Vilken skillnad två år gör (depp-inlägg, i was in a dark place here)
Jag syftar främst på den sociala aspekten. För två år sen hände det grejer varje helg och jag hade en liten klunga med folk som fanns i mitt liv i vått o torrt. Nu har två av mina tre bästa kompisar fått eller väntar barn och den tredje har skaffat tjej; varav summan är att ingen av dom som faktiskt bor nära vare sig hör av sig eller vill umgås. Typ ever.
Och detta känns.
Jag vet att sociala landskap ständigt skiftar lägen och är lika instabila som politik, och jag vet också att barndetaljen ÄR tidskrävande, så nej, jag lägger inte skulden på nån... men det känns bara plötsligt så väldans flyktigt. Som om jag bara har varit en statist i deras filmprojekt och som nu, efter "premiär", åsidosätts till fördel för dom riktiga huvudrollsinnehavarna, som att nu är jag bortkörd från scenen och på egen hand igen, att det är upp till mig att gå vidare och hitta nåt nytt filmprojekt att ta del av nån annanstans.
Alla andra hittar lyckan, jag får vackert gå vidare utan någon vid min sida; inte ens kompisar.
Jag vet att det här är en klyscha som så många deprimerade personer spyr upp dag ut och dag in i ett försök att fånga folks uppmärksamhet i hopp om att nån kanske vill känna medlidande och slutligen inkludera personen i en av dom kalla stängda klungorna, men jag bryr mig inte för det här är min blogg och jag är inte den som säger sånt här ofta; så om jag väl skriver ett sånt här inlägg nån gång så har jag baske mig rätt till det. Detta säger jag sällan högt. Eller aldrig. Endast här. Eller till den jag kan prata om allt med. Ja just det... men var är den personen nu?
Ensamheten har ofta känts som en god vän för min del då jag är en smula introvert även under dom bästa dagar och är väldigt mån om min fritid.. men jag märker mer och mer nuförtiden att den har blivit lite för påträngande till och med för mig.
Nu har jag inte längre nån bästa vän att dela glädje och sorg med. Jag kan inte ringa någon och bah "tja, ska vi gå och ta en öl?" eller "kom över så lirar vi lite spel halva natten". Delvis för att jag inte är en sån person som gör sånt, har lite svårt för att ta initiativ. Men jag har inte ens alternativ längre. Allt hände som under loppet av ett par månader.
Jag vet inte.... ska det liksom vara såhär? Jag har hittills gått mina 33 år genom livet ensam och känt att jag klarar det. Och det gör jag väl. Bättre än dom flesta skulle jag vilja påstå. Men samtidigt är jag också människa.. och vi människor behöver sociala band, närhet, umgänge med andra.
Jag menar, visst kan jag gå ut på krogen helt själv om jag vill det, jag lekte faktiskt med just den tanken tidigare idag. Men jag var så grymt otaggad på kvällen just p.g.a telefonen och facebook ekade tyst och jag fick ett ögonblicks sting av att känna mig som en bortglömd person som inte längre behövs i vissa andra personers liv. Eller, man kanske är önskvärd ibland, men med måtta, vid sällsynta tillfällen... helst i få doser.
Nej. Man kanske borde flytta nån annanstans. Skulle nån ens höja ett ögonbryn om jag bara försvann?
