Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Jag försöker alltid att skriva så sanningsenligt som möjligt i min blogg. I min iver kan det dock ibland gå till överdrifter och har man otur o läser min blogg när jag är riktigt nere, deppad eller sårad eller bara allmänt jävlig så kan de råka sig att man läser saker som inte riktigt stämmer.

Självklart var jag kär i mitt ex. Ja, nu kan ju många här dra den slutsatsen att hon har hört av sig i ren bestörtning p.g.a de hon läste angående mitt lilla melodramatiska inlägg som jag gjorde för några inlägg sedan, om att jag "aldrig" nånsin har varit kär.
Och mycket riktigt så har hon gjort det. Jag tar härmed tillbaka mycket av det jag skrev; väldigt mycket var ren och skär lögn.
Dock var det inte medvetet. När jag skrev det så var jag inte direkt den gladaste hästen i hagen och kände som att det inte fanns något hopp för mig; jag kände mig onaturligt kall och cynisk.
Jag såg inte längre det jag en gång kände för henne; jag förträngde den kärlek som faktiskt fanns där tills jag inbillade mig själv att jag faktiskt inte alls har varit kär.

Men det är klart jag var det. Jag kan dra upp hur många exempel som helst angående vad jag älskade med henne och dom är sanna, för jag känner t.o.m när jag sitter och skriver om henne hur det svider lite i mig.

Och nej, fucktards, det är inte magknip :P

Det jag däremot menade med inlägget om mitt kalla sinnelag var att jag har fått en väldigt hård och avståndstagande ställning till kärlek EFTER att jag gjorde slut med henne.
Alla som kom därefter (typ två stycken ^^) höll jag medvetet på avstånd för jag vägrade binda mig igen. Jag var inte mogen för det ännu och det har bara känts fel.

Delvis så trivdes jag med singel-livet.
Och delvis så var dom inte hon....

Trots det så har jag svårt att ta till mig det...


Kolla, jag har fan gjort bra ifrån mig idag. Jag har kört xcite 10 minuter uppvärmning, fyra varv cirkelträning, 110 (!) hopp med hopprep (fast dubbelhopp, så de är väl närmare 220 små hopp) och till råga på det, tio minuter nervärmning på xcite igen.

Jag borde fan fira mina nya friska tag!

Och ändå, så tänker jag bara på det jag gjorde igår.


Vad hände igår? Jag fick ett återfall, det är vad som hände igår. Som ni kan se i mitt förra inlägg så var jag i abstinenstillstånd och det slet i mig flera gånger; näst intill tvingade mig att ta något sött.

Dessvärre så föll jag för det under natten. Jag klarade det inte mer.

Jag gjorde nege- .. nej förlåt... jag gjorde mörkhyade bollar. Jag kan inte på ett bra sätt förklara hur sugen jag var på just det. Tyvärr så hade jag alla ingredienserna man behöver för att göra det hemma (förutom vaniljsocker) så ungefär en halvtimme efter det att jag hade skrivit färdigt förra inlägget på den här sidan så klarade jag inte mer och jag kladdade ned mina händer med socker, kakao, havregryn och .... blä.

Det var fruktansvärt mättande och smakade inte alls lika gott som jag hade tänkt mig. Om det var p.g.a frånvaron av vaniljsocker eller inte, de vette fan, men likt förbannat tryckte jag i mig skiten och kände det vita kristallpulvret fylla mina ådror och ta udden ur mina värsta plågor..

Efteråt hade jag djup ångest. Allt som jag hade investerat tid och pengar i dom senaste dagarna tyckte jag var sabbat. Mina försök att leva utan kolhydrater fick sig en enorm törn. VÅndan var enorm.


Men sen så kände jag ändå ett lugn. Nej för fan, jag har bestämt mig för det här. Inga jävla ge upp-fasoner.
Jag tänkte:
"Visst, du fick återfall. Det kan hända vem som helst. Det viktiga här är att se att det inte längre är något som du gör för jämnan. Du har kapat det dagliga intaget av kolhydratsrik mat som bröd, pasta och socker. Bara det är ju fan en vinst. Nej, upp i sadeln igen bara. Du har ingenting att vara besviken för. Det här var ett återfall, inte en återgång!"

Och jomenvisst, dagens träningspass på gymmet var väl som en liten vinst i sig också; ett tröstpris. :)


Dock så tror jag att det kommer ta lång tid innan man ser någon påtaglig förändring i min kropp. Jag har ju bombat mig själv med kolhydrater i över ett års tid nu (egentligen mycket längre än så) och det ska till många besök på gymmet innan kolhydraterna är helt rensade från mitt system och kroppen kan börja bränna fett.

Men skitsamma, jag gör't. ^^

Nu ska jag ta allt socker, havregryn, vetemjöl, pasta som spaghetti, ris, makaroner och tortellini som jag har och ge dom till morsan. Jag ska inte ha dom här hemma längre, för att minska risken för återfall.

Idag så tränade jag även tidigare på dagen än jag brukar och det var någorlunda lättare, för man blir inte lika distraherad av unga tjejer i tajts som springer på maskinerna med guppande tuttar och viftande hår i hästsvansar, vilket är en mycket bra grej.
Jag menar, ni vet själva (iaf ni som är killar) hur man har en tendens att bete sig när en söt tjej går förbi eller tar maskinen brevid; man drar in magen och fokuserar sig inte lika mycket på att träna som på att se bra ut. XD .... ett jävla påfågelsbeteende egentligen.

Därför vill jag undvika tjejer på gymmet.

Det är intressant också att se att vissa tjejer faktiskt tränar med smink och piffat utseende bara för att dom ska se så bra ut som möjligt. Dom har helt missat poängen. Det är ett gym, inte en dejting-cirkel. ^^

Aja, nu ska jag ta nåt lätt mellanmål. Funderar på ostskiva med keso och salami.

Stay strong, people!!!

Nu förstår jag ...

Nu förstår jag alla kockar, dietister och andra kunniga personer när dom har refererat till "Sötsuget" i dagens samhälle.

Jag har, liksom näst intill allihop idag, blivit en slav under kolhydrater och socker. Det märks ganska påtagligt just nu, eftersom jag inte har ätit kolhydrater i en särskilt stor mängd sen i söndags.... och det är en obeskrivlig plåga...

Allt det här beror ju på att jag har börjat med LCHF; low carb high fat-dieten. En mäktig diet på bara proteinrik mat och naturliga fetter; nåt som garanterat är mycket bättre och naturligare för hälsan än exempelvis vitt mjöl, stärkelse, socker och sånt skit som i princip alla människor i sin blindo tar för givet ska vara en grundbit i våran kost idag.
All denna kolhydratsrika mat agerar stoppkloss för alla som vill bränna fett på gymmet eftersom kroppen ALLTID väljer att bränna kolhydrater än fett; vilket i sin tur ger svaret på varför folk som tränar häcken av sig ändå inte går ner i vikt. Dom äter fortfarande åt helvete fel.

Nu ska jag undervisa er här lite, snorvalpar. Jag har läst på om det här må ni tro. Har läst en stor samling av olika kostråd, tips från hälsoexperter och essäer av legitimerade läkare och ska härmed försöka dra en sammanfattning.



I BEGYNNELSEN SKAPADES JORDEN!!!!!!

Sen kom människan och allt blev mycket mer komplicerat...



Historien säger oss att vi som människor åt mycket protein och fett sedan tidernas begynnelse. Vi var hälsosamma och levde loppan som unga, friska och starka individer.

Sen, för bara 4000 - 5000 år sedan, blev vi jordbrukare...

Plötsligt fick kroppen ta emot en massa onaturligt framställd mat som exempelvis spannmål med höga kolhydratsvärden. Kolhydrater är snabb energi som är bra för exempelvis hjärnan, men inte bara och absolut INTE i den mängd som vi matas med idag.

Nå, i takt med att kolhydraterna ökade och skruvade på insulinproduktionen, ökade även kroppens fett. Vi blev fetare och fetare. Detta beror nämligen på att kolhydrater är energirika näringsämnen som får oss att öka insulinproduktionen, vilket lagrar vår energi som fett. Detta var naturligtvis kunskap som vi människor inte hade för 4000 - 5000 år sen. Det kan ju inte våra förfäder lastas för.

Men den verkligt stora bomben small det senaste århundradet som gick; då vi alla blev fanatiskt rädda för fett, då vi såg det som den stora boven i dramat och därmed beslutade oss för att uppfinna.... LIGHT-PRODUKTEN!!, den gemensamt erkända skurken bakom exempelvis amerikas svåra fetma-problem.
Light-produkten skar ner det naturliga fettet (som ironiskt nog, annars går rätt igenom kroppen och bearbetas enbart för energins skull) och ökade kolhydratsvärdet till astronomiska siffror; nåt som i sin tur fick två hela generationer av världens befolkning att kraftigt gå upp i vikt och inbilla sig att fett är dåligt.

Tanken är att LCHF dieten ska ta oss tillbaka till den naturliga kosten, nämligen proteinrik mat som människan har ätit sedan vi kravlade oss ut ur vår första håla och öppnade munnen, såsom kött, fisk, ägg, grönsaker, nötter, räkor, osv... låga på kolhydrater, höga på protein och fett.

Nu har det gått några dagar sen jag slutade med kolhydratsintaget och jag kan säga att jag har aldrig mått bättre... MEN.. nu är även sötsuget som värst.

Jag sitter faktiskt just nu och känner en fruktansvärd batalj spelas ut inom mig.
Jag VILL ha något sött, samtidigt som jag inte vill det.
Det hela kan jämföras med en knarkare som inte har fått sin fix och lider av svåra abstinensbesvär.

För i grund och botten är det ju vad socker är; en acceptabel narkotika, Det Vita Guldet, drogen som erövrade världen.
Hjärnan upptäcktes bli våldsamt beroende av den söta substansen och givetvis såg alla företag dollartecken.
Vi blev alla hjärntvättade av företagen som bajsade ut chokladkakor, glass, bakelser, godis, läsk, snabbmat osv allt för vinnings skull.

Folk uppmärksammade inte nåt som kallades för "folkhälsans problem".
Vadå? Vi lever ju? Då kan vi ju inte vara i fara. HÅLL KÄFT!! Braaaaap!

Men nu börjar jag fatta vad debatter om just denna folkhälsa alltid har handlat om. Vi matas ständigt med det vita kristallpulvret. Vi har gått ifrån att vara friska och starka till att bli beroende av något som vi egentligen inte alls var skapta för att smälta från början... och likt Charlie Chaplin så ser vi likt förbannat ÄNDÅ inte det där bananskalet som hägrar två steg framåt på gatan.
"FAAN va fet jag har blivit.... undrar varför"....

Jag har god lust att säga "Ditt jävla stolpskott!" till folk som säger så, men för att vara ärlig så kan jag inte det; av två anledningar.

(1) Delvis så är jag sån själv. Eller, jag var. Jag försöker nu att ta mig ur skiten; även om det är djävulskt svårt. Men jag har iaf kunskapen och det är en bra bit på vägen; det är många fler som inte är så lyckligt lottade.
Men jag kan hursomhelst iaf inte klaga på andra, när jag själv faktiskt också har blivit överviktig p.g.a socker konsumtion.

(2) Det är bara delvis deras eget fel... den större skulden har ju självklart företagen. Dom fortsätter att mata oss med felaktig information om vad som är nyttigt; dom håller en enorm maskin igång som går ut på att istället för riktig mat så vill dom få oss att inse att det faktiskt är DERAS produkter som är nyttiga.
Dom inte bara producerar skiten.. dom sponsrar också undersökningar som är skräddarsydda för att bevisa att socker inte alls är dåligt och faktiskt t.o.m hälsosamt (!!)

Som exempel kan nämnas att ett visst företag sponsrade tryck och utgivning av en propaganda-folder som beskrev hur bra frukt är. Denna skulle spridas bland folket.
Frukt är nyttigt, men innehåller också väldigt mycket fruktos (fruktsocker); nåt som kroppen klarar sig utan. Kolla! Frukt är redan naturens socker; vi behöver liksom inte koncentrerad massproducerad skit!

Men iallafall, för att hålla oss till ämnet.. detta företag sponsrade då denna skrift där det stod väldigt smickrande om fruktens alla egenskaper och det rekommenderades varmt att man ska äta så mycket frukt om dagen som möjligt för då "mår man bättre".

Sponsorn som stod bakom den här foldern... var ett företag som gjorde en viss medicin som ska ges till diabetiker..... -.-


Näe, up yours, alla slisk-tillverkare!!! Fuck you! Sätt er på en lång vaniljstång och rotera för mig snärjer ni inte igen!
Jag ska fan bli en sund människa igen, inte en socker-slav som ni ska tjäna pengar på.

Jag har det svårt med sötsuget just nu, men förhoppningsvis ska det avhjälpas när jag får hem 500g påsen med Sukrin; det mest naturliga och ofarliga sötningsmedlet.
Ja, tro mig, jag har forskat om det och vet allt vad suckralos, aspartam, k-acesulfam, sackarin och stevia heter. Sukrin är medlet som jag har fått höra mest positivt om och från olika källor anses det vara det som är bäst lämpat för både kropp och sötsug.

Självklart är det bästa ju om man knäcker sötsuget totalt och återgår till den där balanserade blodsockernivån som våra hälsosamma förfäder gjorde, men det är otroligt svårt (Vafan, testa själva en vecka utan något som innehåller socker!!) och sötningsmedel är iaf ett acceptabelt substitut om man nu känner att det inte går att uthärda.

(Bra sida för LCHF och sötningsmedel när det gäller LCHFs riktlinjer)


Frågan är bara om påsen hinner komma innan jag faller för frestelsen och gör mörkhyade bollar av det kvarvarande sockret jag har hemma..... det är en svår kamp, ska ni fethajja. Be för mig!


BRÄNN FETT, INTE KOLHYDRATER!!!

Galen kväll igår.. TROTS att jag bara hade ett stort gapande tomrum i min plånbok ^^
Jodå, tro mig, de går. :D

Jag minns inte sådär jättejättemycket, men jag har flashbacks av att jag hade en rosa cowboyhatt på mig och dansade med tjejer som jag inte ens kände. :O

Sen gick jag hem .... från VH.... .... igen !!

Vad säger man? ^^ Favorit i repris? :D

Jag har hört att om man skär ner på kolhydratsintag så blir man mycket känsligare för fylla, och mycket riktigt; två öl och sen var det genast mycket mer drag i mig. ^^ Ok, visst.. sen slank det även ner en och annan hemmagjord White Russian och mousserat vin. ^^

Ja just ja, jag har börjat lite smått med den här LCHF dieten nu. Inte av någon ytlig anledning som att bli smal för fucking "beach 12" eller nåt sånt skit, jag menar brudar kommer och brudar går (och uppenbart så får jag positiv brudrespons bara jag bjuder på mig själv ändå^^), utan det är mest för att jag är trött på att misshandla min kropp med grillade mackor, dressingar, godis och kakor varje dag, osv. Det får räcka nu. Jag ändrar min livsstil och det nu!

Givetvis så får man inte dricka öl när man går på LCHF, men jag hade tre st öl hemma och jag tänkte att jag kan lika gärna ta dom som ett stort trampolin-hopp och sen that's it.
Ska göra så med allt jag har hemma; jag ska käka upp all mat som inte ingår i dieten, för att slänga mat som man har betalat för är bara dumt... men SEN köper jag ingen ny kolhydratsrik mat, utan håller mig inom riktlinjerna. :)

Vill ni veta mer om LCHF så har ni en länk här.

Näe, nu måste jag fan fixa frulle.... klockan 2 på dagen.. starkt jobbat. ^^

laterz, asswipes!

Förresten, jag glömde en sak. :D

Jag såg Hot Tub Time Machine för några dagar sen och den föll mig i smaken; jag garvade så jävla mycket åt allt i princip. ^^
Hur dom har avbildat 80-talet och samhällskillnaderna mellan nu och då, både teknologiskt och kulturellt ^^ Så jävla awesome! :D

Inte för att jag minns så mycket av det. Året dom färdades till (1986) var jag typ 3 år gammal.. men ändå. :)

Och.. Kelly är ju FEEEETT snygg ^^ she would SOO be allowed to wax my pole ;)

Men det bästa är ju för fan Lou Dorchen!!! ^^
Han är dryg, äcklig, frispråkig, agressiv och brutal.

Min nya förebild. :D

Jag börjar känna lite den här längtan efter att ha någon. Jag börjar sakna någon att hålla om när mörkret faller och det känns så ekande tomt.

Visst trivs jag med att vara singel, alla gånger!
Jag lever så fritt som möjligt, kan knulla vem jag vill och inte bry mig; behöver inte svara inför någon.
Jag älskar min frihet...


... men samtidigt finns det nånting litet som jag tryckt ner djupt inom mig; nåt som jag har kvävt med livsnjutande.. nåt som gråter efter en själsfrände; en själsfrände som verkligen förstår sig på mig och som man känner att man aldrig skulle vilja släppa... nån att kunna bli en med..



Men vad kan jag göra när jag inte kan bli kär???

Alla tjejer som har fallit för mig har jag bara känt stor tillgivenhet för, men inte på långa vägar något som jag skulle vilja definera som kärlek.
Dom har velat bli ihop med mig, men jag har inte tillåtit det, då jag vet att jag skulle lura mig själv och slutligen såra dom.
För deras och mitt eget bästa så håller jag folk på avstånd.

Så jag väljer att stänga in mitt hjärta i en klump av frostig is. Väljer att göra det lätt för dom.. håller gränserna klara.. "jag är min egen man; ingen äger mig. Du är en fin tjej, men jag kan inte bli kär så förvänta dig ingenting."

Det har fått mig att fundera. Varför blir jag inte kär?
Är själva oviljan att såra någon det som faktiskt har skapat ett avståndstagande som förvandlats till en kyla som inte släpper igenom varma känslor och därigenom inte tillåter mig att bli kär?
Är mina egna erfarenheter av kärlek något som gjort mig besviken, då jag mest känt en längtan att få komma ut igen; likt en fågel instängd i en bur.. och att få vara lika fri som förr?
Är det en ond cirkel?

Det finns ingen för mig. Jag känner det i märgen.

Ändå finns känslan. Även om jag inte blir kär i folk, så finns själva längtan efter någon att bedåra där innanför mitt bröst..
Det finns ingen specifik, men många generellt.


Om jag bara kunde bli kär, för helvete!!

Hur skulle det kännas?
Skulle det kännas som den ytliga förtjusningen man kände i högstadiet när den snyggaste tjejen såg mig i ögonen och log?
Skulle det kännas som när man hade hund och aldrig ville släppa den; aldrig ville låta något ont hända den?

Jag skulle ha så mycket att ge.

Samtidigt som jag fruktar tvåsamheten, så längtar jag efter den.. i det tysta.. där ingen ser...

Jag avskyr folk som desperat ger sig ut på jakt efter den "rätta". Jag ser ner på dom; tänker "fyfan alltså... fattar inte han/hon att det är när man jagar aktivt som man blir mest nedbruten; mest besviken och sårad?? What fools, det är när man inte förväntar sig något som det händer. Jag kommer aldrig jaga, jag lever mitt liv och händer det så händer det. Jag vill satsa på att ha roligt och göra det mesta av mitt liv istället för att fokusera på något som kanske aldrig händer mig."

Samtidigt kan jag inte släppa det faktum att utan insyn så är jag inte riktigt lika rolig. Jag lägger på ett happy face och låtsas leva loppan; visst, vilket jag gör... men något saknas alltid....


Den där festen man går på kanske hade känts lite trevligare och varmare om man hade haft någon att gå hem med efteråt...

Mitt problem är att jag vill kunna hålla möjligheterna öppna; själv kunna välja vem jag vill gå hem med. Att endast ha en enda person känns så begränsande och så kvävande. Jag hatar att begränsa mig, jag klarar inte av det.
Men det ger trovärdighet till en teori som mer och mer har börjat bli klar för mig....

.. och det är det att jag nog aldrig egentligen har varit kär.. inte på riktigt..
Inte sådär så att man gladeligen ger upp sin frihet till fördel för att kunna vara med en enda person genom hela livet.
Inte så som Tony har berättat att han känner för Hanna.


Och samtidigt så rinner tiden iväg... och mitt liv med den.....



Vem kommer en kall snubbe som jag att hinna älska innan döden tar mig??

Jag är en tjej på xx år och söker inget särskilt.
Skriv gärna en rad eller två, men...

Är du en stureplansprofil med backslick? = inget svar
Är du lika gammal som min pappa? = inget svar
Är du en tråkig hemmakille som söker en extra mamma? = inget svar
Tränar du för mycket? = inget svar
Tränar du för lite? = inget svar
Skriver du ett mail till mig? = inget svar
Gillar du tjejer överhuvudtaget? = inget svar
Är du en kille med mycke humor och ser bra ut i mina ögon? = inget svar

Inget svar? = inget svar

Näe, de blev inget nytt material. Tanken var god, men saken är den att det blev alldeles för mörkt för att kunna lägga in nytt material som funkar.

Så här är den tillslut, nyårsfilmen i all sin helhet ^^
Ändra gärna till 720p (uppspelningen kan dock börja hacka, så gör de bara om er dator klarar av det^^) och se i fullskärm :) iallafall om ni har en "widescreen"-skärm

Så, grattis på födelsedagen i efterskott, bloggen. :D

Och ja..
FILMEN ÄR PÅKOMMEN, SKAPAD, REDIGERAD OCH UPPLADDAD AV MIG
(Givetvis har jag huvudrollen också ^^ haha)

Mycket nöje!