Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Jaha, så hade man tänkt att börja hela rulljansen igen, precis som alla andra; men näe, då helt plötsligt ska man vakna måndag morgon med 38 graders fucking feber. Vafan är de här? Jag trodde man var fri från buggen i ventilationen so to speak. :S
*suck* aja, får hoppas på imorgon då. Blixten ska väl fan inte kunna slå ner två gånger iallafall.
Nu mår jag bättre och jag anser mig själv vara relativt frisk, så det ska inte behöva vara några problem imorgon, men jag har även lärt mig att aldrig säga aldrig. Min kropp gör som den vill, verkar det som.

.. god damn it!


Nu ska jag bli lite allvarlig här, för jag vill passa på att prata litegrann om föräldrar och deras relationsproblem med sina barn.

Det är otroligt hur många jag har pratat med och lärt känna som har problem med sina mammor eller pappor. Det är förmodligen närmare tre fjärdedelar vars föräldrar antingen är missbrukare eller misshandlare eller på något annat sätt missgynnsam mot sina barn.

Jag kan bara tacka gud för att mina föräldrar har varit någorlunda normala.

Min mamma är den absolut bästa mamman som finns. Jag vet att alla säger det om sina föräldrar, men i mina ögon är det sanningen. Hon har alltid funnits där för mig och jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Hon är anledningen till alla mina goda sidor; mycket av det som jag har som är bra har jag henne att tacka för.
Jag skojar ofta med henne och retar henne om att hon är trög och okunnig, men jag älskar henne mer än livet själv och jag skulle aldrig någonsin vilja henne något illa på riktigt.

Min far; ja, man kan säga många saker om honom. Han gick bort för ganska exakt två år sen. 22 Januari 2009 (wow, redan så länge sen?) och vår relation fram till det vägskälet var rätt skakig. Han var aldrig en riktigt superbra farsa. Han tänkte på sig själv och hade inte mycket kontakt med mig efter det att morsan och han flyttade isär; även om han försökte ibland, och jag ska inte lägga hela skulden på honom för det heller; jag var såpass lik honom att jag också var halvhjärtad i mina försök att hålla kontakten med honom.
Men jag ska säga en sak:
Jag tror ärligt talat att han gjorde det bästa han kunde utifrån hans sätt att vara. Det kan hända att farsan inte var skapt för att vara den bästa pappan som finns. Många killar därute är inte naturligt pappa-material, p.g.a antingen är dom inte mogna för det eller så är det helt enkelt inte något som ligger i deras natur.
Och kanske var det så för farsan. Han fick mig och försökte sedan med dom begränsade resurserna som fanns i hans karaktär att ge mig en någorlunda okej uppväxt som han såg det.

Inte från något håll, varken farsan eller morsan, har jag ärvt eller upplevt missbruk eller misshandel och det är det som får mig att inse att jag, i dagens urflippade samhälle där mer föräldrar än inte har någon sorts poroblem som sabbar deras familj, är en av dom lyckliga få som ändå inte hade några större problem under uppväxten.
När jag hör skräckhistorier om barn som blivit fastkedjade vid element av deras farsor och blev tvingade till att se på när han misshandlade morsan, eller typ barn som växer upp i missbrukar miljö och genom denna orättvisa detalj som blir till en hörnsten i deras vardag själva trillar dit desto fortare.... då blir jag ledsen och samtidigt tacksam över att jag har sluppit sådana grejer.

Vi som människor klagar på väldigt mycket i våra liv, men vi borde faktiskt ta oss tid till att inse att vi har en massa saker som vi borde vara tacksamma för också.
Vi kunde haft det värre.

Om du får punktering på din bil och blir tvungen att stanna för att byta däck, var då tacksam att inte punkteringen fick dig att tappa kontrollen och köra över en barnfamilj eller nåt sånt.
Hajar ni? Det finns alltid ljuspunkter. ^^

Ha en bra kväll.

Soft puss till tjejerna, manlig brotherly-love kram till killarna. ^^