Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Jag såg ett par i typ 14års-åldern idag som utanför mitt fönster började grovhångla och höll på, jag överdriver inte nu, i 2 hela timmar. :S ...
Okej, dom låste inte käftarna under hela den tiden, men dom satt där i 2 timmar och bara gjorde förälskade miner åt varandra. Tjejen la sitt huvud i killens knä, dom höll hand eller så skojbråkade dom med varandra.. och allt var så gulligt, så...

Det fick mig att tänka.

Alltså, jag ska inte ljuga, jag blir lite avundsjuk när jag ser nyförälskade tonårspar sitta på parkbänkar och hångla i kärleksfull lycka.
För om ärligheten ska fram så längtar jag tillbaka till tiden då man trodde att kärlek var någonting magiskt; något som slog ner som en blixt från klar himmel, grabbade tag i ens pungkulor och lyfte upp en ur skiten så att man kände sig svävande.

Den tiden är förbi. Numera inser man att kärlek är en ändlös rad av kompromisser, självövertygelser och platta förnöjelser. Kärlek innebär grå nyanser där man säger en sak men menar en annan och ofta inser den ena parten att man helt enkelt har "nöjt sig" när man egentligen kunde ha fått något bättre.
Det känns så otacksamt, så kallt och anti-klimaktiskt idag.

Självklart finns kärlek som ett faktum kvar. Man träffar människor som man börjar tycka om och så, men det är bara så omständigt numera. Intressen ska stämma, mål och ambitioner ska vara liknande.. visst, det kan vara trevligt med kriterie-högar, men något viktigt har liksom försvunnit sen man var barn.

Alltså, när hände det här? När gick ordet "kärlek" från att betyda magi till att betyda mer huvudvärk än något annat? Visst känns kärlek fortfarande som något övergripande positivt, men nuförtiden innebär det så himla mycket mer också. Ansvar, förslag, genomgående funderingar och kompatibilitets-test, seriösa begrundanden och negativa besked.

Jag vill uppleva tiden igen då man hoppades på att den där speciella tjejen skulle gå på tyska-lektionen efter matrasten så man bara kunde sitta och spendera en timme med att titta på henne (om man vågade), eller då man faktiskt en gång fick till en konversation med sagda tjej och kände hela livet bli så mycket lättare bara på grund av att man hade bytt ett par ord med henne.
Nu jagar vi kärleken som desperata vuxna individer, medan kärlek i våra tonår helt enkelt inträffade sporadiskt och oförutsägbart. Och framför allt mycket, mycket oftare. Varför?

Kanske var det för att alla människor i tonåren genomgår en sorts emotionell skärseld där man formas för att kunna kontrollera alla nya känslor som kommer med puberteten.
Det är i just den fasen av ens liv som man är som mest instabil; man trampar omkring som en elefant på ett känslomässigt minfält, där ena dagen innebär glädjetjut och andra dagen hopplösa depressioner.
På grund av det så kom nog kärlek mer naturligt, man hade lättare att bli kär precis som man hade lättare att bli ledsen, arg, deppad, likgiltig, full i fan, osv.

Men på grund av det, så känns heller inte kärlek som något lika naturligt längre. En romantisk kärlek är numera något som man måste jobba med, som en heltidssyssla. Det finns inte lika stora utbud av sådana utbrott av känslor som vi var utsatta för i våra tonår.
Jag menar, ser man tillbaka så inser man att man ville verkligen vara kär då. Man strävade efter det, kände en längtan av att få den där tjejens uppskattning och uppmärksamhet. Det gjorde livet så himla mycket mer intressant och jag skulle göra vadsomhelst för att få tillbaka den där dispositionen.

Nu är det precis tvärtom. Kärlek innebär huvudvärk, ångest, ängslighet och förtvivlan, men mest av allt innebär kärlek tvetydighet. Den är inte lika simpel längre. Med våra förhöjda intellekt försöker vi dissekera den givna lyckan och överanalyserar varenda ord eller handling.
"Oj, hon hörde inte av sig, fan nu gillar hon mig inte längre.", "Åh, ska jag verkligen ge mig in i det här? Jag vet ju hur sårad jag blev förut", "nej, hon passar inte mig. Hon är söt och trevlig men jag tror inte det kommer funka i det långa loppet" .. osv
Det är som om kärlek har blivit förvandlad till en slags börsmarknad där man väger för- och nackdelar mot varandra, huruvida man tror att man kommer bli lycklig med en partner eller om man ska hoppa vidare till nästa förslag.
Kärleken kommer inte som en blixt från klar himmel längre. Nej, den vägs, mäts och får ett pris. Är man sen villig att betala priset eller inte, det är upp till var och en.

När romantiken nu så uteslutande har blivit näst intill kommersialiserad, så är det inte konstigt att man inte riktigt vågar bli kär längre. Jag vet att C bland andra har ifrågasatt varför jag inte slänger ut mig själv på kärleks-"marknaden" och tar risker mera, men ärligt talat, att det överhuvudtaget finns en marknad för kärlek gör att det hela känns ungefär som om världens alla storslagna legender och mysterier plötsligt skulle ha blivit förminskade till små fräckisar som berättas av gamla gubbar.
Det finns ett par personer som står mig nära, som har fångat mina tankar och vattnar hoppet om kärlek (särskilt en), men utöver det så känns det så andefattigt att aktivt behöva LETA efter den som man ska klicka med.

Men i ungdomens dagar var kärlek för kärleks skull det enda man behövde som ett bevis för att man var vid liv.
Nu är kärlek en diffus abnormalitet i en annars tämligen blek tillvaro. Det röda hjärtat omringat av eld och blod har förvandlats till en grå, formlös massa där vardagen överskuggar vårat behov av närhet.

Jag brukade alltid hata att vara kär, för jag var alltid kär i den som inte var kär i mig. ^^
Då brukade jag alltid säga att kärlek gör oss människor till svaga, beroende och sjuka individer som är blinda för allting annat omkring oss.
Nu tänker jag hellre att jag skulle vilja vara sådär svag, beroende och sjuk av blinda känslor, istället för att rada upp mig bland alla andra i någon slags romans-auktion, något som är så populärt idag.


En sista anekdot om kärlek som jag tycker är rätt skön ändå ^^

"Kärlek är den enda psykos som vi människor ännu inte har insett är en sjukdom"
- Sigmund Freud -