Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

 

 

Happy Halloween på er alla!! ^^ Lite sent, jag vet :P Men bättre sent än aldrig. ^^

 

 

Jag har äntligen spelat igenom min Collector's Edition av Batman Arkham Knight och tänkte nu avhandla litegrann huruvida det spelet når upp till dom höga förväntningarna jämfört med dess föregångare, som ärligt talat har satt ribban ofantligt högt.

 

Och utlåtandet är att detta spel gör dig inte besviken. Inte om du är ett tvättäkta Arkham-fan.

 

Låt mig inleda med en kusligt träffsäker sak som jag inte ens var medveten om förrän jag kom in en bit i spelet; jag lyckas alltid helt oavsiktligt pricka in just dom högtiderna som vissa specifika spel i Arkham-serien utspelar sig under.

 

Inför julen 2014 började jag lira Arkham Origins, ett spel som passande nog utspelar sig under julnatten... och nu när jag började spela Arkham Knight som äger rum under Halloween, vars faktum det refereras till precis lika mycket som julen nämndes i Arkham Origins.. ja, tror ni inte att jag började lira det passande nog just i slutet av Oktober??? ^^ Jag lovar er, det här är helt omedvetet. ^^ Lite underliga sammanträffanden, måste jag säga.

 

Nå, tillbaka till spelet i sig. Jag tänker som vanligt lista några av både för- och nackdelarna som jag märkte av under spelets gång.

 

 

 

PROS 

 

Först och främst vill jag ta upp det simpla fördelaktiga faktumet som görs uppenbart redan från start. Jag tror inte någon som har spelat spelet kan förneka att det är det största Arkham-spelet nånsin i serien.

 

 

  

Med hela tre separata stadsområden kan man nu näst intill förlora sig i Gotham City totalt (om det inte vore för en viss motordriven maskin, men vi kommer till den strax) och i början kunde jag bara glida runt häpen av den gigantiska staden.

 

En detalj som jag gillar är att designteamet även har lagt in hänvisningar till både Arkham Asylum (som vanligt långt bort i fjärran) och det betydligt mer närliggande Arkham City som man klart och tydligt kan se ligger ett stenkast bort från Miagani Island (en av huvudöarna i stadskärnan som Arkham Knight utspelar sig på), men också bakom en osynlig vägg vilket självfallet omöjliggör att man kan bege sig dit (vilket har sina uppenbara orsaker).

Men inte nog med det, dom har även erkänt Arkham Origins existens i tidslinjen (som gjordes av en helt annan utvecklingsstudio) och placerat en klart synlig Pioneer's Bridge och Diamon District hägrar mer mot fastlandet bortom det närliggande Old Gotham (*Arkham City) ... alla dessa referenser till gamla spel gör mig smått tårögd, Rocksteady visste precis hur dom skulle trycka på mina knappar. ^^

 

Spelupplägget då? Jo, den största och mest kontroversiella (åtminstone bland fans) skillnaden i det här spelet är naturligtvis att man ÄÄÄÄNTLIGEN får sätta sig och ratta Batmobilen i det virtuella Gotham. Och låt mig bara säga att det är en riktig fröjd.

 

 

 

Rocksteady har i ett uttalande gjort klart att man ville hitta en slags balans mellan att glida runt/gå till fots och att köra Batmobilen, dvs att man inte skulle kunna känna att man kan lira hela spelet exklusivt på det ena sättet, och det kan jag med glädje konstatera att dom lyckas få till helt klockrent. Man är aldrig längre bort ifrån Batmobilen än ett knapptryck, men det finns fortfarande mycket som motiverar att man tar sig runt på hustaken.

 

Dock har jag sett skrivas på forum att batmobilen verkar vara den stora frågan i detta spel och en högst blandad välsignelse; många fans verkar tydligen se batmobilens första körbara framträdande i Arkham-serien som en förändring till det sämre, att den på något sätt fick för mycket fokus. Men jag anser nog att även om jag kan förstå hur en del hardcore-fans kan tycka att den är överdrivet använd, så var det här rätt naturligt. Batmobilen SKA användas för transport; Gotham City är en stor stad i miljoninvånar-antalet och i min mening tog bilens introduktion inte bort nånting från allt som redan gjorde Arkham-spelen bra.

Det är faktiskt lite utav en personlig våtdröm att äntligen få sitta och glida runt i Batmans svarta monsteråk, nåt som jag kan erkänna att jag har velat göra ända sen jag var liten och köpte Batman Return of the Joker till Game Boy. Bilen funkar även som komponent i kluriga pussel och Riddler-uppgifter vilket tillsammans med dess offensiva icke-dödliga vapen gör den till ett angenämnt verktyg för en rad olika situationer.

 

Med denna lilla twist i det senaste Arkham-spelet så var dom naturligtvis också tvungna att ändra om hela stadsdesignen i stort; från att ha inneburit snäva områden med trånga gränder till att äntligen inkludera gator gjorda för biltransport vilket öppnar upp staden och förminskar den klaustrofobiska känslan från dom gamla spelen. 

 

 

Vidare har det tillkommit ytterligare en stor förändring och denna har med stridsscenerna att göra.

Äntligen... ÄNTLIGEN får man möjligheten att para ihop sig under spelets gång med sina allierade i vissa specifika storysegment, och inte bara med Robin, utan även Nightwing och Catwoman kommer till Batmans hjälp i det här spelet.

 

 

 

Till och med Azrael, en mindre karaktär från Arkham City, återkommer för att testas av Batman och även om han är mer av ett okänt element då man faktiskt kan välja att göra honom till en fiende vid ett vägskäl i storyn (valfrihet, yay!^^), så får jag känslan av att även han har hjärtat på rätt ställe. Vilket är behövligt, för det hade nog blivit lite tröttsamt i längden för realismen med en enda hjälte och tonvis med skurkar. Och som om allt detta inte var nog, man kan även byta till Batmans allierade (förutom Azrael som man inte slåss sida vid sida med, utan mer att man styr honom i Batmans prövningar) mitt i striden och slåss med dom som sin huvudperson om man vill. ^^ Helt fenomenalt!

 

Det här är verkligen första gången som man känner av att Batman har vänner vid sin sida. visst har man fortfarande en hel rad av skurkar vars enda mål är att ta kål på den bevingade hjälten, men nu känner man inte riktigt heller samma ensamma utsatthet som man gjorde i dom tidigare spelen; på både gott och ont. Jag personligen tycker att det var på tiden med lite karaktärsutveckling för dom sekundära karaktärerna, inte minst Robin, som är en rätt stor del av den dynamiska duon.

 

 

Nu till mina åsikter om ett par saker som kan ses som ganska grova spoilers, så alla som inte har spelat spelet än får hoppa till slutet av spoilernotisen, dvs längre ner i texten där det står "SLUT PÅ SPOILERS!" i stora bokstäver. ^^

 

 

 

 

 

 

SPOILERS!!!

 

 

Att dom lät Jokern vara med genom större delen av spelet som ett hjärnspöke var i min mening en helt briljant idé. För om vi ska vara ärliga, det hade inte varit ett äkta Arkham-spel utan Mark Hamills vitsar och galna kommentarer och jag var faktiskt mnodstulet beredd på att detta skulle vara ett spel utan Jokern från början. Så var naturligtvis inte fallet (nåja, på sätt och vis) och när han dök upp så skrek jag verkligen till av glädje! ^^ Älskar verkligen hur han följer med som ett slags sociopatiskt ont samvete som sitter på ens axel och dyker upp varje gång man gör nåt viktigt i spelet och ger sin åsikt om det. Även i sidouppdragen kan Jokern dyka upp och kommentera händelseförloppet vilket borgar för skratt. ^^

 

Jag ska erkänna att twisten att Jason Todd var Arkham Knight inte hade någon tyngd för mig, men det beror inte på spelet i sig; utan jag hade dessvärre råkat spoila för mig själv att han var det redan innan jag började spela spelet (jävla youtube!) så jag visste det redan, men även om jag tycker det är synd att jag gick misste om upplevelsen gällande den plot twisten så är det självklart inget jag kan skylla spelet på.

 

Slutet var en smula kontroversiellt, men passande. Jag slutförde allt till 100% så jag fick "True Ending" och jag måste säga att det gick i helt rätt linje med hur jag såg Arkham-spelen utveckla sig. Sen jag började spela Arkham Knight så har jag haft den övertygelsen att Arkham-spelen är som en tidslinje, inte bara över spelens story, men även som representerat för hela franchisen i stort.

 

Det jag menar är att Arkham Asylum är mer eller mindre mittpunkten som man kan besöka om man vill uppleva varumärkets status quo; ett spel där Jokern är frisk, Batman konfronterar honom och inga större avvikanden sker. På det sättet fungerar Asylum som det mest neutrala spelet av alla, där man kan se den renaste och mest opåverkade konfrontationen mellan Batman och hans klassiska skurkar; i stort sett spelet där den mest obildade novis kan komma in utan föregående information och ändå få en givande upplevelse. Sen kan man välja att gå tillbaka till det förflutna i Arkham Origins för att se hur allt började (inte hur Bruce blev Batman, men åtminstone hur han träffade Jokern för första gången), eller hoppa in i framtiden i Arkham Knight när Jokern är död och hur Bruce Wayne blir avslöjad för hela världen som Batman.

 

 

SLUT PÅ SPOILERS! ^^

 

 

 

Så, välkomna tillbaka, ni som inte kan diskutera djupare ämnen inom spelet. :) 

 

Storyn i sig är naturligtvis inget jag kommer gå in på i djupet såhär i spoilerfria sektionen, dock kan jag säga att jag gillar att även polisen får en större del än tidigare. I dom föregående spelen har polisen varit en osynlig partner, som hållit sig tyst i skuggorna och enbart hjälpt Batman med enstaka information och även det endast sparsamt. Faktum är att dom enda gångerna man verkligen har sett polisen har nästan alltid varit i slutet av spelen. (iaf Arkham Asylum och Arkham City)

 

I det här spelet är dock polisen mer närvarande än någonsin. Även om dom inte tar en aktiv del i brottsbekämpningen så finns dom på plats och fungerar som ett slags konversations-bollplank. Man besöker polisstationen med jämna mellanrum och lämnar in diverse skurkar som man har fångat genom olika storyuppdrag, en väldigt välkommen nyhet då det äntligen får det att kännas som att man verkligen gör konkret skillnad, jämförelsevis med dom föregående spelen då skurkarna oftast har lyckats fly efter varje konfrontation. Varje polis ger även sin syn på saker som Batman har åstadkommit under spelets gång, nåt jag tyckte var upplyftande för inlevelsen och jag gjorde det till rutin att alltid gå runt och prata med varje individ så fort nåt nytt hade hänt. Detta ger känslan av att man tillsammans med polisen är som en familj som tillsammans står som enda hopp mot skurkarna i Gotham.

 

På det sättet gillar jag även hur poliserna har utvecklats i enlighet med storyn sen allt började. Dom har gått från att i Arkham Origins vara korrupta skithögar som aktivt jagar Batman med enbart ett fåtal som vågar fundera över ifall kanske inte Batman gör det rätta trots allt, till att öppet stötta Batman i Arkham Knight; t.ex så tackar dom Batman om man räddar dom i biljakter eller om man hamnar i närstrider under en polishelikopters strålkastare så kan man höra hur dom hejar på Batman, osv.

 

 

 

 

Så, hur är det med dom mindre attraktiva aspekterna? Finns dom? .. Ja jo, även om Arkham Knight är ett fenomenalt spel så är det, precis som inget spel KAN vara, perfekt och jag ska nu gå över till att prata om dessa moment som drar ner betyget något.

 

Först och främst, även om spelet definitivt är ett av dom bästa spelen jag kört på väldigt länge så är det fruktansvärt buggigt. Vid otaliga tillfällen har jag fastnat i fria fall innan jag nått marken, sett helt osynliga avsatser i predator-event, osv. Vid ett tillfälle hörde jag inte bandet som Jack Ryder spelade upp även fast undertexten visades och spelet har tillomed krashat helt en gång. Den största glitchen som jag har fått reda på är mest omrapporterad på nätet är hur vissa personer (ska inte spoila) i fängelset helt försvinner spårlöst från sina celler efter ett visst moment som kommer rätt sent i huvudhistorien. Dock är det väl kanske inte dom mest viktiga individerna för storyn och det ska tydligen gå att komma runt det problemet genom att helt enkelt vänta med att få dessa individer på plats i polisstationen tills man har genomgått det här momentet i huvudhistorien. (vad svårt det är att berätta om saker utan att faktiskt nämna dom, haha)

 

Så den extremt höga bugg-halten är problem nummer 1. Problem nummer 2 är laddningsskärmarna som ständigt gör sig påminda varje gång man måste starta om ett spel, t.o.m om man börjar från en snabbsparning för mindre än en minut sen och som utspelar sig i samma rum som man redan befinner sig i. Missförstå mig nu inte, jag är väl medveten om att dagens storspel kommer på skiva och oundvikligen behöver tid för att kunna ladda upp allt det magnifika som spelet faktiskt kommer med och till sin heder ska nämnas att Arkham-spelen alltid har utnyttjat dessa laddningstider på helt rätt sätt, då dom återberättar storyn i screenshots med tillhörande text så man hänger med i vad som har hänt och vad som är aktuellt.

 

Problemet är dock att dom är lite väl långa även när man dör, klockade upp till en halv minut (!) om man inkluderar dom obligatoriska hånsekvenserna från fienden vars faktion just dödade dig, och om man just har kämpat sig blodig i en frustrerande situation ett par gånger om så blir man ÄN mer frustrerad när man måste uthärda en halv minuts omladdning enbart för att ta dig tillbaka ett par meter så du kan börja om samma fight på nytt.

 

En annan sak som inte kanske förstör spelet direkt men som kan vara något irriterande är den flytande mållåsningen i spelkontrollen. Ofta funkar den som den ska och gör så att spelet flyter på bra.

Dock har det hänt att man i en närstrid med många fiender plötsligt börjar försöka golva fel kille, något som kan vara förödande om man har låg hälsa och ger sig in i närkamp med exempelvis underhuggare med el-batonger.

En annan stor del i Arkham-spelen har också alltid varit det faktum att Batman använder sin änterhake för att ta sig till avsatser och dylikt och i det här spelet har man ibland en tendens att skjuta en hundradels sekund för sent när det är en mängd olika avsatser som målsökaren ska låsa på i farten. Och detta är något som helt plötsligt kan resultera i att man råkar låsa på helt fel ställe, vilket i sin tur är något som t.ex i ett Riddler-race (där skillnaden mellan seger och förlust oftast utgörs av hårfina marginaler) kan vara ödesdigert, för att inte tala om extremt (!) frustrerande och aggressionspåkallande.

 

Sen är det naturligtvis ballt att kunna lyssna på vad skurkarna säger om Batman, om staden och allt möjligt över Batmans interna komradio; det har det alltid varit eftersom det ger mycket storyfluff. I det här spelet känner jag dock att samma meningar upprepas en smula för ofta. I föregående spel hörde man självklart också skurkarna säga samma saker efter en viss tid, men i Arkham Knight har jag hört dom bokstavligen säga samma sak inom loppet av en till två minuter. Jag förlorade räkningen på hur många gånger jag sa för mig själv: "You litterally said the same thing just a moment ago".

 

Och på tal om radio... det är lite synd att dom har plockat bort funktionen att kunna ratta in radiokanaler via cryptographic sequencern som man kunde göra i både Arkham Origins och Arkham City. Det var kul att kunna lyssna på dom olika radiosignalerna och bara höra vad olika personer sa om allt som skedde, det gav ytterligare ett lager av inlevelse till spelen och det saknar jag lite i Arkham Knight.

 

 

 

 

Okej, så är det en värdig uppföljare då? Hur står sig Arkham Knight mot dom andra spelen? Är det bättre eller sämre än föregångarna?

 

Om jag ska vara ärlig så tycker jag faktiskt att alla spel i Arkham-serien är lika bra och det i sig säger en hel del då alla spel generellt sett är helt fantastiska.

 

Arkham Asylum var banbrytande när det kom och jag har det fortfarande som kandidat för att vara min personliga favorit då jag delvis har mest nostalgiska minnen från det spelet och jag ser det fortfarande som den mest ultimata konfrontationen med Jokern.

 

Arkham City var allt som Asylum var och mer därtill; spelets yta var större och här introducerades för första gången alla balla sidouppdrag i Gotham's Most Wanted som gav spelet en mer icke-linjär känsla. Vi fick även bevittna gängkonfrontationer för första gången, då Two-Face, Penguin och Jokern hade sina distinktiva fotmän ute på gatorna och dom kunde håna varandra i dialog.

 

Arkham Origins var det första spelet att ge oss ett regelrätt Gotham City att röra oss i (en del av dess karta skulle senare bli Arkham City och, fick vi även se i Arkham Knight, var ett område som faktiskt utgjorde en väldigt liten del av hela staden) och kändes mer fritt på det sättet, för att inte tala om hur hela den historien ger oss en väldigt intressant version av hur Batman och Jokern möttes för första gången samt hur Batman i sitt första år även får slåss mot korrupta poliser på gatan.

 

Slutligen kom så Arkham Knight, den avslutande delen som innehöll i princip allt godis som vi redan hade fått över en större yta och en mer dynamisk stad... OCH man kan köra batmobilen överallt.

 

Verkligen alla spelen är bra på sina egna sätt och i min mening har Arkham-spelens kvalitativa utveckling gått parallellt med den redan höga ribba som blivit varje spels kännetecken, såtillvida att dom har gått från att redan vara helt fantastiska från början till att bara bli bättre för att slutligen verkligen avsluta på topp.

 

 

 

 

Det går inte att bortse från detta. Även om jag vill försöka vara hård och syna spelet i sömmarna så kan jag inte komma från det faktum att Batman Arkham Knight faktiskt gav mig precis det jag ville ha, plus en del överraskningar. Jag måste vara rättvis och sätta ett relativt högt betyg, även fast spelet inte är perfekt.. men ännu en gång, säg mig vilket spel som är det? För vad spelet är i dess renaste form så är faktiskt Batman Arkham Knight i sitt utförande, enligt mig, den fulländade Batman-upplevelsen.

 

Slutbetyget blir fyra och en halv dödsstjärnor av fem möjliga. Om jag inte misstar mig så är det det högsta betyget jag har gett till ett spel nånsin. Gratulationer till Batman Arkham Knight för att ha brutit rekordet! :)