Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Jag börjar känna lite den här längtan efter att ha någon. Jag börjar sakna någon att hålla om när mörkret faller och det känns så ekande tomt.

Visst trivs jag med att vara singel, alla gånger!
Jag lever så fritt som möjligt, kan knulla vem jag vill och inte bry mig; behöver inte svara inför någon.
Jag älskar min frihet...


... men samtidigt finns det nånting litet som jag tryckt ner djupt inom mig; nåt som jag har kvävt med livsnjutande.. nåt som gråter efter en själsfrände; en själsfrände som verkligen förstår sig på mig och som man känner att man aldrig skulle vilja släppa... nån att kunna bli en med..



Men vad kan jag göra när jag inte kan bli kär???

Alla tjejer som har fallit för mig har jag bara känt stor tillgivenhet för, men inte på långa vägar något som jag skulle vilja definera som kärlek.
Dom har velat bli ihop med mig, men jag har inte tillåtit det, då jag vet att jag skulle lura mig själv och slutligen såra dom.
För deras och mitt eget bästa så håller jag folk på avstånd.

Så jag väljer att stänga in mitt hjärta i en klump av frostig is. Väljer att göra det lätt för dom.. håller gränserna klara.. "jag är min egen man; ingen äger mig. Du är en fin tjej, men jag kan inte bli kär så förvänta dig ingenting."

Det har fått mig att fundera. Varför blir jag inte kär?
Är själva oviljan att såra någon det som faktiskt har skapat ett avståndstagande som förvandlats till en kyla som inte släpper igenom varma känslor och därigenom inte tillåter mig att bli kär?
Är mina egna erfarenheter av kärlek något som gjort mig besviken, då jag mest känt en längtan att få komma ut igen; likt en fågel instängd i en bur.. och att få vara lika fri som förr?
Är det en ond cirkel?

Det finns ingen för mig. Jag känner det i märgen.

Ändå finns känslan. Även om jag inte blir kär i folk, så finns själva längtan efter någon att bedåra där innanför mitt bröst..
Det finns ingen specifik, men många generellt.


Om jag bara kunde bli kär, för helvete!!

Hur skulle det kännas?
Skulle det kännas som den ytliga förtjusningen man kände i högstadiet när den snyggaste tjejen såg mig i ögonen och log?
Skulle det kännas som när man hade hund och aldrig ville släppa den; aldrig ville låta något ont hända den?

Jag skulle ha så mycket att ge.

Samtidigt som jag fruktar tvåsamheten, så längtar jag efter den.. i det tysta.. där ingen ser...

Jag avskyr folk som desperat ger sig ut på jakt efter den "rätta". Jag ser ner på dom; tänker "fyfan alltså... fattar inte han/hon att det är när man jagar aktivt som man blir mest nedbruten; mest besviken och sårad?? What fools, det är när man inte förväntar sig något som det händer. Jag kommer aldrig jaga, jag lever mitt liv och händer det så händer det. Jag vill satsa på att ha roligt och göra det mesta av mitt liv istället för att fokusera på något som kanske aldrig händer mig."

Samtidigt kan jag inte släppa det faktum att utan insyn så är jag inte riktigt lika rolig. Jag lägger på ett happy face och låtsas leva loppan; visst, vilket jag gör... men något saknas alltid....


Den där festen man går på kanske hade känts lite trevligare och varmare om man hade haft någon att gå hem med efteråt...

Mitt problem är att jag vill kunna hålla möjligheterna öppna; själv kunna välja vem jag vill gå hem med. Att endast ha en enda person känns så begränsande och så kvävande. Jag hatar att begränsa mig, jag klarar inte av det.
Men det ger trovärdighet till en teori som mer och mer har börjat bli klar för mig....

.. och det är det att jag nog aldrig egentligen har varit kär.. inte på riktigt..
Inte sådär så att man gladeligen ger upp sin frihet till fördel för att kunna vara med en enda person genom hela livet.
Inte så som Tony har berättat att han känner för Hanna.


Och samtidigt så rinner tiden iväg... och mitt liv med den.....



Vem kommer en kall snubbe som jag att hinna älska innan döden tar mig??