Shattered Union Revisited
Igår återbekantade jag mig med en kär gammal vän, en vän som jag förut har spelat till PC men numera fick köpa begagnat till gamla XBOX då det inte kommer överrens med operativsystem som är nyare än Windows XP; jag pratar naturligtvis om Shattered Union.
Det här är ett gammalt spel som släpptes 2005 och är ett av dom spel som egentligen inte blev något speciellt; det kom och gick utan att lämna några större intryck i spelvärldens historia.
Men det är också ett av dom gamla spelen som jag personligen på något mystiskt sätt ofta vill återbesöka; ett sånt spel som alltid lockar dig tillbaka med nånting som du inte kan sätta fingret på, men som trots spelets simplicitet och det faktum att det kanske inte är världens bästa spel, ändå alltid finns där.
... my guilty pleasure...
Precis som när man återser en gammal bekantskap så kom jag omedelbart ihåg vad det var som gjorde spelet så fascinerande när jag började spela.
Jag kom samtidigt även på vad jag hatade med det, men det kommer vi till om en stund.
Det positiva med Shattered Union och nåt som jag gissar är anledningen till varför jag ständigt återkommer till detta spel är dess fascinerande story. Även om det inte överhuvudtaget har nånting i stil med karaktärsdriven story som exempelvis Ace Combat 6, så är bakgrundsbiten till Shattered Union en väldigt intressant tanke.
I dagens paranoida globala samhälle där väst-nationer återigen har börjat frukta hot utifrån så är det inte många spel som vågar porträttera en splittring inifrån, och det är det Shattered Union gör.
Och det är inte vilket land som helst som delas upp likt pizza-slices i den här sagan; det är självaste USA. Shattered Union är idag en sällsynt milstolpe i spelvärldens politiska tankesmedja som tog alla koncept om enhetliga amerikanare och bara sa "Fuck you!" och slängde dom ut genom fönstret.
Här är olika faktioner inom amerikas gränser i strid med varandra: New England Alliance (NEA), Great Plains Federation, The Confederacy, Texas Republic, California Commonwealth, Pacifica... t.o.m Europeiska Unionen får sin chans att äntligen storma USAs kust!
Ett andra amerikanskt inbördeskrig eller iaf ett koncept över ett delat USA är en idé som jag underligt nog alltid har fascinerats av och som har gjort att jag har fastnat för saker som Crimson Skies och tv-serien Jericho.
I Shattered Union så blir man direkt indragen i bakgrundsstoryn där en berättarröst och videosekvenser visar hur korruption och allmänhetens missnöje leder till terroristaktioner i Washington (som förintas totalt av en atombomb innan spelet ens har börjat.. KICKASS!! ^^) som i sin tur splittrar den annars så patriotiska nationen USA och det är här spelet börjar.
Visst skulle spelets historia kunna utvecklas, men ärligt talat så behövs det inte; bakgrunden är intressant nog för spelets rätt enkla ambitioner.
Du väljer någon av dom sju faktionerna (ja, du kan t.o.m vara EU ^^) och administrerar dina områden och militära enheter samtidigt som du väljer att antingen anfalla eller försvara på en karta i sann RISK-anda.
När ett område anfalls så väljer man ut enheterna som man vill ska ta del i händelsen från sin samlade arméstyrka och förflyttas med dom under sitt kommando direkt till regionen som utspelar sig i ett hexagonalt nätverk där man flyttar sina enheter i taktiska omgångar.
När en enhet anfaller en annan så baseras utgången på vad det är för typ av enheter, hurpass bra den mår, i vilken terräng den står och ifall den ens kan anfalla/försvara sig mot den andra enheten.
Målet är att anfallaren ska överta vissa nyckelpositioner i form (oftast) av städer på kartan och försvararen ska då förstås se till att detta inte händer. Men man kan även vinna om man fullständigt utplånar den andras styrkor eller om motståndaren väljer att dra sig ur striden.
Efter striden räknas alla enheter ihop och man får en lista över hur många man förlorade samt vilket område som skiftade tillhörighet, ifall så skedde.
Sen är man tillbaka på kartan över USA och nästa omgång börjar.
Här infaller dock ett problem som alltid återkommer och nästan t.o.m förstör hela spelglädjen med Shattered Union.
Dom militära styrkorna som du förfogar över är uteslutande dom enda du har att använda dig av och ska fördelas så att dom på ett strategiskt sätt försvarar alla dina områden mot alla möjliga tänkbara angrepp.
Tråkigt nog så är dom enheter som du väljer ut att delta i ett slag (oavsett om du vann eller förlorade) borta en hel omgång efteråt och kan inte användas förrän två omgångar har gått, vilket i sin tur betyder att om nån fiende under denna följande omgång väljer att anfalla dig så är det dom övriga enheterna som du har lämnat kvar i din armépool (dvs som du har lämnat hemma) som är dom enda du kan använda dig av att försvara dig med.
Vilket betyder att om du slänger in alla dina starkaste styrkor i ett anfall mot en fiende så är du sönderknullad om en annan fiende väljer att anfalla dina resterande styrkor som så tappert men lönlöst försöker försvara din hemmaprovins mot överlägsna styrkor.
Denna balans är en intressant och originell tanke som tvingar dig att tänka, men det utförs inte särskilt bra.
Det största problemet är att man får sorgligt lite pengar att röra sig med från början samt att enheterna i sig kostar överdrivet mycket, vilket gör att man inte kan försvara sig mot olika fiender på ett realistiskt sätt, oftast måste du fundera över ifall du vill anfalla eller sikta in dig på att enbart försvara och både det ena och det andra kan vara ödesdigert.
Men kruxet är att förr eller senare så MÅSTE du anfalla för att kunna få mer pengar att köpa enheter för, för ju mer områden du erövrar, desto mer pengar får du i intäkter; det är grundtanken bakom hela spelet, men det hjälper inte när dina enheter är utmanövrerade av långt fler trupper i fiendernas läger för att dom har flest områden.
Det gör att spelandet blir ett simpelt balanskrig mellan vem som har mest områden och oftast så inser man snart att man hellre väljer att inte anfalla något territorium för att försöka chansa, hoppas att ingen väljer att anfalla dig (vilket sker slumpvis) och spara både på ens enheter och ens pengar så man kan köpa mer nästa omgång, men har du få områden så får du inte särskilt mycket och det går inte lång tid förrän du är anfallen av någon fientlig faktion och du är tvingad till att försvara dig.
Ett exempel på detta är när jag som NEA anföll EU och tvingade ut dom ur Shenandoah med mina starkaste enheter, en hårdvunnen seger.
I nästa turomgång blev jag direkt anfallen av Great plains Federation och hade bara en handfull enheter att försvara området med eftersom mina övriga styrkor var på väg hem.
Jag förlorade, vilket betydde att jag förlorade både enheter OCH landområdet Ohio Valley, vilket minskade mina intäkter, vilket gjorde att jag inte kunde förnya mina styrkor, vilket..... ja ni hör... det är en cirkel som nästan direkt får dig att inse att du kommer inte klara det här. Jag vet inte hur många gånger jag har börjat om på ett nytt spel och försökt göra bättre ifrån mig, men oftast är resultatet detsamma.
Vidare är spelets A.I riktigt brutalt tuff, även på Easy-inställningen. Man ser hur motståndaren på expert-vis använder artilleri för att anfalla dig på avstånd, något som alltid verkar göra mindre skada när JAG gör samma sak och sen kommer tanksen med helikopterunderstöd och du kan hälsa hem.
Visst, alla enheter har sina styrkor och svagheter och terrängen spelar roll, vilket jag erkänner är en av dom sakerna jag gillar, lite som med Advance Wars-serien.
Men ibland verkar inte ens spelet följa sina egna regler, något jag har märkt när fienden plockar mina luftvärnskanoner för att sen sända in bombplanen som på något konstigt sätt alltid lyckas överleva direkta missilangrepp från mina jetplan, och jag kliar mig i huvudet och fattar noll.
Sen tycker jag också att Pop Top Software missade chansen att införa diplomati i spelet, något som exempelvis gjorde Civilization så stort.
Okej, jag kan förstå att det här är ett taktiskt krigsspel som i huvudsak siktar på renodlad erövring och inte att bygga en civilisation, men en enkel diplomati-funktion hade iallafall introducerat ett sätt att ge spelaren lite andrum och inte ständigt tvinga försvara sig själv med utmattade styrkor för att gradvis tröttas ut och besegras.
