Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Jag tycker det är askul att se en svart politiker som är invandrad från Gambia sitta och diskutera med en (yugo) slav på gräsrotsnivå om hur sveriges regering har misslyckats med invandringspolitiken.

Till och med dom som ÄR invandrare säger att det är skrattretande hur man som svensk inte får prata om sin egen invandringspolitik utan att bli stämplad som rasist, och han har så rätt, för det är ju sant!
Att skruva på kranen på full kraft hjälper ingen, men i det svenska samhället så är det tabu att ens prata om invandringspolitiken på annat sätt än att höja den till skyarna. Gör man det är man direkt rasist, och det sa den här killen från gambia också.
Jag lärde mig mycket idag genom att lyssna på honom.

Saken är den att i sverige så har politikerna bestämt att vi ska IMMIgrera med full kraft, utan att ens inse att vi inte har den kunskapen som krävs för att på ett godtyckligt sätt kunna INTEgrera folk på rätt sätt.
Gambianen tog upp Finland som ett bra exempel. Där släpper dom in väldigt få invandrare eftersom dom vill hålla en balans. Tar man in mer än man klarar av så skjuter ju bara arbetslösheten i höjden, det vet alla.
Om sverige hade använt finland som mall så hade man kunnat hålla hålla standarden på sveriges arbetsmarknad på en någorlunda bra nivå och den mörkhyade politikern sa även att det är lönlöst att ta in folk från andra länder så mycket som sverige gör när det inte finns nog med jobb åt dom som redan bor här.

Och vet ni vad, han har fan rätt.
När man är arbetslös så märker man det vädligt starkt inpå knutarna hur regeringens fortsatta invandringspolitik har misslyckats.
Vi satt och snackade en hel del om det här idag på mötet om arbetssökande och praktik när vi gled in på ämnet om invandringen, och det roliga är att det inte var någon vit bitter kille som tog upp det här. ^^
Precis innan jag hade tänkt börja mummla om det här problemet, så tog den här underbare gambianen luft i lungorna och berättade hur han hade insett att ingen i sveriges regering ens bryr sig om att ventilera dessa frågor.
Han är fan min nye hjälte. ^^

När det faktiskt var den här politikern som har sina rötter i Gambia som tog upp det här, så inser nog även den mest inbitne vänsteraktivisten att det här är en fråga som inte har någonting överhuvudtaget med rasism att göra.
Jag anser att Sverige ska kunna släppa in invandrare på en liberal nivå, MEN det måste vara en nivå med förnuftiga gränser. Man MÅSTE våga ta sig själv i kragen och faktiskt ha vissa begränsningar och det är det som politikerna skyggar för, då dom är rädda för vad folket ska tänka om dom, för vad media ska tänka om dom, för vad utlandet ska tänka om dom....
Det här har helt enkelt att göra med att vi som svenskar har förlorat kontrollen över vår egen invandringspolitik och låtit det gå så långt att vi inte ens får prata om det längre.

Sverige har ett rykte som vi vill bevara. Det ryktet innefattar i stort sett att släppa in så mycket invandrare som möjligt och sen skita i efterspelet. *Jag kan lova att många av er som läser det här direkt har avfärdat mig som rasist (eller iallafall haft tankar om att göra det) DIREKT då jag börjar prata om att bromsa invandringen och det hjälper bara min sak, för det bevisar hur djupt den här mentaliteten faktiskt sitter i oss*.

Sverige har det inbäddat i sin kultur att vara så toleranta som möjligt och att alltid ha ett gott ansikte utåt gentemot invandrare så att det ska pratas väl om oss. Märk nu, det här kommer från gambianens egen mun, bara så ni vet. Han sa det att han hade rört sig mycket i utlandet i ärenden vad gäller sveriges utrikesfrågor och där sa han kort och gott att man skrattar åt oss och vårt "goda" rykte. Alla vet vart sverige är påväg.

Allt det här började, har jag förstått nu, med Olof Palme. Lyssna nu, jag säger inte att han gjorde fel. Han hade ett gott hjärta som ville hjälpa sina medmänniskor i andra länder.
Visst, more power to him.
Dom som däremot HAR gjort fel är eftertidens politiker som har ihållit den här mentaliteten i invandringsfrågan även när förnuftet börjar banka på dörren då förhållandena runt om i världen har förändrats alldeles för kraftigt för att kunna fortsätta på samma nivå. Alla länder har insett det och har på ett eller annat sätt inlett åtgärder för att minska på invandringen så man inte får mer invånare än man kan ta in. Det är bara logiskt.

Alla... utom sverige ... som fortfarande goffar i sig till höger och vänster för att bevara sitt rykte som medmänniska och räddare i nöden.
Jag skulle vilja skrika i regeringens öron "Det räcker nu. Fatta nån gång att man KAN inte rädda hela världen. Börja se om det egna huset och ta hand om dom som kommit in. Det finns en mängd med folk som redan finns här och är arbetslösa. Göd inte problemet genom att ta in mera. Sänk nivån på immigrationen och satsa på INTEgrationen istället. Våga säga stopp! Fan, have some balls."

När jag sen ser på nyheterna hur regeringen går åt helt andra hållet och börjar UTVISA folk istället (barn tillomed!) så skakar jag ännu mer på huvudet och förstår precis hur fel den blå regeringen faktiskt är för oss.
Utvisa inte, låt dom få stanna. Minska insuget istället.

Att politikerna som styr idag inte själva kan se det som står och liksom skriker framför deras näsor är för mig en gåta. :S

Men när allt kommer omkring så kan vi inte göra något åt det här. För i det här landet får man inte uppfatta det som ett problem. Politikerna värnar om vårt goda rykte, utan att tänka på (1) att det i första hand inte ÄR ett gott rykte att vara puckad, och (2) sen också att det bara stjälper vårt land i andra frågor om vi har en politisk sak som spårar ur fullständigt. Ett maskineri kan inte funka om en kritisk del är trasig, eller hur?

På det sättet så kan jag inte hjälpa att jag småler litegrann över det faktum att SD är dom enda som har ballar av stål och det gillar jag. Dom sätter sig upp mot den här översittarattityden och säger "FUCK U! Vi säger vad vi vill och skiter i vad ni tycker. När ska ni fatta att man inte ens behöver vara rasist för att fatta att de ni gjort och FORTSÄTTER att göra är felaktigt?".
Först och främst, nej, jag själv är inte rasist, det handlar inte om det. (Kolla! jag är till och med tvungen att säga det först innan jag kan ta upp vad jag egentligen menar)
Jag är varken mot moskeer eller anser att "alla invandrare bara begår brott". Sånt är bara frustrerad retorik som förbittrade skåningar från Klippan eller Sjöbo matar sina barn med.
Vidare anser jag inte heller att Sverigedemokraterna faktiskt är riktigt mogna för att styra mitt land. Dom har inte en fullt genomtänkt eller sakriktig politik förutom en någorlunda måttlig justering angående den tabubelagda invandrarfrågan och jag skulle inte lita på att dom skulle vara kompetenta nog för att kunna styra mitt sverige i en bra riktning när det gäller andra saker.

MEN, jag kan respektera dom på det sättet att dom är dom enda som ens VÅGAR ta upp invandringsfrågan. Just för att dom har utvecklat sig från ett invandrarfientligt parti (även om dom försöker städa upp den stämpeln) så är dom, logiskt sett, den enda "underdog" som faktiskt vågar ta upp det här eftersom dom redan är stämplade som rasister.
Och det är ju det som är så förjävla synd. Att börja prata invandringspolitik = rasism.

Ärligt nu, vi har väl för fan rätten att bestämma över hur mycket eller lite folk vi ska släppa in? Som gambianen själv sa, det finns ingen i riksdagen som ser det här och gör nånting åt det; inte ens invandrare av andra eller tredje graden vågar ta den debatten och det är helt sjukt.

Min mörkhyade vän fortsatte elaborera om att för att kunna lära sig av sina misstag i landets styre så MÅSTE det komma en konfrontation med den här felkörda immigrationsfrågan, man MÅSTE få sätta gränser i sin egen politik.
Som läget ser ut nu så har vi inte nog med jobb i vårt land för att ens få det att räcka räcka till dom som bor här. Allt vi har är en kokande arbetslöshet och ett felaktigt praktikprogram där företagen utnyttjar gratis arbetskraft med usel utsikt för fortsatt anställning efter praktiken.

Så ser läget ut idag. DU vet det, JAG vet det .. och jag kan garantera att politikerna vet det.
Så VARFÖR får man inte ta upp den frågan och diskutera en nödvändig nedbromsning av invandringen utan att bli stämplad som rasist???

Nej, det går inte. För svenskar VÅGAR inte det. För vi har vårt rykte att tänka på.... även om det är ett rykte som stämplar oss som inkompetenta.

Nu skiter vi i det här! ^^
Nu skiter vi i att nedvärdera oss själva.
Nu säger vi stopp och belägg åt illvilja och egoism.

Allt som jag har tänkt om mig själv, alla dåliga tankar och det faktum att jag aldrig någonsin skulle vilja umgås med en exakt klon av mig själv.... idag var dom tankarna som bortblåsta! :)

Det var som en röst som sa till mig "Du har mycket gott i dig också... glöm inte det"

Som om nån ville att jag skulle se på mina egenskaper och sluta att bara fokusera på det som är dåligt.
Visst, vi har alla dåliga sidor; både mindre och större. Men vadfan, ALLA har det. Du har jävligt mycket positivt i dig också, lägg av med att trycka ner dom. Du är inte ett odjur, du är inte genomodlat självisk. Du har välvilja och glädje inom dig med.

Idag känns det som om jag stod på Guds mailing-lista....



Hur kom jag fram till detta?

Kombinera en kreativ hjärna på promenad med en strålande solig dag, blå himmel och Savage Gardens "Affirmation" i hörlurarna på högsta volym.
Det är den ultimata feel-good låten, seriöst... ingen som är ute en solig dag kan förbli sur eller deppad en längre tid med den låten i luften.
Och jag menar inte feel-good som i sliskig "ryck upp dig för imorgon är de en annan dag"-skit.... jag snackar att den här låten säger många sanningar om oss och allt vi tror på.

Jag bara promenerade och log.... ^^

"I believe in karma"....

Karma är ett rätt intressant koncept, att allt som du gör skapar feedback så du får tillbaka vad du förtjänar i slutändan.

Men karma är också en tro på något högre styre, ett syfte med allt.
För karma-tron förnekar ju att allt händer av en slump; alltså tror dom på en form av högre mening. Allt är ihopkopplat.

Även om man inte säger att man tror på en gud, så är det ändå ett slags maskineri.

Och någon måste ha skapat maskinen; förutbestämt dess parametrar...

Okej, nu ska jag faktiskt inte göra något långt inlägg. Nej, det är faktiskt sant.

Varför?
Jo för att jag är lite seg efter gårdagen. Hade en awesome natt hos Richard och Roberto. ^^ Blev lite dragen, närapå wasted, meeeeeen jag lyckades faktiskt tangera gränsen utan att faktiskt korsa den. :) Jag tror jag börjar bli bättre på de här nu. Verkar börja kunna tyda signalerna man får genom den tunga dimman någorlunda bra.
Så, inga fler nyårs-aftnar då man står och pratar med en burk i snön, ohnej.

Vafan, vi avslutar inlägget för den här gången med ett Norge-skämt, bara för att...



Varför bygger inte normännen tak på sina dårhus?

För då hade man fått bygga tak över hela Norge... ^^

Det känns inte bra, det här...

Ansträngd tystnad är alltid obehaglig.


Åh, damn it!


Engagemang... ja, men visst... men ge det lite tid, fan..

Jag sa ju från början att jag egentligen inte ens var ute efter något. :(

Att jag själv sen faktiskt har börjat trilla dit helt oplanerat är en lyckoträff (alla som känner mig kan instämma i det påståendet), men vad man måste inse är att den händelsen är liksom inte klar än.
Det är som om man tar ut en djupfryst Billys pizza och stoppar in den i ugnen på 20 minuter, men tar ut den för att se om den går att äta när 1 minut har gått...

Nu känner jag att jag har just precis hunnit BÖRJA tycka om henne; FÖR mycket för att vilja släppa henne, men det känns även som om hon har hunnit falla för mig way faster än jag har hunnit falla å min sida. Även om jag är på god väg, så är jag inte riktigt där än.


Vafan använder hon för ugn egentligen? :S Turbo-Whirlpool?



Såhär ligger det till, och såhär har det ALLTID legat till:

För mig tar det tid att bli kär, så är det. Det har funnits en del tjejer som jag har börjat tycka om, men som alltid (samma visa) inte pallar med att vänta, för dom är för otåliga och känner att dom är värda nåt mer direkt initiativtagande.
Och jag har alltid sagt "Visst, är jag inte värd att vänta in, gå till nästa snubbe".

Det är jag i ett nötskal.


Den här tjejen är dock nåt annat. Hon är definitivt en riktig pärla som man mer och mer inser att man inte vill släppa taget om. Hon är go och fin och har världens underbaraste personlighet. Det är den första tjejen som jag faktiskt har känt mig helt relaxed med. Troligtvis för att vi är så lika, men också för att hon får mig att känna mig speciell. ^^ Hon är så rar och söt att jag blir alldeles till mig ibland när jag tänker på henne.

Dock skiljer vi oss på vissa punkter, både på gott och ont.

Men saken är den att jag har liksom aldrig varit med om det här med "blixt från klar himmel"-snacket och tror därför inte på det heller. För att det ens ska finnas en chans att jag ska börja bli upp över öronen kär i en person, så krävs det att jag spenderar tid med sagda person och undersöker hur man klickar med varandra, om man har drag som är tilldragande eller frånstötande, om man skiljer sig för radikalt åt i åsikter, osv.
Ju mer tid man spenderar i varandras närvaro, desto mer kan bilden av någon som man faller för träda fram.

Med det sagt så är jag ändå en kille som måste värmas upp till tanken på att börja träffa någon stadigt, för ända sen mitt ex så ligger det något i min hjärna som stretar emot det här med förhållanden och regelbundna träffar (no offense, Kim).

Men jag tvivlar inte för en sekund på att jag skulle kunna bli ihop me henne när jag hunnit vänja mig vid tanken. Jag menar, fan, potentialen finns ju där! Det har vi ju sett båda två och jag har KÄNT det med. Varje gång jag säger puss i telefonen så menar jag det. Inte som polare utan som äkta, hjärtliga kyssar. Varje gång jag oroar mig för henne på grund av att jag känner starkt för henne, så gör jag det på riktigt.

(om hon också bara kunde lyssna på mig nån gång och käka/sova ordentligt och ta hand om sig ^^)

Och jag är villig att jobba på det här. Jag sa det från början: "Låt oss se vad som händer och satsa på en eventuell, skön sommar tillsammans."


Fast iofs.... "Vänja mig vid tanken?" Vafan, det är inte någon rysk roulette vi pratar om här.. :S ^^


Nej självklart inte, det handlar ju faktiskt om något vackert och underbart, det är riktigt.


Men... tja, sanningen att säga är att jag har varit singel alldeles för länge och trivs som det för bra för att jag helt plötsligt ska flippa på steken och aktivt vilja börja engagera mig i tvåsamhet. Det är väldigt nytt för mig och jag känner mig som ett barn som just ska börja lära sig cykla:
* Det är nåt jag definitivt VILL försöka mig på, men det är svårt och skrämmande och tar lång tid att sjunka in.

För mig är inte ensamhet något skrämmande, tvärtom. Det är oftast endast i sällsynta stunder (dom kallas fredagar och lördagar) som jag kan känna ångest ifall jag är den enda som inte har något att göra. I övrigt är jag en rätt så solitär snubbe som känner att han nästan bara kan slappna av när han är för sig själv, med riktigt nära familjemedlemmar eller kompisar man känt ett bra jäkla tag.

Lägg till det faktum att jag är en kille som egentligen har lovat mig själv att aldrig nånsin bli sambo, och man förstår att det är en väldigt komplicerad situation, det här.

Nåväl.
När det gäller oss två så, ja, personkemin stämmer definitivt, men för att det ska bli så pass intensivt att jag vill slänga mig på första bästa tåg eller ropa "Ja! Kom hit nu, fort, vafan är du inte här än??!!" så måste det där växa fram för mig.
Sån är jag och jag KAN inte ändra på hur jag är, oavsett om jag vill eller inte.

Tjejen som ska fånga mig måste ha humor, passion, omtanke, men mest av allt tålamod, det har jag märkt mer och mer.
Men tjejer idag vill liksom att allt ska gå så fort. :S
Är det jag som är onormal som vill ta det lugnt och säger "det kommer om det kommer, stressa inte"?

Fan då!

Även det sa jag från början, att jag ville ta det långsamt och avvakta....

Men det är inte så att jag beskyller henne för att känna som hon gör, absolut inte. Det är nog lite mer som jag känner att jag nog är rätt onormalt långsam i känslolivet medan alla andra är normala. Och det säger jag inte med en sarkastisk underton, jag tror faktiskt det stämmer.

Jag hade mer än gärna velat krama om henne när hon känner sig nere, men det hjälper ju inte att vi bor så långt ifrån varandra heller; det är ju verkligen en jävla piska liksom.

Jag är bombis på att om hon hade bott lite mer i närheten så hade det fallit sig mer naturligt att man hade kunnat umgås och sådär. Då hade jag kunnat ge henne rätt så jävla väldigt mycke kramar, då dom skulle vara lättillgängliga. ^^
Och då hade man förmodligen inte heller känt sig skyldig efter att hon åkt långväga och spenderat pengar på en tröttsam resa bara för att knappt hinna säga hej innan hon liksom ska vända på klacken igen. Visst, hon säger att hon inte har något emot att åka sådär, men vafan, de känns taskigt iallafall.

Jag väntar hellre tills man har tid på sig och kan spendera en längre period tillsammans. Då får man ju även den där chansen att kolla hur man klickar mer ingående.
Som sommaren t.ex... då man kan bada, dansa, dega, gå på roliga saker tillsammans, osv..


Hur blir det nu? Tja, jag vet inte. Frågan är väl om tröga PK är värd att satsa/vänta på, eller om man vill chansa på någon annan snubbe som kanske är mer lik den mall som överrensstämmer med förbestämda preferenser eller bor närmre.


Jag vet inte...

Jag inväntar beslutet med spänning.

Dock inte med samma typ av spänning som man exempelvis kan känna inför meddelandet av vinnaren i melodifestivalen, utan mera med den typ av spänning som känns av en en person med ögonbindel som inväntar att bli arkebuserad.


Jag hoppas på de bästa, men förbereder mig på det värsta.




Fan, det hela var mer komplicerat än jag trodde....

Tvåkronan...

Det mest värdelösa och ogenomtänkta konceptet som finns.

Och det ska sverige få 2014.


Ärligt talat nu, vadfan ska vi behöva en tvåkrona för? Jag har alltid skrattat åt Danmark som hade den onödiga tvåkronan vid sida av enkronor och femkronor.
Seriöst, enkronor och femkronor är förståeliga. Det är jämna, behändiga tal som är praktiska att handskas med.
En tvåkrona är så fruktansvärt onödig att man får magsår bara man tänker på det. För att inte tala om alla jobbiga huvudräkningsproblem det kommer skapa.

Exempel:

Du har två stycken tvåkronor framför dig. Aah, egentligen har du då fyra spänn där.

Du har fem stycken tvåkronor på bordet, vilket ger dig tio kronor egentligen.

Du har 56 st tvåkronor på bordet, fast egentligen är det då förstås 112 spänn.

Okej, sista nu då...

Du har 4673 tvåkronor på bordet.... Okej, snabbt! Nu i huvudet! Hur mycket pengar har du på bordet?


* Rätt svar på sista är 9346 kronor, men förstår ni vad jag menar? Inte fan blir det lättare att handskas med ett mynt vars värde ständigt fördubblas.
Okej visst, femkronan och tiokronan är också mer värda än myntet dom är tryckta på, men dom har iallafall fasta runda värden som man med lätthet kan komma ihåg.

Matteformeln blir alltså:

(udda valör) x (udda antal) = en jävla massa onödigt krångel.


Varför inte bara ha två ENkronor, vilket helt enkelt ger dig TVÅ kronor? Svårare än så behöver det väl fan inte vara?
If it isn't broke, don't fix it.

Men nej, riksbanken säger "Varför göra det lätt för sig? Låt oss krångla till det lite."

Riksbanken gör mig förbannad med såna här urblåsta beslut... och inte slutar det där. Nej då.
Dom har i samma stund beslutat att lägga Astrid Lindgren; en av världens mest kända svenska författare, på den nya 20-kronorssedeln.... och i samma stund sätter man på den stora 500-kronorssedeln en svensk primadonna, som inte ens hälften av befolkningen känner igen om man skulle föra en allmän undersökning. (Birgit Nilsson)
Eller varför inte en avdankad skådespelerska som ärligt talat inte har lämnat särskilt mycket minnesvärt efter sig, på den viktigaste sedeln; hundringen. (Greta Garbo)

Fan, vad sysslar kulturrådet med egentligen?


Min föredragna lista:

1000 kr = Birger Jarl (Rikets skapare, en självklarhet)

500 kr = Evert Taube (Helt okej)

200 kr = *Udda valör, helt onödig*

100 kr = Astrid Lindgren (Förtjänar definitivt denna hedersvärda plats)

50 kr = Ingmar Bergman (Funkar för mig)

20 kr = ABBA eller Raoul Wallenberg (Varför inte? Båda dessa svenska namn betydde mycket för omvärlden)


GÖR OM, GÖR RÄTT!!!

Idag upptäckte jag att Blizzard har begått ett STORT misstag, det största på länge.

Jag har alltid älskat Blizzards lore och inlevelsen i deras mäktiga spel, särskilt i rollspel som World of Warcraft. Det finns helt enkelt så mycket av det och man blir fascinerad över varenda detalj av Warcraft-världens olika gudar och legender och faktioner och hjältar och, ja ... allt.

Men så upptäckte jag det största brottet mot oss story-buffar som begåtts ända sen Frozen Thrones slutfilm gjordes in-game och inte i en separat filmsekvens.

Jag gjorde Wrathgate questkedjan, vilket ledde upp till attacken mot Angrathar och jag satt som trollbunden. När jag såg Putress håna både Lich King och dom levande så tog jag åt mig ordentligt och svor på att den jäveln skulle få.

Efter den maffiga filmsekvensen så står plötsligt Aleztrasza där utan utropstecken över sig. Questen som ska ges av henne för att få fortsätta kedjan fanns inte där!! :O .... Men likförbannat viskar hon och kallar på mig, som att jag ska komma dit.

Vad har hänt?
Jo, Blizzard har ansett att iochmed att Cataclysm släpptes så tyckte dom att uppdragen mellan Wrathgate och Battle for the Undercity inte längre behövs.
Vi som aldrig köpte Wrath of the Lich King utan istället valde att uppgradera till Cataclysm direkt (då dom lockade oss med det eftersom det blev billigare) kan inte se följderna av Putress handling för att i Cataclysm finns Battle for the Undercity inte kvar. Blizzard har beslutat att göra den delen av kedjan otillgänglig för dom som inte köpte Wrath of the Lich King separat.

Det i sin tur resulterar i att folk som följer questkedjan blir abrupt avbrutna i en kedja som innehåller bland de mesta av lore-kvalitet som en PvE-spelare kan få tag i.
Detta betyder att det finns en massa lösa trådar kvar för alla oss som beslutade oss för att dra ner både WotLK OCH Cataclysm på samma gång och INTE har spelat Wrath of the Lich King separat, nämligen Varimathras förräderi och hämnden på Putress, etc etc. Och är det något jag HATAR... så är det lösa trådar. Med lösa trådar så känns det alltid som att spelskaparen skiter fullständigt i att knyta ihop ett helt paket med realism och följdriktighet och allt blir så meningslöst.

När man köper två expansioner samtidigt så anser jag att det är dumförklarande glasklart att man ska få med allt innehåll i båda expansionerna, punkt. Man ska fan inte låta en del gå förlorad bara för att man köper en annan.

Visst, storymässigt så kanske handlingen är gammal i Cataclysm, men det är ett problem som man på ett eller annat sätt med lätthet hade kunnat kringgå med Blizzards skills.

Fyfan, Blizzard! Jag känner mig rånad här!!

Jag spelar nästan aldrig dungeons eller raids för eftersom jag är en äkta Roleplay-geek så har jag väldigt svårt för konceptet att dela dom här riktigt stora episka handlingarna med snorungar som sitter och "pwnar n00bs" eller använder minsta lilla anledning för att få kalla folk för bög, och sen klappar sig på axeln, flinar och runkar av till sitt lilla lyckade trollande.

För min del finns det nästan bara ett sätt att få den fulla inlevelsen utan omogna kommentarer från andra, och det är just genom att själv spela PvE-WoW.
Men vi som nu spelar WoW enbart (eller ja, mest) för storyns skull och är intresserade av att vara med i actionsekvenserna när dom stora episka sakerna händer utan att nödvändigtvis behöva stå ut med störigt folk som vill skippa filmsekvenser eller som ständigt talar om hur snabbt dom klarade av en speciell instans förra gången dom var där, vi blir plötsligt berövade på vår chans att få se hur Battle for the Undercity gick till och hur Varimathras och Putress besegras.
Vi bestals på vår enda chans att kunna se hur storyn utvecklade sig när vi var dumma nog att trycka på knappen "Uppgradera direkt till Cataclysm", då Blizzard har bestämt att "näe, nu är dom här questerna onödiga, så låt oss phasa bort dom."

Visst, filmklipp av hur andra genomgick Battle for the Undercity finns ute på Youtube, men det är fan inte samma sak på långa vägar när man själv har valt att spela WoW och skapa en karaktär av en enda anledning: att SJÄLV låta ens toon vara med om allt de häftiga.

Jävla svin..

Låt mig inleda den här beskrivningen med att klargöra att den här låten finns med i ett tv-spel.

Men när jag hörde den så fick jag direkt en helt annan bild i huvudet än vad den faktiskt skulle illustrera.
Jag tänker nu beskriva vad den här låten gav mig för bild; något som chockerade mig då den rörde mig så starkt.

Jag vill också klargöra att jag INTE har någon dödslängtan överhuvudtaget. Det kanske kan låta åt det hållet när man hör min beskrivning, men jag försäkrar er att jag vill i högsta grad leva. ^^ Det här är bara en beskrivning av just känslan jag fick av bilden som målades upp i mitt huvud.


Slut ögonen när ni läst ner till youtube-klippet och försök att se det här scenariot framför er medan ni hör låten...


Okej, såhär var det...

Jag föreställde mig att man var ensam kvar på jorden och dess undergång var nära, men det var ingen hemsk katastrofal sak som alla domedagsfilmer avbildar, utan istället en rofylld, ändamålsenlig händelse som hade ett syfte.
Alla nära och kära har gått vidare, dött ifrån en. Man är en av kanske två eller tre personer kvar... dom sista levande själarna på jorden... man är så lämnad man kan bli.

Och så känner man vindarna blåsa, himlen blir fylld av makalösa färger och den slitna gamla jorden vrider sig i sin egen undergång... men själv känner man en spirande glädjefylld känsla, för det här SKA hända.
Man ser dom andra sista levande personerna i ögonen och nickar leende i samförstånd.

Världen, med alla sina gamla smärtor och förlägenheter, dom tragiska orättvisorna och ständiga plågorna, ska just precis försvinna för att aldrig mer uppstå och livets elände föralltid komma till ända.

Den här musiken ger mig bilden av att ... något vädligt spännande och härligt ligger just bakom hörnet; en frigörelse av själen från det eviga lidandet som den materiella existensen innebär.
Man går vidare och möts av dom som gått före samtidigt som man vet att allt, även slutet, har ett syfte.
Som om Gud fader själv talar i ens sinne och säger "kom nu, det är dags. Alla väntar på dig. Ni är dom sista. Det är dags för er att komma hem."

Man ser sig omkring, ser på den trasiga slitna gamla värld som man kallat hem och ser hur dess undergång är nära, man känner det i luften, det vibrerar i jorden, en ton av spänd förväntan på något makalöst; en episk händelse som avslutar en epok och samtidigt kommer att förkunna en lycklig tid där människan återförenas efter livet med sina sista medlemmar.
Man ska just till att förena sig med alla dom som har gått före en ur tiden och man ler för man känner att döden inte alls är slutet; döden är steget in i nästa värld där alla väntar på en med varma uppriktiga leenden.
Det är dags att som sista själ lämna jorden, dess fasor och ondska bakom sig och välkomnas in i världen bortom alla skuggor där alla väntar på en och ingen är kvarlämnad.


Lyssna...
Och tänk inte på flygplanen nu ^^ utan blunda och försök föreställa er det som jag beskrev. Eller ännu bättre, lyssna på låten och läs om det jag skrev samtidigt, så får ni en mer påtaglig bild av det jag kände. :)

Allt har ett syfte, även döden, även världens undergång...


Det är något så obeskrivligt mäktigt som ligger i just den tanken; att någon gång kanske få den bekräftad som verkligen ger mig sinnesro och tröst. Jag kan inte fatta varför det påverkar mig, men det gör det.

Precis som det jag fruktar värst, att inte veta (som alla som har upplevt mig flippa ut när nånting inte funkar och jag inte fattar varför nog vet) så ger mig tanken på att våra liv OCH våran död skulle vara en del av en större plan; att allt skulle ha en mening och man existerar inom tryggheten i den famn som ett allsmäktigt syfte faktiskt skulle utgöra.

Tvärtom är min ultimata mardröm att dö och inse att man är fullständigt utlämnad till whatever kaotiska krafter och ändamålslösa meningar som kanske existerar istället för dom roingivande orden "Det är lugnt, du är död, men allt är som det ska."


Allt det här förnekar förstås trossatsen som vissa har att man som väsen bara utplånas efter döden, att en själ inte finns och att ens person inte kan leva vidare utan den fysiska kroppen utan bara är ett resultat av en massa neuroner som helt plötsligt av en slump laddar ur och tillsammans bildar medvetandet hos en högre stående form av liv... självklart utan varken mål eller mening...

En sån förklaring kan jag inte godta. Det finns inga belägg för att människans högre medvetande än djuren inte har uppkommit som en konsekvens av något; ett syfte, en plan.

Okej, allt det här har jag redan redogjort för i ett längre inlägg tidigare (se det här, en bit ner där jag skriver på engelska), så ursäkta mig för att jag svävade bort där nu. ^^

Men visst kunde man se den där färgstarka bilden framför sig? Den här låten var verkligen gripande, även fast den bara är typ en kort sekvens med lite trummor, stråkar och bas. :D