Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Okej, nu kommer ett fundersamt inlägg om sex, så alla ni som är kräsmagade, vänligen sluta läs nu.

Jag tänkte här och nu ta upp en sak som jag har funderat över länge och det är det faktum att många tjejer har jättesvårt för att slappna av och tillåta sig själv att njuta fullt ut i sängen. Och jag märker att detta förekommer som mest bland tjejer som är under 30.

Efter en tid när man har levt ett proaktivt sexuellt hälsosamt liv så lär man sig förr eller senare hur man kan se om en rendez-vous i sängen är "helt okej" eller om den är "fantastisk" för ens sängpartner. Man börjar kunna läsa av reaktioner.

Du kan se det på en mängd olika små tecken som exempelvis att hon sluter sina ögon omedvetet, hon tillåter sig själv att stöna ut små läten som ger ljud till vad hon känner under fysisk stimulans och hennes händer och läppar söker sig helt och hållet självmant till ställen på din kropp som hon vill känna och smaka på.

Är sexet såhär bra så tenderar hon att förlora sig själv i den erotiskt laddade situationen och tappar den primära kontrollen av hennes beteende såtillvida att hon slutar tänka på saker som krav, prestation, "vad en kille vill ha", osv, och tilllåter sig istället helt enkelt att njuta fullt ut av det som händer.

Så som sex ska vara. Naturligt flytande.

Men många tjejer har den märkliga spärren att dom hellre tillfredsställer mannen utan att vilja få nånting tillbaka, ja en del blir faktiskt riktigt obekväma när man vill göra det skönt för dom. Dom suger kuk som om deras liv hängde på det och bjuder mycket hellre in till penetrativt samlag än att först bli skönt fingrade eller slickade om så erbjuds, osv.

En slags bakvänd egoism.

Nästan som om det är nåt som dom anser förväntas av dom.

Till exempel, just det där med att bli slickad.. ett förvånansvärt stort antal tjejer gillar inte att bli slickade.

Inte alls.

När jag först stötte på den här inställningen för ett X antal år sen så blev jag uppriktigt förvånad och nästan lite förnärmad. Jag hade börjat bli riktigt bra på att slicka, hade fått upp en del tidigare sängpartners i brygga vid enstaka tillfällen och här fanns plötsligt någon som inte ville ha det jag erbjöd, som inte vare sig visste om vad jag kunde ge eller inte heller (uppenbarligen) ens vågade tro på att jag hade potentialen att kunna ändra hennes uppfattning om frågan.

Jag svalde dock min stolthet eftersom jag snabbt insåg att det inte var personligt menat och efter lite diskuterande och ett intygande från min sida om att jag skulle sluta omedelbart ifall hon inte gillade det, så vart den natten extremt givande när en ny värld som hon inte visste om öppnade sig för henne. Efteråt var hon glad för att hon hade vågat ta steget och tackade mig för att jag hade velat ge henne oralsex. Det kändes lite som att hon hade trott att det var någon slags uppoffring för mig att gå ner på henne när det i själva verket var nåt jag ville, men efter många om och men så började hon till slut våga tro på att jag faktiskt talade sanning och inte gjorde mig till för hennes skull.

Jag förundras av denna avhållande attityd, nånting som är direkt kontraproduktivt gentemot sexets hela syfte.

Dessa självbegränsande val om att avhålla sig från att få njutning kan förstås helt och hållet vara en ren personlig preferens, inget konstigt med det, en inställning som eventuellt kan ha uppstått ur tidigare sexuella erfarenheter som har varit mindre lyckade då killen kanske har slickat för hårt eller för länge eller vad som....

Men det är ett val som stjälper henne till den milda grad att sexet i sig blir meningslöst, för när en tjej inte tillåter sig själv att njuta så stänger hon av den delen av sexet som för hennes egen del faktiskt är hela poängen, och oralsex för både killar som för tjejer är en helt magisk upplevelse när det görs rätt; med lika delar respekt, ömhet och entusiasm.

Sex ska inte vara "bara för min skull", det ska vara för att du ska få ut nåt av det också. Om en tjej jag ligger med är undergiven och tänder på det så är det en sak, men att vara så till lags att hon inte ens vill att jag bryr mig om hennes njutning, då är det verkligen nåt som inte står rätt till

Under åren så har jag funderat mycket på vad som kan vara orsaken bakom denna kollektiva ovilja till att våga försöka låta en kille göra det skönt för en tjej, för det här är inte sällsynt, det är ett förvånansvärt återkommande syndrom.

Kan den stereotypa fördomen om att tjejer ska vara servila, både i och utanför sängen, vara en bidragande faktor?

Eller har tidiga erferenheter med omogna killar som bara varit egoistiska blivit så vida spridda och så vanliga bland tjejer, att det gett upphov till vad som idag nästan blivit som en gemensam psykisk åkomma för många?

Jag gissar på att dom flesta av dessa tjejer inte vet vad dom går misste om när dom vägrar låta en kille göra det skönt för dom och det är en tragedi i sig. Sex utan njutning för den ena parten är lika meningsfullt som att äta korvbrödet utan korven.

Visst, dessa personer kanske skulle säga att det "funkar för dom", att dom föredrar det såhär, osv .. men samtidigt så är sex så mycket mer än bara en ensidig stimulans; ville jag bara HA njutning så duger min hand lika bra.

Det jag vill ha med en annan person är ett socialt erotiskt utbyte med nån som jag vet har valt att inleda en sexuell relation med mig för att hon vill njuta tillsammans med mig, och då ska jag vara lika mycket hennes som hon är min.

Jag och dom flesta normala män med mig vill inte ha en docka som ger upp sina egna behov till fördel för att utstå något som kanske inte alls är särskilt bekvämt för henne; främst så vill jag inte att hon SJÄLV ser på sig som sådan.

Jag vill ha en ärlig och uppriktig tjej som vågar ta för sig, säga vad hon föredrar, vad hon vill prova och framför allt, vågar lita på mig såtillvida att hon tillåter sig själv att njuta av det som jag ger.

Missförstå mig inte nu, jag vill inte låta för hård heller. Som att slappna av skulle vara det lättaste i världen; det vet jag (om någon) hur det absolut INTE är. Det kanske är så att spärren har blivit uppbyggd under flera år av ett obalanserat förhållande i ditt förflutna, och isåntfall kan det ta väldigt mycket tid och tonvis med förtroende för att kunna byggas upp igen. Det har jag full förståelse för.

Det enda jag vill säga är att om du verkligen ska ha sex så försök våga släpp loss och ta lite initiativ. Sex ska inte vara som att serva en bil. Det är bra att du ger, men tillåt dig själv att ta lite också. Blir det för ensidigt så att du hamnar i en servil roll och ger utan att få nåt så är det stor risk att du kommer känna dig utnyttjad (and not in a good way) och då är det bättre för er båda om ni väntar med att ha sex tills du känner att du litar på den här personen och tycker så mycket om honom att du kan släppa på spärren och slappna av tillsammans med han.

Ett allmänt tips är att inte tänka så mycket. Tänk inte alls faktiskt. Tankar är mord för bra sex. (förutom inlevelse-tankar i rollspel) Känn istället, med både sinne och kropp. Don't think. Feel.

Våga lita på er partner, men visa också vad du vill ha. Kommunicera. Jag lovar er att det kommer ge er ett sexliv som är helt magnifikt istället för nåt som bara är okej.

Go for it!!

Okej, jag måste bara skriva här och nu...

Sorry förresten, för att jag inte har skrivit på länge.. det känns nästan som att jag borde inleda med nån slags ursäkt samt ett sammandrag av det senaste halvåret då mycket har hänt på sistone och jag borde rada upp en sammanfattning, men jag såg precis sista avsnittet av säsong fem av Game of Thrones och jag behöver bara ventilera lite åsikter.

VARNING dock, spoilers kommer en bit ner!!!

Det är inte ens så att jag blir särskilt chockad längre.. efter avsnittet "Rains of Castamere" i säsong tre där Red Wedding åstadkom en av dom mest grafiskt brutala plot-twistarna i televisionens historia, så känns det inte som att jag längre kan bli överraskad; alla är fria måltavlor.

Nå, efter att ha accepterat detta så börjar man fokusera mer på story, en story som KAN ta vilken vändning som helst. Det är jättebra.

Jag älskade att vi har tagit oss loss från Hollywoods uråldriga recept där hjältarna besegrar dom onda, alla goda överlever och lever lyckliga i alla sina dagar.

Med detta sagt så gäller det att komma ihåg att story inte får vara negativ altför konstant så det blir rutin att förvänta sig att dom onda vinner, då skulle serien bli för ensidig och deprimerande..... vilket hände ÅTERIGEN i sista avsnittet av säsong fem... -.-

Det här avsnittet kändes nästan för fake. Med det menar jag att det överdosade så totalt på negativitet att det kändes som ett pressat försök av producenterna att försöka återskapa chocken och spänningen från just Red Wedding. Jag hade förstås väntat mig ett par två, tre dödsfall här och där, säkert tillomed någon som man hade fäst sig vid, men här... i princip var femte minut så dog någon, folk trillade av pinnen som på löpande band.

Hey jag gillar oväntade dödsfall i såna här tv-serier lika mycket som vem som helst, jag har inga problem med att se småflickor bli brända på bål osv osv.. men MÄNGDEN dödsfall kan gå till överdrift såtillvida att man märker klart och tydligt att det är uppenbara försök till att chockera.

--- SPOILERS!! ---

Jag menar, ska vi se hur många döda karaktärer vi kan räkna ihop under bara det här avsnittet? Jag räknar inte med statister nu som Stannis armé...

Okej.. Selyse hängde sig själv, Meryn Trannt lönnmördades av Arya som i sin tur inte dog men blev blind, Stannis blev avrättad, Myranda knuffades från borgmuren, Sansa och Theon hoppade mot en förmodad död, Myrcella blev förgiftad, Ellaria tog gift (verkade det som) frivilligt.. och allas vår kära Jon Snow blev förråd på exakt samma sätt som Julius Caesar; ihjälhuggen av sina kråk-kollegor med otaliga dolkstötar.

Tio pers som man har tagit till sig.

Mind you, många av dessa dödsfall är bara förmodade då vi faktiskt aldrig ser folk dö i exempelvis Stannis eller Sansas fall, men jag räknar med dom ändå då producenterna vill att vi ska tro det och det därför gills som förmodade dödsfall.

Vad jag inte förstår är hur dom nu ska gå vidare från Jon Snows död. Hans död lämnar en hel del obesvarat; i grund och botten så sköt kråkorna sig själva i foten när dom dödade honom då han i princip var den enda som kunde ena free folk och alla andra; det kommer bli som en snövit ångvält när white walkers kommer.

Som avslutande ord så rycker jag helt enkelt på axlarna och får vänta tills nästa säsong, men det här avsnittet har lämnat mig som i en deprimerad och oförväntansfull misär där jag i stort sett inte längre bryr mig.

Det är det som den här serien gör bra; den får oss att ge upp. Det tar ett tag, menförr eller senare så inser man att inga av protagonisterna nånsin kommer att få en tillfredsställande hämnd på något vis. Ned starks familj är ett solklart exempel på det..

Starks ätt var illa åtgånga redan innan serien började, med Neds bror och pappa som brändes levande och hans syster som kidnappades av Rhaegar Targaryen.

Sen kom serien där Ned blir ditsatt orättvist som förrädare och avrättades, Sansa tvingas in i ett sadistiskt giftermål efter det andra, Robb och Catelyn massakreras, Jon Snow mördas.. det här är en familj av protagonister som har fått utstå smärta efter smärta, tragedi efter tragedi, sorg efter sorg och förödmjukelse efter förödmjukelse... efter ett tag kan man tycka "okej, det räcker nu. Kom med nåt nytt".

Alltså, jag har all respekt för George R.R Martin och hans sätt att berätta en saga på; jag förstår hans "if you where expecting a happy ending, you have not been paying attention"-vinkling... men en bra berättelse måste kunna komma upp efter luft ibland.

NÅNTING bra måste balansera ut det hemska, annars blir allt bara en vältrande soppa av elände och tragedi.

Och när en historia blir sådär enformig och nedgången så är det ett under att man fortsätter titta.

Ja, man fortsätter för att man vill se vad som händer härnäst, men det är inte lika spännande längre.

Det blir en antites till dom stereotypa happy ending-sagorna.... en total motsvarighet, men inte heller en så lika välutformad och balanserad saga som den själv tror att den är.

Nu ska jag vänta ett år tills fortsättningen... yippie..