Reflekterande
Smått cynisk, större del ledsen, ännu större del reflekterande.
Varför ska livet behöva vara på ett visst sätt?
Life's little choices..
One door closes, a possibility for joy is gone.
A careless word opens up a whole new pathway of misery.
Att se något som betyder så mycket, och inse att det nästa dag inte finns där något mer.
Jag antar att vi alla är slavar under våra egna viljor. Frågan är vilken vilja som väger tyngst.
Just nu finns varken agression, fruktan, leenden, sorg eller förhoppningar.
Man känner sig bara som ett enda stort frågetecken...
Vilken väg tar jag?
Vad väntar mig om jag väljer det valet?
Eller det valet?
Eller varför inte det valet?
Det fanns en tid då jag tyckte sånt var kul; en ambition som påverkade mig själv och andra, inspirerad av simpel nyfikenhet.
Nu känns det bara tomt. Som att inget val jag väljer betyder nånting.
För tydligen ligger mina val i andras händer; mina val tas ifrån mig.
Vad spelar det för roll hur mycket mina känslor styr mig? I slutändan har jag inget val, för ödet vill annat.
En kall hand som leder mig bort från den enda glädjerikande ljuspunkten.
Är det mitt öde att aldrig få känna lyckan? Att likt Tantalus ha ett evigt otillfredställt begär och en trängtande längtan som tär i mig?
Varför går det aldrig? Varför bromsas man upp av omständigheter?
Life isn't fair, kiddo. .. Nej det vet jag väl... men man tycker ju att efter ett tag borde man, statistiskt sett, slutligen få känna lyckan.
Jag menar inte bara lyckan av kärlek, jag talar om lyckan överhuvudtaget, som i en varm fin dag på stranden med någon man tycker om och inte behöva bry sig om annat. Som lyckan att få dela en kväll i varandras sällskap utan att behöva tänka på konsekvenser. Som att kunna ha en vän utan att någon annan ska lägga sig i.
Mitt liv är mitt liv.
Det vore kul om jag kunde styra över det också och själv få välja vilka jag har i mitt liv.
That bastard.
Kommentarer
Trackback
