Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Jag minns från min barndom i tv-serien Babylon 5 hur Sheridans kampanj att befria jorden från president Clarks tyranni i efterhand beskrevs av jordens nästkommande president som "politiskt olämpligt och obekvämt", medan Sheridan å sin sida påpekade att liv förlorades och nån var tvungen att göra NÅGOT för att få slut på slakten, förföljelsen och envåldsmakten.

Jag tittar på nyheterna idag och känner precis samma sak för den här jävla Syrien konflikten. Ingen vågar göra något, trots massutskick av oppositions filmer där vi ser massmördade kvinnor och barn, regeringsstyrkor som begår brott mot mänskligheten och en ledare som ursäktar sin maktlystenhet med "åtgärder för rikets säkerhet".

Och väst tiger.

Vad är dom rädda för? Libyen var helt okej att styra upp, men Syrien verkar man inte bry sig om. Makthavare i väst ser bilder på skärmar och verkar vända bort huvudet.
Många menar att det skulle vara komplicerat och dumdristigt att gå in i Syrien militärt. Okej, hur mycket framtida terrorister föder inte dom upp just idag genom att inte ge ett skit i syriens problem? I framtiden kommer syrianerna som överlevde att säga "kolla, väst sket i oss! Dom asen! Vi går med i al-quadia. Vi vill ha hämnd!"

Den här sortens tystnad är inte progressiv i det långa loppet och supermakterna kommer ångra tystnaden, det kan jag nästan garantera. Man behöver inte vara raketforskare för att fatta att en person som blir ignorerad av kamrater när han blir sparkad på gatan av andra kommer att vilja ställa sina kompisar till svars senare.

 

 

 

Nu när jag har lugnat ner mig några hekto (till skillnad från förrförra inlägget) så kan jag vända andra kinden till och säga: Jag må kanske inte gilla det, men jag respekterar hennes beslut. Jag kommer sakna henne, men IIWII .. (it is what it is)

Vill hon hitta tillbaka till mig nån gång så får hon göra det, jag kommer inte vara avigt inställd mot det men inte heller gläfsa och vifta som en hund på svansen. Har man en gång bränt mig och "valt bort min vänskap/kärlek/whatever", då får man räkna med att det tar ett bra tag innan man kan komma tillbaka till samma sits igen.

 

Vägde mig förresten idag, och insåg att jag har gått upp ett kilo sen första december, vilket i stort sett ändå är en seger då jag har levt så jävla uselt som jag har gjort dom senaste månaderna och jag räknade med ett större nederlag.

 

Nu ska jag börja om igen. Starting today så är jag på LCHF dieten igen.

May god have mercy on my soul.

 

Just ja, jag har ju glömt att visa min första tatuering som jag påbörjade förrförra fredagen.

 

 

 

Långt ifrån klar, men redan 100% awesome :)
Den skall dock skuggas, färgläggas och bli mer detaljrik innan den kan anses vara "klar". ^^

 

 

Nu tänker jag skriva ur mig min ilska över en förlorad vänskap här. Mycket av det jag skriver här i detta inlägg är motiverat och underblåst av sorg, saknad och förtvivlan. På många sätt kan jag säkert även förstå hennes beslut, men det mesta i just den här texten består av ilska och agression som jag måste få ur mig.


- Jag behöver ta en paus ifrån vår vänskap, sa hon.


I mina ögon är en sann vän någon som alltid står vid din sida. Har man problem så arbetar man sig igenom det, oavsett vad det handlar om, för att vänskapen just är nånting som man vill behålla.

Men hon ville ta en paus från vänskapen..
Vad betyder egentligen det? Var vänskapen någonsin nånting mer än en överdriven bekantskap? Jag trodde inte det. Jag kände för henne som man gör med någon som man vet alltid kommer att finnas där; en sann vän som man kan lita på i alla lägen.

Men när det blev körigt mellan oss så gjorde hon inte som alla som skryter om hur bra vänner dom har för dom minsann "står sida vid sida med varandra i vått och torrt, genom både goda och dåliga tider". Nej, denna individ tog den enkla, bekväma vägen. När det blev för jobbigt så kastade hon mig åt sidan likt servetten som man får med varmkorven för 15 spänn.

Jag tänkte inte riktigt över det igår när hon sa det... men nu när jag tänker efter så känner jag mig nästan utnyttjad. Jag sa att jag alltid skulle finnas där för henne. Jag var nån som hon skulle kunna prata med om allt och, damnit, jag berättade flera gånger för henne hur glad jag var att vi var vänner.
Sådan uppskattning kommer fan inte runt hörnet varje dag. Nu vart plötsligt min vänskap någonting som man kunde sätta på "Paus", likt en DVD-skiva.
- Vänta lite, jag ska bara käka så fortsätter vi sen.
"Paus"

Hursomhelst, denna vänskaps-paus var motiverat av små skitgrejer som hände på krogen. Detaljer om hur, vad och varför är för komplicerade att gå in på här (och jag vill inte hänga ut henne på något beskrivande sätt) men låt oss bara säga att jag betedde mig rätt så korkat i en situation förvärrad av alkohol, det kan jag med uppriktighet erkänna. Och jag sa även det till henne; jag bad innerligt och uppriktigt om ursäkt dagen efter och allt.
Nå, en del av läkandeprocessen i all vänskap som överhuvudtaget betyder nånting är just att man då som sårad part kan inleda försonande samtal där man någon gång under konversationens lopp förlåter och går vidare; ifall nu vänskapen är nånting värt att bevara.

Det gjorde inte hon.


I en vänskap som har fått sig en törn är det bara bra att dagen efter gärna prata om hur båda känner och hur man ska göra för att vänskapen ska kunna gå vidare utan att sådana situationer uppstår en andra gång. Och jag gav även ett konkret förslag på hur vi skulle kunna gå vidare.

Det brydde hon sig inte om.


Uppenbarligen var det lättare att trycka på "Paus" på DVD-fjärren och gå vidare på egen hand.

Nej, i mångt och mycket har jag förstått hennes känslor, men det här beslutet tycker jag var åt helvete fel. Det var väldigt beskrivande av hur lätt hon tog på min vänskap. Helt uppenbart var det no big deal för henne att säga hej då.

Hursomhaver, jag kan förstå hennes känslor och beslut till en viss gräns. Och jag är väl egentligen inte arg på henne rent personligen; jag blev ju vän med henne från början av en anledning, för att jag stormtrivdes i hennes sällskap och gillade henne som person.
Nej, just nu känner jag mig bara sårad, arg och besviken över att vår vänskap uppenbarligen inte hade vuxit sig så stark från hennes sida att den inte var värd att kämpa sig igenom det här för. Och jag tycker inte att det var ett vuxet sätt att hantera situationen på enligt mig. I vanliga fall brukar jag ursäkta andra och säga att "äsch då, hon gjorde ett bra val" eller "hon vill dig inget illa, jag förstår henne" osv... men damnit, den här gången tycker jag det var fel och det står jag för.

 

SUUUUUCK!


Näe, nu drar jag till teatern. Dagens rep kan nog funka som fys-terapi för mig. Jag måste få ur mig min frustration och ilska.