Innan Jag Dör Vill Jag Se Dig I Latexoverall

Har du någonsin bara stannat upp och lyssnat till ljudet av ingenting? .. Det gjorde jag idag och jag ska säga att det var fan värt det.

Det var en solig söndag (idag) som efterföljde en sönderpartad helg med röj hit och dit. Min hjärna var all over the place; tankar skenade och jag hölls igång med konfliktmässiga känslor som ångest, trötthet, upprymdhet och tacksamhet.

Jag vet inte vad ni tycker, men ibland kan sådana känslor vara enormt stressingivande. Att ständigt hålla hjärnan igång med stressmoment blir en vana som gör att kroppen, sinnet eller själen if you will, hålls orolig och förblir sådan. Jag misstänker att det är en liten bäck som till slut eventuellt kan mynna ut i någon av dom där floderna som heter "Utbrändhet" eller "Depression".

Hursomhelst så orkade jag inte att göra nånting. Jag hade tänkt träna, men det fick bli på måndag istället. Samtidigt borde jag göra något. Vad skulle jag hålla igång mig med? Vad kunde jag göra? Hmmm....

Jag vet inte hur det började, för jag var inte trött eller så, men helt plötsligt inser jag att jag sitter och bara lyssnar på tystnaden och ler som ett fån. ^^
Solen sken in genom fönstret, fåglarna flög förbi utanför... och jag kände att tiden som jag gav mig själv fick stressmomenten att bara rinna ur mig.
Så mentalt tillfreds har jag inte känt mig på länge och den stilla friden var väldigt rogivande.


Jag har hela tiden alltid försökt hålla mig sysselsatt med något, distraktioner som upptar mitt fokus, vare sig det är att spela spel, dansa, chatta, träna eller whatever. Men nu, för kanske första gången på länge, så insåg jag att man behöver fan inte ha något att göra hela tiden och jag tror nästan att alla skulle må bra av det; att bara göra ingenting och lyssna på tystnaden; dricka litervis med harmoni i form av frånvaron av folk, ljud och distraktioner.

On a sidenote så har det varit en riktigt lyckad helg med röj, dans, kanske en gnutta mer alkohol än jag var inställd på, sköna polare och finfina brudar. :)
Mer sånt! ^^

Peace out!

Detta är kort och gott en samling över dom bästa klippen som jag har hittat på nätet involverande allas vårat favoritkoncept.

Tjejer.

 

 

 

 

 

 

 

Kommer du ihåg när grafiken inte avgjorde ifall ett spel skulle bli en succé?
När spelen fokuserade på att berätta en bra historia med nästan perfekt spelbarhet och i många fall bjöd på coola filmsekvenser med innovativt djup som än idag inte har överträffats?
När spelen var utmanande men ändå roliga?
När speldesigners ville berätta sin story över ett eller två spel; inte släppa ett halvt spel och sedan ta betalt för nedladdningsbart material för att dra nytta av vår önskan att vilja se hur det hela slutar?

Min barndom bestod av otroliga filmliknande upplevelser från andra världar födda ur fantasin tillhörande brillianta sinnen.
Uppväxten hos dagens barn består av att betala för generiska online-spel, innehållslösa shooters och repetitiv grinding för att nå en viss level som har blivit viktigare än själva storyn i spelet.

Spelbranschen har förlorat sin väg. TV- och dataspelens gyllene era är över .... det som vi lever i idag, är den efterföljande eran; den som bygger mer på profit än sann spelanda.

Vi som växte upp under 90-talet; vi var och kommer alltid att förbli spelvärldens pionjärer. Det började med oss och, på många sätt, så slutar det med oss.
Vi upplevde dom första massproducerade spelen och såg med glädje på när Mario svävade iväg med tvättbjörnsöronen eller när Mark Hamill som Christopher Blair sänkte Kilrah med Temblor-bomben; det pirrade i våra magar när vi tog dom där första stegen ut ur grottan i Fallout och vi skrattade oss tokiga till humorn i alla Lucasarts äventyrsspel, vi fick örgasmer av soundtracken till Turrican och Castlevania och vi drog efter andan när vi såg hur många dimensioner man kunde använda sig av i Super Mario 64.

Vi var testgruppen; dom som spelföretagen riktade sina skarpaste hjärnor mot för att experimentera med kvaliteten; se hur långt dom kunde nå när dom sträckte ut sina vida vingar och bjöd oss på fantastiska kvällar med handkontrollen fortfarande i händerna efter 3 timmars spelande. (det var mycket på den tiden)

Men inget varar för evigt och samtidigt som vi växte, mognade och lärde oss att det fanns ett liv efter gymnasiet, så upplevde spelföretagen efterdyningarna av den första eran. Resultatet stavades pengar.
Det började som serier av en hel massa spel. Uppföljare på uppföljare, om och om igen. Samma koncept, fast mer urvattnat.

Nästa steg var Internet; som snart gjorde sitt inträde på marknaden och startade så smått med multiplayer spel över nätet; något som började blygt med relativt fria spel som Counterstrike och Quake, men som så småningom växte och utvecklades sig till det oundvikliga: MMO-spelandet.

Spelföretagarna lärde sig väldigt snabbt att det inte handlar om hur MYCKET man ger en spelare, utan snarare hur LITE man ger, fast alltid med löftet om mer.
När så också möjligheten att interagera med andra spelare över nätet gjorde sitt intågande i den företrädelsevis storydominerande RPG-delen av kakan, ja då försvann sisådär hälften av behovet för en genomtänkt story; det bars tydligen upp av att kunna få snacka med andra spelare. Man behövde inte satsa så mycket kreativitet längre; det var ju helt plötsligt VI som användare som skulle stå för skapandet genom att skapa våra egna avatarer, våra egna val och våra egna strider.

Därav föddes en mängd spel som skulle komma att mjölka kunderna mer och mer på pengar, samtidigt som försöken att ge spelarna upplevelser av bästa kvalitet blev mer och mer halvhjärtade. Varför inte? "Det fixas i nästa patch. Vi lovar!"

Någonstans i den där soppan som vi kallar för 00-talet lämnade vi den nyskapande andan till fördel för den fria marknaden. I en värld där EA GAMES äter upp företag efter företag som en koloss av hunger och namn som Acclaim, Origin Systems, Hudsonsoft, Interplay, Psygnosis, Square och Rare numera bara lever kvar i våra minnen finns det inte längre plats för spelupplevelser likt dom som kryddade vår tillvaro back in the good old days.

Det började med oss och det slutar med oss. Dagens ungdomar växer upp i ett samhälle där dom förväntar sig tv-spel, dom ser det som en naturlig del av deras vardag lika mycket som matteboken hör hemma i skolan.

För oss, däremot, var det magiskt. Det var något fantastiskt som öppnade våra ögon för under vi aldrig någonsin hade kunnat drömma om tidigare och vi hade turen att få vara med när det började, när det växte och utvecklade sig.
Vi hade också turen att inte behöva vara barn och lida oss igenom den triviala sörja som det numera har blivit. Jag tycker ärligt talat synd om kidsen idag som växer upp med undermåliga spel vars enda syfte till syvende och sist handlar mer om pengar än spelglädje.
På många sätt har dagens gamers blivit offer för deras egen entusiasm. Vi förväntar oss att spelen idag ska överraska och trollbinda oss lika starkt som dom gjorde förr i tiden, så vi målar upp dom som bättre än dom egentligen är.
(1) Hörru, en NY expansion har släppts!! :D
(2) Verkligen? Vad har dom lagt till? :O
(1) Ehm, typ en ny gubbe... men vilken cool gubbe det är!! :D Absolut värt pengarna .....

TV-spel finns överallt, i för stor mängd med för lite substans och liksom den sötaste honung blir äckligt sliskig om man smakar för mycket av den, så har spelandets konst vattnats ur och blivit mer till ett offer för konsumtionssamhället än ett spännande tidsfördriv. Som så mycket annat i denna kapitalistiska värld.


Visst finns det en del som fortfarande kämpar; Bioware försöker exempelvis hålla sig flytande i EAs korridorer och Blizzard ämnar väl på något halvdant sätt fortfarande ge oss en bra story, oavsett hur lite dom egentligen behöver det numera när dom har en zigabon antal spelare som befolkar deras flaggskepp World of Warcraft; likte drönare som slaviskt följer rorsmannens takt betalar dom gladeligen för att kunna nå nästa level i en värld som egentligen inte betyder någonting.

På något sätt så har man lyckats döda magin i spelandet genom att både göra dom så komplicerade som möjligt och genom att försöka krama ur så mycket pengar man kan genom att stycka upp spelen i små bitar och dela ut dom varefter dom känner behovet för vinstgivande intäkter trycka.

Rent påtagligt så måste jag personligen säga att spel betyder inte samma sak för mig nu som när man var liten.
Jag kan nynna låtarna till varenda bana från Turtles in Time, jag kan recitera hela rader av text från Chrono Trigger, jag kan nästan alla knappkoder utantill i Super Street Fighter 2 och jag kan näst intill vandra genom alla palats i Zelda: a Link to the Past med förbundna ögon.

Varför känner jag inte samma värme inför nya spel som släpps idag?

Förmodligen för att det säkert har att göra med att upplevelserna gjordes så mycket mer speciella av just barndomen och minnena präglas därav med en stark nostalgisk känsla, men det är ändå häpnadsväckande med vilken skillnad man spelar nu jämfört med då.
Idag förväntar man sig ingenting, för man har blivit besviken i lika stor takt som man har vuxit upp. Inte alla spel är bra, långt ifrån.
När företagen sen även börjar begära regelbundna månadsavgifter för att man ska få fortsätta spela, då är det plötsligt inte så svårt att se varför glöden har falnat i mitt hjärta.

Jag älskar fortfarande att spela tv- och datorspel... men känslan av glädje och pirr i magen har bytts ut mot ett stoiskt lugn och låga förväntningar.


Nej, det är absolut inte samma sak längre.
Guld-eran dog med 90-talet. Allt vi har nu är antingen månadsavgifter eller ändlösa Medal of Honor-plagiat.

Jag saknar old school gaming :'(

Well, that's another one for the record books, i guess. Sugande kvällar börjar oroväckande nog bli en vana för mig.

Orkar inte dra det i detalj nu, men låt oss bara säga att SL:s urusla kvällsschema för pendeltågen kombinerat med en fittig backslick vakt på krogen gjorde min kväll lagom sugig. Ville dansa järnet och röja, men icke. Det gick inte, sörrö.

Så jag drog hem. Igen. Jaja, jag fick iallafall se stan. Igen.

Och när man försöker få tag i polare som kanske har lust att göra nåt, ja då är dom inte i stan eller så ligger dom o sover eller så SKA dom strax sova eller så har dom inga pengar... bla bla bla, samma visa.
Visst, jag har inte heller några pengar; jag har liksom 400 spänn som ska räcka till månadsskiftet, men jag försöker iallafall leva lite. Det kostar liksom inget att dansa.

Fast tydligen så gör det ju det ändå, inte sant?
Jävla inträde. Jävla samhälle där man inte kan få gå genom en dörr om man inte pyntar 140 spänn till nån jävla dörrkollare.

Tjejer började liksom snacka med mig redan i kön också, så man hade ju halva inne. Säger vi. ^^ Hur kul hade det inte blivit på dansgolvet då?

Men sen kommer grisvakten och bah "näe, du kanske kom hit fem minuter innan listan slutade gälla, men nu är klockan tio över."
Jamen vafan, jag har ju stått i den här jävla snigelkö:n hur länge som helst för att ni sa det! Ni sa att kö:n gällde alla som stod på listan så det är ju tack vare er som jag har stått och frusit arslet av mig här.
Hans motargument var nåt om nån busschaufför som inte skulle släppa på folk om dom inte stod vid hållplatsen i tid; jag vet inte, fattade inte hälften.
Eller så gjorde jag det, men orkade inte fatta RELEVANSEN(!) i sammanhanget, eftersom krogen inte hade fyra hjul och förväntades vara nån annanstans om fem minuter.

Näe, här ska vi paxa alla brudar för oss själva. Jävla stureplans-creep.

Fan, jag hade ju rakat pungen också; första gången på ett bra tag. Han hade ju fått ett helt jävla Gandalf-skägg, men nu är han len och fin porrpung. Vad fick jag för det? En tur och retur resa till fabulösa Stockholms innerstad by night and frozen over. *suck*

Nåja, får väl se vad som händer ikväll när rave-kenta fyller år. Tydligen har dom abonnerat hela jävla China Station. Kanske blir roligare där. Får se.

Nu ska jag sitta och ojja mig åt min träningsvärk efter gymmet igår.

Men vad i helvete?
Finns det inga normala människor kvar här i världen????????

Jag syftar på det faktum att näst intill alla som jag pratar med på internet eller som jag har träffat har någon form av beteendestörningar som panikångest eller tusen andra saker som verkar ha blivit trendigt.

Under dom senaste tio åren så har en explosionsartad trend att skära sig och bli våldsbenägen och destruktiv spridit sig från ungdom till ungdom.

Vad jag undrar är... varför? Hur kan detta ha blivit så himla stort? Det finns inte många som jag pratar med idag som inte har åtminstone en kort period i dens personliga uppväxt med nån form av beteendestörning inbakad; som man givetvis får reda på i efterhand.

Var är alla normala? Vart är alla tjejer som faktiskt inte alls har känt behovet av att skära sig för att det är så synd om dom? Vart är fightern som höll ut, bet ihop och sparkade ner sina problem genom att ge sig fan på att bekämpa sina personliga svårigheter med sin järnhårda vilja, UTAN rakblad eller droger?

Dom är sorgligt sällsynta nuförtiden...

Alltså... vet ni vad de bästa med LCHF dieten är?

Att jag får lov att göra mörkhyade bollar... och ändå så orkar man inte mer än en eller två innan man är mätt. XD

Allt beror ju på att LCHF receptet (som alltså innebär mycket fett, få kolhydrater) proppar bakelserna höga på fett istället för socker. Så, medan man under vanliga omständigheter med socker och havregryn alltid vart sugen på mer söta bollar relativt fort, så sitter man med LCHF bollarna och bara smackar nöjd och belåten oftast efter en enda, ÄVEN om man är sötsug-beroende som jag. XD
Sockrets frånvaro märks heller inte, eftersom Sukrin funkar lika bra, men passerar rakt genom kroppen och låter blodsockerhalten vara ifred. :D


Receptet i sin helhet:

* 100 gram smör (80% fett)
* 1 ½ deciliter krossade nötter (jag brukar blanda valnötter och mandlar; minst mängd kolhydrater och bra fetter överlag)
* 1 kryddmått vaniljpulver (INTE vaniljsocker)
* 2 matskedar kakao
* 1 deciliter Sukrin
samt
* 1 tallrik med kokosflingor att rulla i för garneringen.

Inför denna gång hade jag även läst på några forum och fick tips om andra smaksättningar och kombinationer, så denna gång valde jag att även lägga till:

* 2 matskedar vispgrädde (40% fett)
* 1 - 2 matskedar hackade hasselnötter

Men det går även bra utan.

Okej, börja med att krossa nötblandningen så bra du kan. Blanda sen alltihop (förutom kokosflingorna självklart) i en bunke och knåda allt tills det har blivit en enda tjock sammansatt massa.
Sen rullar du bara lagom stora bollar i kokosflingorna och voilá! :D Instant Mörkhyade Bollar.
Jag ställer dom alltid i kylen typ en timme eller nåt så att dom blir lite fastare också och inte kladdar så mycket.


Resultatet!