om dom väljer o prata om allt? Hon får väl isånafall säga till tredje parten att inte snacka om det eller mig. Att däremot INTE ta det beslutet gör att hon sätter orättvis press på mig att stympa min egen yttrandefrihet och det är bullshit! Jag snackar fan om vad jag vill med vem jag vill.

Det är över nu iaf, men det kommer ta en lång stund för dessa spår att försvinna. Hon har satt dom djupt i mig och det lär ta tid innan mina känslor för henne dör ut.

Det löjliga är att jag faktiskt kunde drömma om en framtid med henne. .. idiotiskt av mig, då hon inte ens var min, utan någon annans. Varför är man alltid så blåst när det gäller känslor? :O Jag vet ju själv att i stort sett ingenting fungerade till vår fördel. Hon var liksom inte villig att välja mig överhuvudtaget, så vad tusan hade jag där att göra från början? Jag borde ha fattat vinken, men ibland är kärlek blind och man lever i förnekelse.

Så förmodligen var det här bra i slutändan.

 

Dom säger att tiden läker alla sår.

 

Live, learn, forget.

 

 

 

 

Så, nu har jag kommit fram till att om jag känner mig sårad eller ratad så blir jag agressiv. En fascinerande upplevelse. Det är en försvarsmekanism som funkar för att skydda mig. Men varför inte? Varför inte påpeka något som man känner sig sårad över och faktiskt få fram det in the open?

Dock måste jag försöka att inte dra ner det till sandlådenivå, något som är svårt när man är agressiv och känner att man instinktivt vill såra tillbaka, beklagligt nog. :(

Vidare inser jag också att jag reagerar på ett andra sätt också. Jag, till skillnad från andra, visar inte att jag är sårad, mer än att jag skriver agressiva saker. Däremot kan jag inte erkänna att jag är ledsen eller besviken eller bara vill gråta ut. Sånt håller jag inom mig, för jag vill absolut inte visa det för andra. Det är lätt att missta för att man inte bryr sig, men det är helt och hållet fel. Det jag visar utåt kan befinna sig i vild kontrast med hur jag känner inåt.

Hursomhelst, att vara olyckligt kär i en tjej som redan har en kille är förbannat komplicerat och är (som jag precis kommit fram till) något som man måste försöka ta sig ur. Ibland kan man försöka tvinga sig till att fall out of love... andra gånger så händer det rent spontant av handlingar som egentligen inte är direkt kopplade med situationen, men oavsett så ska man logiskt sett egentligen alltid försöka välkomna ett sådant tillfälle, oavsett hur plågsamt det är. Det är inte hälsosamt för NÅGON att vara kär i någon som inte kan besvara ens längtan, och det, mitt herrskap, är sönderslitande för psyket. Man blir misstänksam, börjar dra förhastade slutsatser och slutligen går man under.

Något som däremot stör mig är att man riskerar att bli kallad för lögnare, något som är helt och hållet fel. Har jag väl sagt nånting så menar jag det. Att sen ens handling visar på illusionen av något annat (då en sak i MIN mening absolut inte har att göra med den andra, fast det är väl rätt subjektivt antar jag) är beklagligt, men inte förvånansvärt. Men att dra kopplingar till att anta att ALLT man har sagt förut är lögner, det är bara att överdriva.

Ja, ni kanske har räknat ut att personen i exemplet är jag .... jag har det senaste året varit kär i en tjej som varit upptagen. Fråga mig inte varför. Det är inget jag har bett om.
Dock har jag beslutat mig för att det är dags att gå vidare. JAAA DET ÄR FUCKING JOBBIGT!!! .. men det är ett måste.
Jag älskar henne. Det sliter fan sönder mitt hjärta att inte försöka tänka på henne, att inte prata med henne, att inte få vara vän med henne längre.... men vi har båda insett att det inte går längre. Vi sårar bara varandra.

 

 

Helvete...

Älskar henne. Hann fan inte ens få en chans att säga dom dumdristiga och lönlösa orden till henne. (dumdristiga och lönlösa p.g.a situationen)

 

 

 

 

Nåja, det är iallafall soligt ute. Nu ska jag lägga mig o grina en stund.