Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Holy shit! :O

Inatt drömde jag att jag hade sex med Emelie och det var så jävla verkligt så jag lovar, när jag vaknade hade jag ett stånd som inte ville ner.
Vi hade sex överallt. Verkligen överallt. Och det var rått, hett och bara ... pang på; typ frustande och stönande.
Jag minns det så glasklart framför mig. Vi snackar knull ute i mörka skogen, vid en busskur, bakom hörnet på en klubb.. osv.

Herregud! :S Vad ska man säga? ... och med Emelie (!) också..

Jag undrar om den här drömmen är ett sätt för min hjärna att försöka berätta nånting för mig.


Vadå..? Att jag är bättre på sex i drömmarnas land än i verkligheten? ^^ ha ha

Eller kan det vara så, att jag inte borde oroa mig så mycket?
Att jag inte borde tänka så mycket, utan bara ge efter för mina lustar när det väl gäller?
Är det kanske min hjärnas frustrerade sätt att berätta för mig att den är förbannat trött på mina otimliga tankar som dyker upp varje gång jag ska till att njuta som bäst med en brud, och på detta vis visar vad jag kunde få om jag bara inte vore så jävla upptagen med att tänka saker som dödar en manlig erektion bättre än en bild på Kronprinsessan Viktoria?

Men det är inte så jävla lätt heller. Har man väl hamnat i den där prestationsångest-spiralen som kille så är det svårt att komma ur den.
Det skulle kräva typ .... ja, vafan vet jag ? .. typ... Tuva Novotny, Megan Fox OCH Vanessa Hudgens, alla på samma gång..... i en bubbelpool... i bara string. .. sen utan..... och sen på mig!! ^^ XD


Hmmm, nej ärligt, jag vet inte riktigt hur jag ska tolka den här drömmen, men när man väl vaknade så var man varm och svettig, kladdig som en gris och hade bara en enda sak på min hjärna. Att bli av med det stålhårda ståndet!! (som verkligen inte gjorde någon nytta NU; då jag vaknade utan brud och allt ^^)
Och det vet ni hur man gör som kille, så jag ska bespara er DOM detaljerna iallafall ^^

Hursomhelst, drömanalyser får komma senare.



Igår hade jag en jäkla rolig kväll hos Richard. :)
Han fyllde 24 och jag fick träffa folk som Jorge och Robin, snubbar som jag inte har träffat på år och dagar. :D
Vidare fanns där Richards syrra Helena, som är .... ja... Richard kanske läser detta så jag ska inte säga hur jäkla het hon är ;) haha. Sorry Richard, men du vet att många tycker det! Det är bara naturligt. Bättre det än att tycka att hon är asful, eller hur? ^^
Världens skönaste bröder Bilbo och Max var också där. Alex "le Douche" och jag tog en tripp ner till macken och snackade om allt mellan himmel och jord. Sen när vi skulle ta oss tillbaka så gick vi vilse, för Alex ville sitta och chilla på ett par gungor (och jag med faktiskt) ^^

Vi snackade om hans jobb och kom osökt in på det att han ansåg att också jag skulle passa som boendeskötare. Det var intressant att höra om vad han gör och hur han hjälper till med dom som bor på hans jobb.
Det fick mig att tänka till och lät riktigt soft. Man går där och hjälper till med vanliga saker som alla gör i vardagen, men som dom kanske inte kan göra. Man går ut med dom, gör roliga grejer, ser på film, spelar TV-spel, drar till grönan.
Det lät jäkligt sweet. ^^

Det enda jag är rädd för när det gäller ett sånt jobb, är att jag känner mig underkvalificerad när det gäller att ta ansvar för någon annan.
Så har det alltid varit.
Jag backar när det gäller att sätta sig in i en ledarroll.
Som på Åbygården. Jag kunde inte vara den ledare som dom behövde, för jag är social på det sättet att jag gick ner på deras nivå istället och blev mer som en kompis med barnen.


Jag vet inte...
Alla jobb som jag har haft har jag skyggat för inom loppet av några veckor som mest. Jag hittar på ursäkter och jag spelar dum.

Wöow, nu går vi verkligen på djupet här.... men okej, för det här måste sägas. Jag blundar oftast för att jag känner såhär; intalar mig själv att det bara är en fas jag går igenom, men jag måste säga det nånstans och då gör jag det här.

Ända sen Danzas 2003 så har jag aldrig kunnat finna en sinnesfrid på en anställning, för det känns kvävande att inte bara få rå om sig själv. En heltids-sysselsättning är som något som tar ifrån mig den tid och energi som jag skulle kunna ägna mig åt mig själv och mina intressen. Det här låter helt sjukt, men alltså .. ALLT som inte har med mig att göra är liksom... bara en fadd massa som jag inte bryr mig ett dugg om.
Därför känns det som en skön sfär då man befinner sig i bidragsträsket och bara har tid för sig själv, kan göra vad man vill, NÄR man vill, utan tidiga morgnar.
Därför flyr jag alltid tillbaka dit när jag känner att jag är rädd för att faktiskt bli kopplad till ett ställe.
Den tunga, bistra sanningen är att jag som välmående människa aldrig har mått bättre eller känt mig så tillfreds som när jag är arbetslös och inte behöver bry mig om nånting annat än mig själv och mina behov och intressen.

Varför?
Det vet inte ens jag själv. Det känns som om man har blivit felkopplad nånstans. ^^ men seriöst... jag får ångest av att ha den typen av ansvar och skyldigheter som andra med lätthet verkar kunna ta varje dag.
Jag ser mig omkring och ser inget annat än folk som ler falska leenden och slänger på sig jackor vid 5 på morgonen och drar ut på jobb som dom själva kanske inte ens tycker om. Och denna sysselsättning tar 90% av deras liv som tack. Vadfan är det för jävla liv?
Jag kan ärligt inte förstå hur man kan acceptera att underkasta sig ett system där man TVINGAS syssla med något som dränerar ens ungdom, vuxendom, medelålder och förtidspensions-ålder, till den punkten att man tillslut börjar identifiera sig med jobbet. :S :S :S
Det är inte klokt!
Man jobbar ju endast för att leva. Man ska inte leva för att jobba.

Men att vara arbetslös (eller som jag har börjat se det... "arbetsfri"), det är nånting med det som gör att jag kommer i kontakt med människans sanna syfte på jorden.
Vi är inte skapta för att ha en roll där vi lever för våra arbetsuppgifter. Vi är fan skapta för att leva livet! Tänk er hur många som sitter på sina kontor, eller slavar i fabriker eller i kassor och bara låter livet passera förbi där utanför.... och allteftersom dom blir äldre och äldre... så börjar man fråga sig själv "jaha, var det inte mer än såhär? Är det här mitt syfte? Att finnas som en resurs på mitt jobb, att fungera som ett kugghjul i en maskin när jag istället hade kunnat gå ut, lägga mig i solskenet och bara se på molnen som flyter förbi uppe i det blå och bara NJUTA av livet?"
Jag svär, ibland känns livet mer och mer som Matrix-filmerna. Folk som lever för att systemet ska gå runt, slavar efter klockan och tackar och viftar på svansen när dom får sina löne-kex i slutet av varje månad.
Den här illusionen om att alla MÅSTE ha ett jobb, det är tyranni på högsta nivå; likt sånt som pågick då folk var kontrakterade tjänare, men bara med den förändringen att den här sortens tyranni har vi själva villigt underkastat oss.
Hör och häpna, men det finns faktiskt folk som inte står ut med tanken på att ha ett jobb. Det finns folk som känner mer att ett jobb är en börda än nånting som vi av nån anledning har fått för oss att vi ska vara tacksamma för.

Arbetslöshet likställs som parasitism idag, men det är egentligen något helt annat. Det är en levandsform för oss som har insett att livet inte borde bestå av påtvingande levnadsregler med en heltidssysselsättning som en blytung ryggsäck som vi ständigt måste bära omkring på från 9 till 5 varje dag.
Arbetslöshet motsätter sig den synen.
Det är nånting med friheten i arbetslösheten som ger mig ro. Jag kan göra precis vad jag vill, när jag vill, utan vare sig (1) hänsyn till, eller (2) ansvar för andra faktorer.
Att ha saker att göra, för någon annans skull, som gentemot ett företag eller kunder eller så, det är som nånting jag inte kunde bry mig mindre om. Och bryr jag mig inte om det, då knyter det sig inom mig. Hjärnan skriker "NEJ NEJ NEJ; jag vill inte vara här, jag vill inte vara här" ända tills jag inte orkar vara kvar på stället. Och tro mig, det tar inte länge innan ångesten har byggts upp så mycke att jag ger efter och kapitulerar.

Och det spelar ingen roll att folk säger "ja, men det är väl bättre att få lön och mer pengar än när man lever på existensminimum och bla bla bla" ... men jag kan inte tänka på det sättet. Ärligt talat. Jag KAN inte det.
Jag värdesätter min tid, mitt liv, min frihet OÄNDLIGT mycket högre än jag värdesätter pengar.
Går jag på soc och försöker spara det jag får varje månad, så har jag förr eller senare ändå såpass mycket pengar som jag vill ha till vad jag än vill ha pengarna till. Det tar bara lite längre tid.

Shitt.. jag borde sagt allt det här på Oden... men jag kunde inte. Jag vet inte riktigt varför.... kanske av rädsla för att dömmas, bli sedd som svag och lat; bli sedd som en som bara undviker allt ansvar för att han kan.

Men det är inte så. Det känns ärligt talat som om jag har en sån själ som inte överlever om jag blir bunden till nån enda uppgift. Kan låta banalt, men jag säger bara hur jag känner. Likt en agressiv hingst som känner sig hotad, så sparkar jag bakut om jag inte får min älskade frihet.

Sen kan ni stoppa upp fingrarna i arslet och dra härifrån om ni tycker det jag skriver är fel, det hör inte hit.

Sen har jag heller inte bett om att känna såhär heller. Jag SKULLE vilja ändra på mig.
Jag vet inte hur, bara.

Kanske det skulle hjälpa om man hittade något som man brann för....
Men det är grejen. Jag brinner inte för något. Jag har NOLL ambitioner.
Jag brinner endast för min frihet.

Fan, jag saknar verkligen terapi-timmarna med Helena.
Det känns som om jag fortfarande behöver dom.