Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Låt mig inleda den här beskrivningen med att klargöra att den här låten finns med i ett tv-spel.

Men när jag hörde den så fick jag direkt en helt annan bild i huvudet än vad den faktiskt skulle illustrera.
Jag tänker nu beskriva vad den här låten gav mig för bild; något som chockerade mig då den rörde mig så starkt.

Jag vill också klargöra att jag INTE har någon dödslängtan överhuvudtaget. Det kanske kan låta åt det hållet när man hör min beskrivning, men jag försäkrar er att jag vill i högsta grad leva. ^^ Det här är bara en beskrivning av just känslan jag fick av bilden som målades upp i mitt huvud.


Slut ögonen när ni läst ner till youtube-klippet och försök att se det här scenariot framför er medan ni hör låten...


Okej, såhär var det...

Jag föreställde mig att man var ensam kvar på jorden och dess undergång var nära, men det var ingen hemsk katastrofal sak som alla domedagsfilmer avbildar, utan istället en rofylld, ändamålsenlig händelse som hade ett syfte.
Alla nära och kära har gått vidare, dött ifrån en. Man är en av kanske två eller tre personer kvar... dom sista levande själarna på jorden... man är så lämnad man kan bli.

Och så känner man vindarna blåsa, himlen blir fylld av makalösa färger och den slitna gamla jorden vrider sig i sin egen undergång... men själv känner man en spirande glädjefylld känsla, för det här SKA hända.
Man ser dom andra sista levande personerna i ögonen och nickar leende i samförstånd.

Världen, med alla sina gamla smärtor och förlägenheter, dom tragiska orättvisorna och ständiga plågorna, ska just precis försvinna för att aldrig mer uppstå och livets elände föralltid komma till ända.

Den här musiken ger mig bilden av att ... något vädligt spännande och härligt ligger just bakom hörnet; en frigörelse av själen från det eviga lidandet som den materiella existensen innebär.
Man går vidare och möts av dom som gått före samtidigt som man vet att allt, även slutet, har ett syfte.
Som om Gud fader själv talar i ens sinne och säger "kom nu, det är dags. Alla väntar på dig. Ni är dom sista. Det är dags för er att komma hem."

Man ser sig omkring, ser på den trasiga slitna gamla värld som man kallat hem och ser hur dess undergång är nära, man känner det i luften, det vibrerar i jorden, en ton av spänd förväntan på något makalöst; en episk händelse som avslutar en epok och samtidigt kommer att förkunna en lycklig tid där människan återförenas efter livet med sina sista medlemmar.
Man ska just till att förena sig med alla dom som har gått före en ur tiden och man ler för man känner att döden inte alls är slutet; döden är steget in i nästa värld där alla väntar på en med varma uppriktiga leenden.
Det är dags att som sista själ lämna jorden, dess fasor och ondska bakom sig och välkomnas in i världen bortom alla skuggor där alla väntar på en och ingen är kvarlämnad.


Lyssna...
Och tänk inte på flygplanen nu ^^ utan blunda och försök föreställa er det som jag beskrev. Eller ännu bättre, lyssna på låten och läs om det jag skrev samtidigt, så får ni en mer påtaglig bild av det jag kände. :)

Allt har ett syfte, även döden, även världens undergång...


Det är något så obeskrivligt mäktigt som ligger i just den tanken; att någon gång kanske få den bekräftad som verkligen ger mig sinnesro och tröst. Jag kan inte fatta varför det påverkar mig, men det gör det.

Precis som det jag fruktar värst, att inte veta (som alla som har upplevt mig flippa ut när nånting inte funkar och jag inte fattar varför nog vet) så ger mig tanken på att våra liv OCH våran död skulle vara en del av en större plan; att allt skulle ha en mening och man existerar inom tryggheten i den famn som ett allsmäktigt syfte faktiskt skulle utgöra.

Tvärtom är min ultimata mardröm att dö och inse att man är fullständigt utlämnad till whatever kaotiska krafter och ändamålslösa meningar som kanske existerar istället för dom roingivande orden "Det är lugnt, du är död, men allt är som det ska."


Allt det här förnekar förstås trossatsen som vissa har att man som väsen bara utplånas efter döden, att en själ inte finns och att ens person inte kan leva vidare utan den fysiska kroppen utan bara är ett resultat av en massa neuroner som helt plötsligt av en slump laddar ur och tillsammans bildar medvetandet hos en högre stående form av liv... självklart utan varken mål eller mening...

En sån förklaring kan jag inte godta. Det finns inga belägg för att människans högre medvetande än djuren inte har uppkommit som en konsekvens av något; ett syfte, en plan.

Okej, allt det här har jag redan redogjort för i ett längre inlägg tidigare (se det här, en bit ner där jag skriver på engelska), så ursäkta mig för att jag svävade bort där nu. ^^

Men visst kunde man se den där färgstarka bilden framför sig? Den här låten var verkligen gripande, även fast den bara är typ en kort sekvens med lite trummor, stråkar och bas. :D