Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Namn, platser och faktiska subjekt har utelämnats av integritetsskäl, men .... ärligt.. som den dokumenterande livsreporter jag är, så känner jag mig manad att åtminstone skriva ner NÅNTING.

Alltså...

Först händer det ingenting...

Sen händer det ingenting...

Sen händer det fortfarande ingenting och man börjar undra om det ens kommer fungera...

Man sitter och flinar lite dumt och låter flera ögonblick gå förbi där man intalar sig själv att "mjo, nu kände jag nåt ...... tror jag ... eller?" ...



Men make no mistake.
När det väl händer så är det omöjligt att feltolka..

När det väl händer så märker man det omedelbart; för plötsligt, inom loppet av ett par ögonblick, så verkar världen tryckas ihop från båda sidor mitt framför ögonen på en och perceptionsförmågan blir skev, lite som en stegrande motorcykel hamnar den på sniskan...

När det väl händer så går det undan, för den jäveln smyger sig på fort som fan och som lekman är man definitivt inte beredd på det. Det säger bara pang; utan varning.

Dom första tio minuterna är obalanserade; ja rent ut sagt läskiga. Man tänker "Wöow, vafan är det som händer? Ska det verkligen vara såhär?", pulsen rusar och man tror att nåt har gått fel. En våg av lågmäld panik sköljer över en när man faktiskt inser att något utifrån; ett potent främmande element som plötsligt introducerats i systemet, grummlar tankegångarna och gör att man verkar tappa greppet om världen.

Sakta men säkert hinner dock kroppen vänja sig; man lugnar ner sig och återfår en viss mån av stabilitet.
Skilnaderna mellan topparna och dalarna jämnar försiktigt ut sig och kvar hägrar ett molntäcke av uppluckrad koncentrationsförmåga.

Sitter man ner (och definitivt om man har varit bänkad på arslet ett längre tag) så har man en smått obehaglig överraskning att vänta sig när man kommer till den situationen då man ska försöka intala kroppen att den faktiskt måste ställa sig upp och använda sina leder. Signaler skickas upp till hjärnan som direkt blir förbannad; som om den just har blivit påkommen med att sitta i sitt rum och onanera eller nåt, och omedelbart blir dess missnöje över denna störning uppenbar.
Den lilla fysiska ansträngningen som har som mål att lyfta kroppen skapar obekväma störningar i ens fokus; likt en sten som skapar ringar i vattnet när den blir ikastad och rubbar den tysta ytan.
Missnöjet över detta krafttag belönas med en känsla av att visionen darrar till och man tar sig en rejäl funderare på huruvida man verkligen VILL stiga upp. Om det ens är värt det.

Någon timme senare är man såpass klar att man kan dansa och spexa, dock inte med den väldiga våg av energi som annars vanligen griper en social sate på dansgolvet. Man dansar, absolut... men man nöjer sig absolut med att helt enkelt röra lite på händerna, armarna och fötterna i ett enda stelt mishmash av vibrationer och den typ av felknullad rytmik som man redan givit upp hoppet om för länge sen.

Ytterligare någon timme senare sätter så den beryktade känslan av välbefinnande igång och man mår utomordentligt prima av att bara sitta i en stol och glo på det extremt spännande omslaget till en kokbok i bokhyllan.

Under all denna tid så spelar hörseln i stort sett egentligen ingen roll alls, för det man hör försvinner ur minnet efter typ tio sekunder, och det man inte hör ... ja, det bryr man sig inte om. ^^



SAMMANFATTNING


SKRÄCKFAKTOR:
Definitivt högre än vid första karatefyllan, men la sig lika snabbt som den kom. Paranoian kan ha något att göra med den världsomspännande skrämselpropagandan som man blivit matad med sen man var typ två år.

RUS:
Seg och trög. Inte särskilt motiverande. Dock pluspoäng för dom uteblivna spyorna och baksmällorna.

BEROENDEFRAMKALLANDE:
Nope, absolut inte. Känner inget betvingande sug efter att få uppleva det igen, precis som med alkohol. Idag känns det mest som en fascinerande axelryckning.
Jag är mer beroende (och kommer fortsätta vara det) av ljust bröd och kaviar än av detta.

HELHETSBILD:
Det blev ungefär som jag hade väntat mig. Det var en upplevelse som, likt en dag på Gröna Lund, kan vara både otäck och hissnande, men samtidigt avslappnande och intressant vid olika tillfällen.

RISK FÖR "FAVORIT I REPRIS":
Tämligen låg. Det är väl inte en total omöjlighet, men jag nöjer mig absolut med den här erfarenheten som det ser ut nu och skulle jag aldrig göra om det igen, så skulle jag inte gråta floder för det. ^^


För mig var sällskapet MYCKET viktigare än själva resan. :)

Nu ska denna livsreporter än en gång åter försöka dokumentera vad som händer i våra drömmars värld och ge sig på det hittills orubbliga problemet med att lyckas ta med sig den "Sovande Hemligheten" tillbaka till den medvetna världen.
Vad händer med våra kroppar när vi sover? Vart tar vårt medvetande vägen när vi sover? Och varför är minnet av ens drömmar som bäst lika klara som efter en natt på stan och ett otal vodka-flaskor?

Det är såna svar jag vill ha reda på. ^^

Önska mig lycka till! :)